Att den där ravinen blivit ett favoritställe jag återvänder till så ofta jag bara kan har ni säkert förstått vid det här laget. Ändå tror jag inte ni fattar hur otroligt vackert det är där med en porlande bäcken, alla fåglar och vackra blommor. Därför ville jag göra min livs första videoblogg så att ni fick höra ljuden och få en liten uppfattning om hur det är där.

Nu blev det snarare en 20-minuters naturfilm. Videokvaliteten är usel och kameran gungar så att jag blir åksjuk när jag tittar på den. Ljudet hade varit okej om jag ändå haft vett att hålla tyst. Man gillar inte direkt att höra sig själv prata. Njae, jag kommer att återvända med något annat att filma med, det är verkligen värt att se.

En bild med en fin rhododendronblomma (svårt att stava till) blir det i alla fall. Flugor har jag fotat också, men jag tror ni vet hur de ser ut vid det här laget.

Jag funderade på varför jag gillar det där stället så mycket, förutom naturupplevelsen alltså. Där är relativt lite folk. Jag skulle jättegärna vilja ligga på knä och fotografera tulpaner mitt i rondellen i Ljungsbro, men man gör liksom inte så. Folk skulle tycka att jag vore konstig, och jag tror att mina barn helt enkelt skulle förbjuda mig att göra det. I ravinen är det helt okej. Alla som är där har en kamera med sig. I dag såg jag till och med en kille som kunde varit min spegelbild. Han kröp omkring bland buskarna med stativ och Nikon, precis som jag. En del äldre möter jag där och några vill gärna prata en stund. För ett tag sedan mötte jag ett par jag tyckte verkade så bekanta. Det visade sig efter en stund att det var föräldrarna till en tjej jag gick nio år i grundskolan med.

Där finns en led man kan följa, men jag tror att ravinen är bra mycket längre än så. Om man orkar klättra och krypa lite tror jag att man kan upptäcka nya ställen. Någon gång ska jag ta med mig stora kaffetermosen och mackor så att jag kan lägga en heldag där.