Då och då stöter man på honom, för det är alltid en han vill jag påstå. Man går där i butiken och
plockar ned sina varor i vagnen. Trots att allt verkar normalt och borde kännas så ok som nu en
kvällstimme på Ica Maxi kan, är det något som stör den inre, relativa friden. Så plötsligt får man
syn på honom: Komavisslaren.

Komavisslaren är ofta i min egen ålder, dvs en bra bit över 30. Ljudet som kommer från hans o-formade
läppar skulle kunna vara en melodi, vad sjutton, det borde vara en melodi, men hur jag än lyssnar går
det inte att urskilja någon sådan. Nej, det är ingen melodi. Han visslar inte heller av glädje och vad
jag kan se visslar han inte av nervositet eller liknande. Han ansikte är lika nollställt som hans ögon är
tomma medan de entoniga ljuden strömmar ut från munnen.

Är han ens medveten om att han visslar? Nej, jag tror faktiskt inte det. För några dagar sedan
hamnade jag i kassakön bakom en komavisslare. Han avbröt sig fem sekunder för att besvara
hälsningen från ynglingen vid kassaapparaten, sedan började han om igen. Oerhört irriterande. Hade
jag suttit i kassan hade jag helt klart frestats att stoppa in ett rör med guldpengar för att få tyst.

Kanske är det en försvarsmekanism? När man tycker att det är så urbota tråkigt att handla kanske
kroppen själv aktiverar visslandet för att lura hjärnan. Visslar gör man ju normalt när man är glad
eller hur? "Hallå hjärnan, kroppen visslar, kroppen är kroppen glad, det finns ingen anledning att hoppa
framför tåget, ingen alls, fortsätt handla bara!"

När jag tänker efter har jag någon eller några gånger kommit på mig själv med att komavissla.

Har ni stött på komavisslaren?