Min mun smakar bensin. Mina händer luktar bensin. Det gör kläderna också.
Nu har jag snart tillbringat nog med timmar i garaget tillsammans med sonens moped. Jag fattar inte vad det är med den. Lätt som en plätt startar den och på tomgång kan den stå och puttra hur länge som helst, men så fort man sätter sig på och ska börja köra så dör den. Ibland kan den gå 15 meter i raketfart innan den storknar.

Den får inte tillräckligt med bensin, eller soppa som vi mekaniker säger, det har jag konstaterat. Fyra gånger har jag haft förgasaren borta, jag har skruvat loss små munstycken inne i förgasaren och blåst rent från eventuell smuts. Jag har tömt tanken på bensin med hjälp av hävert (därav bensinsmaken i munnen) och bytt bensinkranen. Inget ser ju ut som när min pappa och jag mekade heller, inte ens kranarna. Jag har satt dit ett alldeles nytt luftfilter också. 
Jag hittar inga fel.

När jag ligger där och skruvar får jag automatiskt ledmotivet till Lejonkungen i huvudet, The Circle of Life. Det är lite så det känns. När jag var 15 stod jag med stora ögon och kollade på när farsan plockade sönder mopedmotorn i molekyler. Nu är det min grabb som nervöst undrar om vi verkligen får ihop det där igen. Jag är långt ifrån lika duktig som min gamle far, men en del snappade jag upp. Idag har Moppenkillen fått hävertprincipen grundligt förklarad och det är kul att göra saker tillsammans märker jag.

Ännu roligare hade det ju varit om jag fått skiten att funka.
Okej,men vi har inte läst sista kapitlet om mopeden än.