Bullbak
Tja, det här var väl söndagens stora händelse. Skrotan ville baka bullar och jag hjälpte
till. Förutom att formen på bullarna är perfekt och att alla är exakt lika stora så måste
jag säga att de också blev väldigt goda. Nu gäller det bara att försöka låta bli att äta
av dem, åtminstone för min del. Jag vill ju inte drabbas av bullbak.
Py Bäckman
Är det någon mer än jag som tycker att Py Bäckman ser ut som Ozzy Osbourne?
Mera frukt
De är vackra de där frukterna.
Exotisk fruktfrossa
Ikväll är Skrotan och jag ensamma. Det blir melodifestvalmys men inte med chips,
läsk och smågodis. Nej, istället ska vi göra en liten buffé med exotiska frukter.
Mini-annanas, sharon, papaya, stjärnfrukt, rakfrukt, melon, vindruvor och några jag
inte ens kommer ihåg namnet på. När jag lade upp det på fatet så här inser jag att
frukten nog kommer räcka flera dagar, men är det exotisk fruktfrossa så är det.
Sexbio
hit och dit om huruvida vi ska gå på bio eller inte. "Farsan" av Josef Farez lockar
och vi har bestämt oss för att kolla upp vilka tider filmen går.
- En sexbio skulle nog passa, säger Ljusblå.
Bredvid henne sitter snart trettonåriga Bus och jag kan ser hur ett skratt bubblar
upp från magen och trängs med tuggan hon just stoppat i munnen.
- Men Anna, säger jag innan skrattbubblet från Bus blivit till hörbart ljud, våra barn
är för små.
Först får jag en lite vass blick från Ljusblå, sexskämt är inte det roligaste hon vet,
åtminstone inte med barnen i närheten. Sedan inser hon att ungarna hajat redan
innan min kommentar. Sexbio hahaha.
Någon minut senare uppstår oenighet om hur många filmer Farez egentligen gjort.
Själv har jag ingen aning så jag håller mig utanför diskussionen.
- Tre, säger Bus bestämt.
- Fyra, säger någon annan.
- Han har gjort sex filmer säger Ljusblå.
- Jaaa, ropar bråk. Vi går på sexbio och ser sexfilmer av Josef Farez!
Det blev mycket snack om sex runt matbordet den kvällen.
Vi kom iväg på filen som började 18:30. Jag måste säga att det var en av de
roligaste jag sett på länge. Torkel Pettersson är helt underbar som mesproppen
som vill bli macho. Underbar och inspirerande. När vi kom ut slet jag tufft upp
tuggummipaketet ur fickan, bet sönder förpackningen med tänderna och hällde
halva paketet rakt ned i halsen.
Ljusblå såg sig nervöst omkring, antagligen orolig för att någon hon kände kunde
vara där.
Plötsligt händer det!
Jag har inte...
Eller i alla fall så lite att det är enklare att berätta om vad jag INTE gjort.
Jag har inte skött min tidredovisning på jobbet. Det betyder att jag måste göra en
hel månads rapportering tills imorgon bitti. Det i sin tur innebär att jag kommer att
sitta framför datorn och pimpla kaffe till långt in på småtimmarna inatt.
Jag har inte tränat. Alla mina muskler jag kämpat så för är borta, puts väck. På två
veckor försvann de. Äh, jag kommer nog igång igen även om det känns som om min
musiga arm gav mig ett GÅ-TILLBAKA-TILL-VÄSTERLÅNGGATAN-UTAN-ATT-PASSERA-
GÅ-KORT. Nu sitter jag ändå här och känner mig faktiskt ganska bra i armen. Om jag
inte kommer till gymet innan eller i helgen, så är jag nog helt redo att köra som
vanligt nästa vecka igen.
Jag har inte kommit ihåg att köpa toapapper trots att jag var och varannan dag passerar
just den avdelningen på Ica Maxi. Det där är ett beteende som kan ställa till det lite för
mig inom en ganska snar framtid.
Jag har inte kunnat låta bli att inhandla två böcker på rean. Detta trots att jag
har en hel del olästa böcker i min överfulla hylla. Det där skulle kunna få bli ett
helt eget inlägg egentligen.
Jag har inte varit hos någon psykolog ännu. Däremot har jag långa samtal varje dag
med doktor Lök som efter sina första lite pirriga dagar nu har blivit varm i kläderna
framgångsfullt driver sin mottagning i kryddhyllan ovanför spisen.
Dull boy
Men ikväll ska jag försöka blogg något iaf.
Inspiration
Cp-handen
Med författarambitioner i tidiga år såg jag till att lära mig skriva maskin med korrekt
fingersättning. Med ett jobb som innebär att jag sitter mycket vid en dator har jag
med åren blivit en hyfsat flink tangentbordsutövare. Jag skriver ibland fortare än jag
pratar. Skrev menar jag.
Min stela ömma arm vill inte låta mig skriva så längre. Alltså, egentligen har jag inte
så jätteont, men jag känner att om jag inte håller armen och fingrarna så stilla som
möjligt så kommer ontet att bli värre. Det är inte så att jag inte överväger era tips
om akupunktur och kortisonbehandlingar, men mitt recept för tillfället är att vila, det
brukar ju fungera. Alltså sitter jag här med handen låst i ett slags grepp som liknar
en klo och pickar med pekfingret på tangenterna. Jag vet att det är tabu att använda
ordet cp i några som helst andra sammanhang än dess rätta, men jag tänker ändå
på min högra hand som cp-handen. Förlåt.
Nu är det snart två veckor sedan jag sist besökte gymmet. Det känns för jävligt,
men jag tycker att jag sakta blir bättre. Snart. Snart.
Hemmaman
Nu har jag skjutsat henne till jobbet och gått ut med hunden. Nu ska tina upp en stund,
sedan diska, skotta snö och försöka knacka bort is från luftvärmepumpen. Innan jag
hämtar henne i eftermiddag ska jag köpa hem lite mat och förbereda middagen.
Efter middagen bär det av till Östergötland igen.
The day after yesterday
Någon som vill sitta på parkbänken?
Nej, jag misstänkte väl det.
Tomas Ledin i Conventum
evenemang som teatrar och konserter. Har man skött sig kan man få frågan om att
hänga med, som ikväll när Tomas Ledin spelade på Conventum här i Örebro.
Här sitter jag nu med en konjak bredvid pc'n och ska göra min egen recension medan
Ljusaste blå har en kopp te och skriver på sin egen.
Mitt senaste minne av Ledin var oväntat positivt. Kan det ha varit 15 år sedan?
Länge sedan iallafall och det var en varm sommarkväll i slottsruinen i Vadstena.
Var det Badrock, Rocktåget eller Rock runt riket? Minns inte, men det var öl och filtar
i gräset, publik i alla åldrar, ja familjefest helt enkelt.
Den här gången är förutsättningarna liksom namnet på turnén lite annorlunda.
"Våga vägra vinter", jo visst. Det är en riktig jäkla vinter vi tvingades vägra för att ta
oss fram till Conventum. Jag vet inte exakt vad fullsatt betyder där, men jag gissar att
en sådär femtonhundra till hade vintervägrat sig dit ikväll.
Efter en kvart skruvar jag lite på mig. Ledin öppnar mjukt med bara sig själv och några
aukustiska gitarrer på scen. Ballader och plinkande på guror blandat med småkonstigt
mellansnack (han påannonserar "Här kommer den nya tiden" med en historia om livet
efter jordbävningen på Haiti) får mig nästan att ångra att jag följde med. Efter en sådär
fem låtar dras draperiet bakom Ledins rygg bort och puh, där är ju bandet. Visst har
han gjort en och annan ballad som lämpar sig i det lilla formatet, men det är med ett
rejält komp i ryggen och de lite rockigare låtarna han gör sig bäst, inget snack om den
saken.
Medelåldern på publiken är ganska hög, jag gissar runt min egen ålder, kanske rentav
högre och jag tänker att de flesta helt klart är där av en annan anledning än jag själv.
Det råder inget tvivel om att gubben är en folkkär artist och det är väl inte så konstigt.
Han har gjort en och annan låt man känner igen och han tvekar inte att använda dem.
När "Du kan lita på mig" rivs av står nästan alla upp och jag kommer på min egen fot
att stampa lite i takt också.
Nittio procent av Ledins låtar osar sololja, saltvatten och sommarsex. Kanske är det
därför jag gillar en sommarkonsert utomhus (med den där blå från pripps en av låtarna
är så evigt förknippad med) bättre. Men jag ska inte klaga. Ljudet är bra, Ledin själv
ser oförskämt fräsch ut (även om hans långa ben ibland får mig att tänka på Grodan Boll)
och han verkar onekligen trivas som fisken i vattnet där på scen. När vi på nytt vågar
trotsa vintern för att gå tillbaka till bilen har jag faktiskt en ganska varm känsla i magen.
Ledin får betyget klart godkänt av mig.
Tur att det kom lite snö
Noviform del 3
Utvärdering Ecco
Mina Ecco-skor fyllde ett år i förrgår. Det var ett stort steg för snåla Johan när han
för första gången i sitt liv investerade i ett par skor för över tusen kronor. Skopunkten
var mitt andra hem på den tiden. Ja, med kvalitéten de håller där blir det låg kostnad
per sko, men räknar man i hop antalet skor och besök i butiken går det ändå inte
ihop sig.
Skorna jag köpte var tänkta att användas som höst och vintersko (normal vinter alltså).
Till sommar och fint hade jag tänkt skaffa andra. Så har det inte blivit än så länge.
Mina tjocksulade Ecco har suttit på fötterna varenda dag det här året, utom de allra
varmaste sandaldagarna i somras.
Inte en enda sekund har jag ångra att jag köpte dem. Jag tror de hänger med ett år till.
Helt nya skor 16 februari 2009.
Samma skor 18 februari 2010. Lite smutsiga, lite använda, men fortfarande sköna.
Gissa karaktären
- Varför har du så många tisdagsbullar?
- Jag semlar på dom.
Det skulle inte förvåna mig ett dugg om jag dragit min favoritvits här flera gånger
tidigare. Ni ska inte bli förvånade om ni får läsa den här igen nästa år. För övrigt
anser jag att A-Teens-Marie är världens lycklaste så här års. Varför? Jo, hon är väl
fortfarande ihop med Måns Semleröv?
Igår var det ju stora tjockisdagen och på företaget ställdes stora lådor med semlor
fram. Hur hanterar då en kille som lovat finfin mage till sommaren, och som dessutom
kaxigt hävdat att han har deffvecka. Det kära vänner vill jag att ni ska gissa.
1) Glufs! Skit i deff och mage!
2) Åh... en enda semla kan jag väl ta!
3) Näpp, här är killen med karaktär. Jag tar en bit tonfisk istället.
OS-guld?
Jag tror Sverige har vunnit OS-guld i någon gren. Skidskytte?
Gjorde vi inte det häromdagen också?
- Har vi vunnit OS-guld? frågar jag Lasse med nollställd min?
- Du vet inte? Hans ansikte uttrycker något jag tolkar som road skepsis blandat med
en knivsudd hån.
-Nej.
Lasse svarar inte utan fortsätter mot kaffeautomaten, antagligen tror han att jag driver
med honom.
Jag kan på ett sätt önska att jag kunde delta i yran, men det går inte.
Intresset saknas så totalt men jag inser att det är ett litet handikapp.
Får jag parkera på platserna närmast ingången på Maxi nu?
Musarm
Nu är det tydligen dags igen och det drabbar mitt gymmande är jag rädd. Trist.
Okej, jag kan fortfarande träna ben, mage och kondition, men ändå.
Jag har åtminstone lärt mig att det bara finns ett sätt att bota det onda på och
det är absolut stillhet. Använd helst inte armen alls och absolut inte fingrarna.
När jag rör dem gör det ont i armbågen och ända upp i axeln. Att hålla fingrarna
stilla är inget som passar mitt arbete precis. Just nu är det pekfingervalsen som
gäller för högern. Frustrerande på en massa sätt.
Stillhet och en karta Diclofenac hoppas jag ska hjälpa mig.
Någon som har andra tips?
Dropp
Lökig humor del 2
En enda hade räckt, förstå ni? Nu får ni skylla er själva.
Mr Muscle
Utmanad på muskelspännarbild av Piratfarsan. Jag antar bildutmaningen, men jag hoppas
inte det är någon muskeltävling. Jag ligger lite efter som du ser.
Än så länge moahahahaha.
Deffweek has begun
Min mat en vecka framöver.
Fredagskvällsmat, kycklingsallad. Jag borde kanske ratat pastan eller ersatt den med fullkorns.
Men om min deffweek har börjat (för det är jag inte helt säker på), så ser jag det som en mjukstart.
Deff?
då ökar jag på lite med vikter och det vill jag gärna tolka som att jag blir starkare. Det kan
förstås också betyda att jag fegat med vikterna tidigare, fast det tror jag ärligt talat inte.
I helgen gjorde armhävningar för första gången på säkert två år och upptäckte till min
förvåning att jag klarade fler än jag gjort någon gång tidigare i livet. 45 och på väg mot
sin livs form? Mmm... vet inte det ja.
Nu till det väsentliga, det jag verkligen känner att jag kommer att avkrävas bildbevis på
här så småningom: Magen. Om jag varit Pata i Cirkus Kiev (kom igen ni lyssnar väl på CK?)
hade jag på östgötska bölat: "Men jag har ju gått ut mät på forat och sagt att jag ska
ha magruter till sommarn!" Det var korkat gjort Johan.
Jag har nästan klarat mig från att köpa chokladbitar. Nästan. Jag har inte kunnat låta bli
att stjäla en och annan godisbit ur Skrotans lördagspåse. Jag har inte riktigt kunna äta
de mindre portioner med mat som jag tänkt, dvs äta tills jag blir mätt, men inte mer.
Det enda löfte jag riktigt stått fast vid är att äta vispgrädde till pannkakorna.
Om jag står framför spegeln och hoppar jämfota så skvalpar det alltså lite fortfarande.
Egentligen lika mycket som när jag så kaxigt basunerade ut mitt löfte i slutet av november.
Då kändes sommaren mer avlägsen.
Jag funderar på att ta en deffvecka. Jag vet knappt vad det betyder, men jag antar att
jag enbart får lyssna på Def Leppard, bara ha defrostern på i bilen och på jobbet får
jag väl pyssla med att defragmentera hårddiskar och pilla på inställningarna i default
gateway. Någon som kommer på fler saker jag får göra? I tillägg ska jag bara äta sallad,
med kycklings och tonfisk och sådant. Jag har inte hårdstuderat vad man får äta precis,
men jag känner för att prova något bara för att se om sladdret tenderar till att försvinna.
Just det, mer konditionsträning också, på riktigt.
Spännande fortsättning följer...
Lökig humor
Ibland undrar jag hur Ljusblå står ut med mig...
Äkta hundägarglädje
Varg? Cujo? Charles Manson? Nej, ett leende.
Vänta nu... säg det igen. Jag glömmer alltid bort vad det är som är så kul med att gå
med en påse bajs i ena handen och flåsande gul-snö-fixerad pälsboll i dragandes i ett
snöre i den andra. Ah! Just det, så var det. Det är ju så med människans bästa vän
hunden. De är ju så söta och tillgivna att man glatt offrar lediga morgnar och sömndrucket
ger sig ut i svinottan i tiotals minusgrader. Som sagt, ibland glömmer jag.
Det är måndag efter helg i Örebro och sådana måndagar brukar ibland resultera i
reflektioner kring husserollen.
Challe, The Challenger eller Charles som jag döpt honom till, verkar gilla mig trots
att jag kanske inte alltid utstrålar pur glädje på våra morgonpromenader. Jag har
blivit en duktig hundägare tycker jag. Jag tar med honom på promenad och låter Ljusblå
sova ut, inte alltid, men ganska ofta. Hon har ju det bestyret varje morgon i veckorna när
jag inte är där. I fickan ligger påsar jag fuskar allt mer sällan med till skillnad från många
andra hundägare. Spåren efter hundarna till sämre sorters hussar och mattar ligger och
korvar sig i långa rader ut med cykelvägarna.
Det som göms i snö kommer upp i tö.
Gul snö kan man inte säga så mycket om tycker jag. Man kan inte förvänta sig annat
än att hundar pissar i snön och för mig är det bara något som gör vintern lite fulare.
Så är det inte för Challe. För honom väntar ett smörgåsbord av dofter där han ignorerar
vissa, undersöker somliga närmare och skvätter över andra. Några verkar han vilja
slafsa i sig som om urinsorbet vore det bästa som finns. Då brukar jag dra lite extra
i kopplet.
Den här helgen har Challe börjat med något nytt. På morgnarna kommer han fram
till oss och ställer sig upp med framtassarna på madrassen. Därefter drar han upp
läpparna och blottar sina risgrynsvassa, inte helt vita tänder. När jag först fick se det
blev jag rädd, jag trodde han blivit galen, Cujo liksom. Så förklarade Ljusblå att den
där fruktansvärda grimasen var ett leende. Ja, tamejfan om inte hunden försöker ställa
sig in hos oss genom att härma de miner vi människor gör för att uttrycka vänlighet.
Helt otroligt om du frågar mig.
Helgens stora hundägarbonus kom ändå vid köksbordet en kväll. Jag satt på min plats
och Ljusblå mitt emot. Challe satt på golvet bredvid och iakttog oss.
- Kom Challe! Kom till matte! sa Ljusblå.
Hunden gick fram och satt sig bredvid mig. Jag log.
- Men Challe! Kom hit! försökte Ljusblå igen.
Charles hoppade upp och lade tassarna på mitt ben, och nog tyckte jag att blicken han
kastade på sin matte var aningen trotsig.
- Challe! Kom! Nu fanns där en viss skärpa i Ljusblås röst, trots att hon hade svårt att
hålla sig för skratt. Charles som nu verkade vara enbart min hund ignorerade henne.
Nåja, till slut tog han några släpande steg mot kvinnan som kallade på honom.
Sedan gick han tillbaka och lade sig vid mina fötter.
För allra första gången kände jag en fläkt av äkta hundägarglädje. Jag visste väl att
skinkbitarna jag kastat till honom när Ljusblå inte sett skulle ge utdelning förr eller senare.
Charles in action
Noviform. Del 2.
på insidan av de nedre ögonlocken. (Kallas de ögonlock förresten?)
Färgen gör inte att man ser jättefräsch ut precis, men ju mer jag tänker på det, desto
mindre kan jag komma på en mer passande färg. Svart? Läskigt! Rött? Dramatiskt
så det räcker och blir över. Skräckfilms-Johan hade velat ha en röd salva. Då hade
jag kunnat leka Zombiehusse på egen hand med Challe i helgen.
Efter insmörjningen ser man inget. Allt blir suddigt och det enda vettiga man kan göra
är att gå och lägga sig. Tyvärr ser man inte mycket när man vaknar heller. Inte när man
gör frukost och inte när man kör bil till jobbet. Texten på skärmen är suddig ungefär
ända fram till lunch. Om jag behandlat även på morgonen som det rekommenderades
hade jag väl varit blind dygnet runt.
Det postiva är att det faktiskt hjälpte. Mina ögon känns friska igen och de 93 kronorna
pyttetuben kostade svider inte lika mycket.
Det är lite typiskt mig. Jag går gärna omkring och gnäller över små krämpor, men
jag tar sällan tag i saken och söker hjälp. Hur många veckor gick jag med brutet
lillfinger för några år sedan innan jag tills sist fick det gipsat? Två eller tre tror jag.
Tänk om jag är allergisk mot hundar! Hoppas det! (moahahahaha).
Zombiehussen
Utanför mitt jobb på gräsmattan kan man varje eftermiddag se en man med sin hund.
Nej, det är inte för att rasta hunden han är där, han tränar den. Exakt vad han tränar
hunden för vet jag inte, jag gissar att han tävlar med den. I vilket fall som helst är
han oerhört energisk.
Jag har ofta tänkt att om jag någonsin kommer skaffa en egen hund, så ska jag ha en
väluppfostrad och fin, någon som kan gå bredvid mig utan koppel och som inte jagar
och skäller på andra hundar (detta är ingen pik mot Charles). Jag har länge beundrat
den här mannen för hans intresse och ibland kan jag stå med en kopp kaffe i handen
och bara se på hur de jobbar där ute.
Han avgränsar områden på gräset där hunden får ska sitta medan han själv går iväg.
Ibland sätter han sig i bilen och pratar i telefon en stund, kanske tar han en kopp kaffe
i medhavd termos också, jag vet inte. Hunden sitter kvar i sin lilla fyrkant på gräset tills
mannen går ut och ger ett annat kommando. Andra gånger pekar mannen bara mot någon
av fyrkanterna trettio meter bort. Hunden går dit och väntar. Det är häftigt att se.
Som ni förstår är det inte mycket till gräsplätt att träna hundar på för tillfället. Att
det är meterdjupt med snö (kanske något överdrivet) verkar inte bekomma mannen
och det är här jag börjar undra hur det egentligen står till. Han har med sig en skyffel
och i snön skottar han fram labyrintliknande gångar som bör ha en sammanlagd längd
på flera hundra meter. Vädergudarna har säkert roligt åt killen, för varje eftermiddag
har det kommit ny snö vilket innebär att han får gräva fram labyrinterna på nytt.
Hallå! Det där är inte friskt. Skaffa ett liv för helvete!
En gång, det var nog i höstas, försökte jag kommunicera med honom när jag var på
väg till bilen.
- Hej, vilken fin hund du har!
Jag fick bara en tom blick tillbaka.
Scary.
Sedan dess har jag tänkt på honom som Zombiehussen.
-------------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering 17:00: Han är ute och skottar upp gångarna nu.
Hela kontoret står och tittar. Jag tror att han är jättduktig,
typ världsmästare eller så. I någon dressyrgren alltså, inte snöskottning.
-------------------------------------------------------------------------------------
Hallå!
- Hallå! svarar jag.
Det fortsätter att ringa.
Det är ju i mina öron det ringer och piper.
Vi har repat och jag är knasig i rösten som vanligt.
Mitt band borde skaffa sig en riktig sångare istället.
Egentligen struntar jag i om det låter sprucket, det är ju bara rock'n roll, men jag vill inte
ha de där feltonerna á la M.A Numinen. Jag måste lära mig behärska rösten även när jag
är ansträngd.
Nåja, på det stora hela gick den ändå okej och det var roligare än på länge.
Noviform?
Nu har ögonen kliat, svidigt och svullat sig länge nog tycker jag.
Vi får se om Noviform hjälper.
Det räcker nu!
Typ
En viss tonårsflicka reflekterar över sitt språkbruk:
- Alltså, jag måste sluta säga "typ", men vad kan man säga istället? Det finns ju inget
annat ord?
Tonårspappa:
- Det är lite fjortisaktigt att säga "typ", men eftersom du är fjorton är det väl okej tycker jag.
Om du verkligen vill undvika ordet så hoppa bara över det, det behövs inte.
Tonårsflicka:
- Men jag säger det ju typ hela tiden!
Paus...
Skratt.
Februari
Jag gillade min januari-header.
Jag gillar inte min februari-header lika mycket.
Panikskapad.
Jag är inte alls säker på att jag behåller den hela månaden ut.
