Annas mamma ville ge sina barnbarn något att göra i Ugglarp. Hon ville ge dem en studsmatta,
eller trampolin som det heter nu för tiden. Anna och jag åkte in till Halmstad för att införskaffa
en sådan plus en hel del andra grejor.
 
När vi kom tillbaka lämnades jag ensam med en hel klase glada och förväntansfulla småtjejer.
Det tog en god stund av både tålamod och muskelstyrka innan stålställningen var monterad,
men till sist stod den där, närapå fyra meter i diameter. Nu var det bara själva mattan kvar.

Jag vill påstå att jag till 95% är en människa som lyssnar på andra. Jag behöver vara det i
mitt arbete då det helt enkelt inte finns tid till att hela tiden göra allt på sitt eget sätt och uppfinna
hjulet på nytt. Jag tycker att det har gjort mig lyhörd och intresserad av att höra andras idéer
och lösningar och jämföra dem med mina egna. Det finns också undantag ska jag erkänna.
När jag gjort något en massa gånger på ett sätt jag med manlig säkerhet vet är snabbt och
effektivt, när jag känner att jag bara vill få något gjort fort som möjligt. Jag kan bli oerhört
fokuserad och dominant i mitt agerande. Jag får ett slags tunnelseende där bara målet
existerar. Detta inträffade när mattan till trampolinen skulle hakas fast i stålställningen med
alla fjädrar.

Till att börja med hängde Anna och tjejerna fast fjädrarna i ställningen först, för att det skulle
bli lättare att med bifogat krokverktyg bara haka fast mattan i dem. Jag muttrade något
om att det inte behövdes, då jag gjorde tvärtom. Jag fäster fjädrarna i mattan först och krokar
sedan fast dem i ställningen. Den lyhörde mannen i sällskapet lät dem hållas. Det var kanske
inte det bästa sättet men de gjorde det ju för att de trodde att det skulle underlätta för mig.

Men sedan började det spåra ut ordentligt. Jag brukar alltid haka fast mattan med en fjäder
först. Sedan tar jag en ny fjäder och sätter den ungefär mitt emot. Det är inte så noga med att
det blir exakt, det kan man så lätt rätta till lite senare. Därefter fäster jag två fjädrar till så att
mattan sitter fast med fyra fjädrar ungefär lika långt ifrån varandra. På det sättet jobbar jag
mig fram. Lätt som en plätt. Snabbt och smidigt.

Tjejerna började räkna fjärdrar och öglor för att på så sätt komma fram till hur det
skulle sitta. Herregud, det här kommer ta jättelång tid tänkte jag. När de sedan kom av
sig i räkningen och fick börja om himlade jag med ögonen och kunde inte vara tyst längre.
- Jag har gjort det här massor av gånger med Albin och Amandas studsmatta och jag vet
hur man ska göra. Jag tog över. Tunnelseendet kopplades på och jag ignorerade Majas
förtvivlade protester när hon försökte berätta för Anna att det skulle bli fel. Jag hörde inte vad
de sa men jag tror att Anna måste ha resonerat i stil med "ja, ja, låt honom försöka på sitt
sätt".

Mitt sätt blev inte alls bra. Som jag räknat med kom jag fram till att några av fjädrarna satt
fel och behövde justeras lite i sidled. Med det hade blivit ganska mycket skevt och det blev
allt tyngre att flytta de hårt spända fjädrarna rätt. När jag tyckte att jag det började se bra ut på
en sida såg fjädrarna mitt emot alltför utsträckta och snedmonterade ut.
Det såg för jävligt ut helt enkelt.

Jag antar att Anna iakttog mig noggrant och såg exakt när sprickan i tunneln jag befann
mig i dök upp. Hon kom i alla fall fram och föreslog att vi skulle börja om och räkna igen.

Jag gav med mig, lite motvilligt och sammanbitet. Hallå, jag var ju den ende mannen
i sällskapet och den som faktiskt visste hur man egentligen monterar en studsmatta.
Maja, elvaåringen tog över. Tjejerna samarbetade. Jag hjälpte till under tystnad.
Det tog inte speciellt lång tid att räkna öglor och fjädrar egentligen.

Det var inte läge för manlig stolthet precis. Vad hade ni killar gjort i min sits? Gått till
baksidan för att sura och hugga ved? Ok, det hade varit ett alternativ, men jag är ju inte
sådan. Jag är ju öppen och lyhörd ju.
- Hur tycker du att blir Johan? frågade Anna retsamt. Från det ögonblicket visste jag att
mitt sätt att montera en studsmatta just den där dagen kommer att förfölja mig så länge jag
lever. Tjejerna hade det ju gjort de så mycket bättre än jag. Det var bara att försöka se
det roliga i situationen och möta det med humor.
- Ja, man kan ju göra så där också, svarade jag. Det går, men det är inte rätt.
Tack Lorry-gänget för den repliken.
- Johan, du är jättebra på att sätta ihop studsmattor, sa Maja och jag kunde omöjligt
avgöra om hon jävlades eller om hon verkligen försökte trösta mig.

Gliringarna fortsatte en liten stund men det blev inte så illa som jag fruktat eller kanske
förtjänat. Kanske tyckte de synd om mig.
Det är inte alltid lätt att vara man och bäst på allt.