"Å fy fan, hur kan de alltid misslyckas med köttet?"
"Det får bli som sist, jag äter bara upp gratängen."
Miner grimaserande avsmak.
Rynkade näsor.
Stora, i några fall nästan helt orörda bitar av kött ligger kvar på tallrikarna.
Dock inte på min, den är helt renskrapad.

Min ambition är att ta med matlåda till jobbet varje dag. Det känns som en stöttande sak att göra i dessa köpstoppstider. Dessutom är det alltid billigare och ofta godare än den mat man kan köpa ute. Ibland blir det ändå så att jag hänger med grabbarna ned till husets lunchrestaurang, särskilt fredagar då det brukar vara något extra gott, som idag: Entrecote med potatisgratäng.

Ozzy gapar förvånat och pekar på min tallrik:
- Va? Åt du upp din?
- Ja, jag har ju mina tänder kvar, svarar jag.

Okej, köttet var inte det möraste jag ätit, men så  himla illa var det inte heller. Det måste finnas många miljoner människor som dreglande skulle kastat sig över de där köttbitarna. Jag förvånas över hur bortskämda och känsliga vi människor har blivit. Snacka om i-landsproblem.

Nu känner jag mig gammal som ens reagerar över att andra människor ratar mat.