Han hade stressat sig genom dagen och vid hemkomsten från jobbet var han totalt slutkörd. Tonåringarna var båda ute på olika upptåg och han njöt av tystnaden som hälsade honom välkommen i dörren. En hel kväll, bara för sig själv. Bara tanken på det gav honom ny energi och känslan fick honom på gott humör. Med en skummande kall öl i ett glas bredvid sig på nattduksbordet satte han sig i sängen. I knät ovanpå täcket susade laptopen tyst och han seglade runt på bloggarna han följde, samtidigt som funderingarna på vad den egna bloggen skulle få för innehåll den här kvällen började ta form. Sakta sänkte sig mörkret utanför fönstret.

Han vaknade med ett ryck. På den ihopvikta datorns lock satt en barnhandsstor svart eller mörkt brun, luden spindel. Den glodde rakt på honom. Inga tankar for genom hans huvud alls. Reflexer tog över, dator och täcke föstes bryskt åt sidan och han for upp ur sängen. En stund bara stod han där med hjärtat bultande hårt i bröstet.

Ok, han hade somnat. Det var helt mörkt ute och sovrummet lystes endast upp av skenet från vägglampan i hallen vilken han låtit vara tänd, avsikten hade ju inte varit att lägga sig för natten. Hade han drömt? Hade han inbillat sig? Spindlar av den där storleken kryper knappast omkring i våra svenska hem eller hur? Tankarna for genom huvudet. Klart det varit inbillning, men samtidigt.... människor har konstiga husdjur. De kan rymma.

Han ville inte gärna närma sig sängen för att ta upp glasögonen han lagt av sig på den oanvända, bäddade sidan. Istället gick han ut i köket där ett extra par låg. Han tände taklampan i sovrummet. En kort stund stirrade han på röran av sängkläder och prylar. Inget rörde sig. Med tummen och pekfingret tog han tag i täckets ena hörn. Skakade försiktigt. Inget. Med samma grepp använde han båda händerna och höll försiktigt upp täcket en bit. Han lutade sig över och sneglade på täckets andra sida. Nej, inga kryp där. Han kände sig löjlig. Här stod han, en halvnaken fullvuxen man och letade efter jättespindlar klockan tre på natten. Han kvävde ett skratt. Nu tog han ett rejält tag i täcket och skakade det ordentligt. Givetvis kom ingen mörk, åttabent skugga utkrälandes från det.


Det där skulle kunna vara ett utdrag ur en kommande skräcknovell av Doc himself: Spindelmannen(?).
Det kanske kunde bli riktigt spännande. En man som börjar se spindlar överallt tills de till slut.......
Det jävliga är att händelsen är självupplevd. Två gånger har jag vaknat upp på det viset senaste veckorna.

Spindlar har visat sig var ett återkommande ämne på mina bloggar genom åren. Jag gillar dem inte, det har väl inte undgått någon. Jag misstänkte att jag skulle kunna bota min fobi om jag konfronterade odjuren, lärde känna och förstå dem, så jag började med makrofotografering. Jag trodde kanske att jag hade lyckats. Jag känner inget obehag alls när jag ligger där med imse hängandes i en tråd femton centimeter från kameralinsen. Jag är fascinerad. De här uppvaknandena säger något annat. Att jag borde gå till en psykolog kanske?

Min mor är spindelgalen på ett helt annat sätt. Spindlar är hennes vänner. Hon tar hand om dem, tycker de är fina och jag tror till och med att hon pratar med dem. Gud nåde den som mosar någon av hennes spindlar.

Nåja, det var allt från galna familjen för den här gången.