Jag vet inte vad jag ska skriva om jul och julafton precis.
Jag har haft det bra, men visst är de här högtiderna något jag skulle vilja kalla
de omöjliga kompromissernas tid.

Att inte fira jul med sina barn känns fel.
Att inte fira jul med sin älskade känns fel.
Att få Skrotan och Moppekillen att följa med till Strängnäs för att fira jul med oss känns
omöjligt, särskilt som dottern legat sjuk ett tag.
Det blir en kompromiss, det är oundvikligt.

Jag åkte ned till ungarna hos deras mamma en stund på förmiddagen. Jag kom dit för
sent och för sent kom jag därifrån för att hinna i utsatt tid till middagen med Ljusblås
släkt i Strängnäs. Inte kom jag fram fortare för att jag i ren trötthet missade avfarten till
Katrineholm och fick åka ända till Kolmården och vända innan jag var på rätt spår igen
heller. Nåja, de väntade snällt med maten. Ljusblå hade inte sina barn den här julen heller
och då känns längtan efter mina egna på något konstigt sätt inte lika svår.

Nu låter det som att min jul av varit pest och pina, men det är helt fel. Mycket god
mat och dryck och sällskapet i Strängnäs är svårt att klaga på. Strängnäs är en sådan
mysig stad, inte minst kring en vit jul.

God fortsättning på er.