- Hej Albins pappa!
- Hallå Julias gamle far!
Sedan våra barn började i samma klass på gymasiet har Janne och jag börjat tilltala varandra på det sättet.
- Hur är det med Albin egentligen?
- Nja, det är väl inget vidare. Halsböld.
- Å fy fan, det låter inte roligt.
- Nej det är det inte.

Jag hämtade en kopp kaffe och stannade till vid honom igen på tillbakavägen.
- En sak tänkte jag på när jag var på sjukhuset igår.
- Jaha, vaddå?
- Jo, förr var det bara tråkiga gubbar och barska tanter som var läkare, nu för tiden är det mest unga fotomodeller.
- Tycker du ja.

Hans direkta och plötsligt självklara insikt hade inte slagit mig alls. Det är inte läkarna som blivit yngre, det är jag som blivit äldre. Moppekillen ser säkert läkarhunkarna som tråkiga gubbar, och hur konstigt det än kan låta tänker han nog på kvinnan med de leende ögonen och charmiga brytningen som den elaka läkarkärringen från tysklandshelvetet.

Det är kanske en mening med det där också. Man ser sig själv i spegeln varje morgon och noterar knappt förändringarna. Plötsligt en dag vaknar man upp och upptäcker att man är så ful jämfört med alla andra att man lika gärna kan dö.