I förra inlägget nämnde jag något om en bild, och nej, jag tänker varken länka till den eller klistra in den i det här inlägget.
Jag är i chock.

Det första som slår mig när jag ser den där bilden är att jag har betydligt mindre hår på huvudet än vad jag själv tror. Det andra är att det hår som finns kvar har en helt annan färg än jag vill minnas. Att se sig själv på bild är inte alltid roligt.
Det finns en tredje sak jag funderar kring. I alla år har jag i tysthet och för mig själv hånat och förlöjligat tunnhåriga gubbar som kammat håret framåt för att dölja glesheten. Kanske skrattar yngre, hårfagra män åt mig när de ser den där bilden, men nu ska jag berätta en hemlighet för er. Jag kammar INTE håret framåt.

Det verkar som att det pågår någon slags kamp däruppe på hjässan. Å ena sidan vill mina gener att hårsäckarna ska ruttna och dö och att folk ska kunna spegla sig i min svettblanka panna. Å andra sidan vill något skydda den för köld och hetta känsliga hjärnan som sitter innanför spegeln. Alltså försöker naturen självt täcka över det bortnötta genom låta håret växa åt andra hållet - framåt. Jag är en slags tvärtomstekare med forwardslick istället för backslick.

Nej, nu måste jag nog kamma mig, rigga upp kameran och ta några nya foton på mig själv. Sedan ska jag på sedvanligt vis retuschera dem i datorn så att mitt riktiga jag kommer fram. Min självkänsla är helt klart i fara.