Närmare 3000:- fick jag punga med för det bytta motorfästet och de andra åtgärderna jag yrade om igår. Lika mycket kommer det att gå på när jag ska byta drivknut/drivaxel på vänster sida.
Igen?
Deja vu?
Ni som hängt med mig ett tag känner nog igen det där. Rätt, fast den gången var det ju på höger sida.

Nej, den där bilen kommer nog aldrig att bli helt okej. Det kommer troligen alltid att finnas någonting som jag vet måste repareras inom inte allt för lång tid. Det finns nästan ingenting i framvagnen jag inte bytt. Bilen som kostade mig 25000 har kostat mig lika mycket i reparationer och underhåll, kanske till och med mer. Jag har inte och vill inte ha full kontroll på kostnaderna (jo, jag kanske vill, men jag har för länge sedan tappat räkningen).

Hur ska jag tänka för att inte ta livet av mig? Låt oss säga att jag istället köpt en bil för 50000. Dubbelt så mycket som vad jag gav för den onde fransmannen, och lika mycket som densamma egentligen kostat mig. Jag borde absolut ha fått en finare bil för de pengarna, det hade ju varit kul, men hur troligt är det den inte skulle haft något behov av reparationer alls? Det är svårt att avgöra hur mycket bättre bil man hade fått för dubbelt så mycket pengar, men det hade hur som helst inte varit en ny. Någon eller några reparationer hade nog ändå krävts. Dessutom är åtminstone några av åtgärderna på Renaulten sådana man får räkna som slitage, avgassystem, däck, olja osv. Och just det, en bil för 50000 hade absolut tappat mer i andrahandsvärde än min eller hur?

Jag försöker bara trösta mig själv. Tänka positivt. Det går sådär. Den där bilen har inte varit bra.
Å andra sidan går det ganska bra för mig i alla fall. Det blir ändå pengar över om man säger och det är ju skönt.
Jag kan i lugn och ro spara ihop till en bättre bil.
Det gör jag nu.