Dottern fyller 14 i sommar och en ny cykel står på önskelistan. På lunchen hann jag med att kolla runt lite och hittade en Monark på Team Sportia jag tyckte var fin och i någon mån prisvärd. Alltså, cyklar är inte billiga, och någon mer Biltema-hoj blir det bara inte. Hur som helst ringde jag Skrotan för att höra mig för. Det visade sig att hon var med kompisen Rebecca på McDonalds bara några hundra meter från där jag befann mig. Jag åkte dit för att prata istället.

Skrotan hade beställt en sallad och var i full färd med att klämma ur ceasardressingen. Det gick inget vidare, de är sega de där förpackingarna. Då jag gärna ville förflytta hennes uppmärksamhet till ämnet cykel erbjöd jag mig att hjälpa till med dressingen. Ni vet vad som händer om man med kraft försöker pressa ur en flytande vätska ur ett pyttelitet hål i en plastförpackning eller hur? Just det, man riskerar att när det väl händer så händer det ordentligt. Det visste ju jag också, men inte sjutton hjälpte det.

En rejäl stråle dressing sprutade ut tvärs över bordet, missade ansiktet på Rebecca med någon decimeter och passerade över ryggstödet i soffan där hon satt, bort till gästerna någonstans på andra sidan. Tjejerna skrattade så jag trodde de skulle ramla omkull. Själv undrade oroligt jag vem jag träffat i den överfulla restaurangen. Med handen full av servetter rundade jag sofflängan och gick över till andra sidan.

Otroligt nog satt ingen just där dressingen hade landat. Har ni tänkt på hur ceasardressing på soffa i brun skinnimitation egentligen ser ut? Man skulle kunnat tro att någon lagt en rejäl..... jag vet inte hur unga läsare jag egentligen har och utvecklar inte detta närmare. Precis bredvid den där salladssatsen satt en kille och jag kände att jag inte kunde inte närma mig med alla servetter utan att säga något.
- Ursäkta, jag ska bara torka av lite här. Vi råkade skjuta iväg lite dressing.
Han sneglade på mig, men svarade inte.
- Vilken tur att du inte fick det på dig, fortsatte jag medan jag torkade.
Han sa fortfarande inget.  Jag noterade att killen sannolikt tillbringat många fler timmar i gymet än vad jag har gjort.
- Tur för mig kanske, hahaha, sa jag i ett försök att få en reaktion.
Den uteblev.

Hur socialt inkompetent kan man egentligen tillåtas vara om man ska äta lunch på McDonalds? Någon gräns borde det ändå finnas eller? Något slags lunchrestaurangkörkort eller så? Jag lämnade den dövstumme killen med alla musklerna och hans nytorkade soffa. Grobian!

När jag torkat av hos fjortisarna också kunde jag ge mig iväg med löfte om att de skulle gå och titta på cykeln. Lite nöjd kände jag mig ändå, jag hade fått ett gratis inlägg till bloggen i kategorin Papphammar. Det har gått oväntat segt med inlägg där.

2009: Året då ketchupeffekten byter namn till ceasardressingeffekten.