Varg? Cujo? Charles Manson? Nej, ett leende.


Vänta nu... säg det igen. Jag glömmer alltid bort vad det är som är så kul med att gå
med en påse bajs i ena handen och flåsande gul-snö-fixerad pälsboll i dragandes i ett
snöre i den andra. Ah! Just det, så var det. Det är ju så med människans bästa vän
hunden. De är ju så söta och tillgivna att man glatt offrar lediga morgnar och sömndrucket
ger sig ut i svinottan i tiotals minusgrader. Som sagt, ibland glömmer jag.

Det är måndag efter helg i Örebro och sådana måndagar brukar ibland resultera i
reflektioner kring husserollen.

Challe, The Challenger eller Charles som jag döpt honom till, verkar gilla mig trots
att jag kanske inte alltid utstrålar pur glädje på våra morgonpromenader. Jag har
blivit en duktig hundägare tycker jag. Jag tar med honom på promenad och låter Ljusblå
sova ut, inte alltid, men ganska ofta. Hon har ju det bestyret varje morgon i veckorna när
jag inte är där. I fickan ligger påsar jag fuskar allt mer sällan med till skillnad från många
andra hundägare. Spåren efter hundarna till sämre sorters hussar och mattar ligger och
korvar sig i långa rader ut med cykelvägarna.
Det som göms i snö kommer upp i tö.

Gul snö kan man inte säga så mycket om tycker jag. Man kan inte förvänta sig annat
än att hundar pissar i snön och för mig är det bara något som gör vintern lite fulare.
Så är det inte för Challe. För honom väntar ett smörgåsbord av dofter där han ignorerar
vissa, undersöker somliga närmare och skvätter över andra. Några verkar han vilja
slafsa i sig som om urinsorbet vore det bästa som finns. Då brukar jag dra lite extra
i kopplet.

Den här helgen har Challe börjat med något nytt. På morgnarna kommer han fram
till oss och ställer sig upp med framtassarna på madrassen. Därefter drar han upp
läpparna och blottar sina risgrynsvassa, inte helt vita tänder. När jag först fick se det
blev jag rädd, jag trodde han blivit galen, Cujo liksom. Så förklarade Ljusblå att den
där fruktansvärda grimasen var ett leende. Ja, tamejfan om inte hunden försöker ställa
sig in hos oss genom att härma de miner vi människor gör för att uttrycka vänlighet.
Helt otroligt om du frågar mig.

Helgens stora hundägarbonus kom ändå vid köksbordet en kväll. Jag satt på min plats
och Ljusblå mitt emot. Challe satt på golvet bredvid och iakttog oss.
- Kom Challe! Kom till matte! sa Ljusblå.
Hunden gick fram och satt sig bredvid mig. Jag log.
- Men Challe! Kom hit! försökte Ljusblå igen.
Charles hoppade upp och lade tassarna på mitt ben, och nog tyckte jag att blicken han
kastade på sin matte var aningen trotsig.
- Challe! Kom! Nu fanns där en viss skärpa i Ljusblås röst, trots att hon hade svårt att
hålla sig för skratt. Charles som nu verkade vara enbart min hund ignorerade henne.
Nåja, till slut tog han några släpande steg mot kvinnan som kallade på honom.
Sedan gick han tillbaka och lade sig vid mina fötter.

För allra första gången kände jag en fläkt av äkta hundägarglädje. Jag visste väl att
skinkbitarna jag kastat till honom när Ljusblå inte sett skulle ge utdelning förr eller senare.


Charles in action