När jag var liten minns jag att farsans döda akvariefiskar spolades ned i toaletten utan vare
sig levande ljus eller fina ord. Om vi hade haft akvariefiskar här misstänker jag att de hade
fått sluta med exakt samma ceremoni. Annat var det när Filippa, Skrotans dvärghamster gick
ur tiden för ungefär ett år sedan. Då var det bäddad skokartong, fina teckningar och jordfästning
med fotografering. Stämningsfullt värre.

Fiskar är lite anonyma eller hur? Inget man tar upp och gosar med direkt. Dessutom har jag
för mig att de där scalarerna (eller vad de kallades) i barndomshemmet dog i parti och minut.
Man skulle kunnat spola ned dvärghamstern i toan också, det hade gått. Men djur som har
namn är kanske värda något annat? Är det därför man inte gör så?

Mördade gerbilen Millie blev vårt andra döda husdjur. Mörker och snö har gjort att begravningen
fått vänta lite. Hon har legat ute på balkongen i transportburen i väntan på..... ja vad?
Någon sorts begravning kanske? Jag har ju inte direkt haft något hopp om mildväder närmaste
fyra månaderna.

Hur begraver man ett litet djur vintertid? Vi har pratat om det dottern och jag. Kremering på
riktigt? Jo, varför inte? Inte toabegravning i alla fall. Men kanske kunde vi göra en fin bädd åt
henne och lägga henne under en vacker snötäckt gran? Vi liksom ger henne tillbaka till naturen.
Det lät som en fin tanke tyckte jag.

Trots de många minusgraderna var vår vän ingen skön syn efter en vecka på balkongen. Skrotan
som av okänd anledning inte kunde hålla näsan borta tyckte att det luktade om henne. Hade eländet
dessutom frusit fast i burens botten? Jag skakade på den. Jo, kanske. Det var ett problem jag snart
skulle få ta itu med tänkte jag oentusiastiskt när vi lufsade i väg genom snön och ut i skogen.

Tänk tecknad film. Tänk musen Jerry som rusar runt, runt i huset med elaka katten Tom efter
sig. Tänk sedan att katten ritar en dörr mitt på väggen och lurar musen att springa in i den.
Det blir som ett musformat hål i väggen.
Ungefär så blev det när jag öppnade transportburen i skogen. Det lilla döda djuret satt verkligen
inte fast som jag befarat. I stället for det ur buren och ned på marken utan att jag ens hann se
fallet.

- Var är hon? frågade min dotter.
- Där, svarade jag och pekade på det musformade hålet i snön.
- Oj.
- Det var väl ett bra ställe i alla fall?
- Jodå.
- Nu är hon tillbaka till naturen.
- Det är hon.

Tja vad ska man säga?
Det var en lite annorlunda begravning.