Doc

Jag fick lite panik. Den är ju den sista idag vilket betyder designbyte på bloggen. Den här gången
har jag ingen färdig sådan som bara ligger och väntar på att få bli  inlyft från avbytarbänken.
Det hade varit sol och blå himmel hela dagen så jag väntade mig rosa eller röd sådan på kvällen.
Istället blev allt gråblått och ganska trist.
Jag får hitta på något annat.

Jag tror inte mina ögon. Inte min öron heller för den delen.
Mina barn sitter tillsammans i köket och pratar mjukt, artigt och vänligt med varandra.
Moppekillen hjälper Skrotan att få in musik på mobilen. Jag är helt stum och rörd närapå
till tårar här.
Lika bra att jag förblir stum.
Den här unika stämningen vill jag inte störa.

Örebro. -21 ute och jag är glad att Ljusblå tog med Challe ut idag. Hon behöver nog
gå ut och rensa hjärnan lite. Det är en stor dag: Föreläsning på Marieberg.
Premiärföreläsning dessutom. Om jag säger att hon är lite nervös så är det i alla fall
ingen överdrift.

Kaffet har puttrat klart, det mesta av frukosten står på bordet.  Snart kommer hon
in och det blir generalrepetition till blåbärsyoghurten. Japp, nu krafsar Challe på dörren.

Gotta go, vi hörs.

Rock me til I hit that floor,
Rock me til I take no more,
Rock this hungry heart of mine,
Rock me down right to the ground,
Rock me like you've never done before,
Then rock me just a little more.

Torsdag = repdag nuförtiden.
Antagligen är jag korkad som ger mig på att försöka sjunga i ett band.
Än mer korkat är det att sjunga i ett band som spelar covers på gammal hårdrock.
David Coverdale, Joe Lynn Turner, Ronnie James Dio och en massa andra gamla idoler,
de är inte att leka med de där killarna. När jag försöker hänga med ligger jag precis
på gränsen för vad jag klarar av, i bästa fall. Inte så sällan är det en bit över gränsen
också. Det kan bara sluta på ett sätt. Trasigt.

Igår slarvade jag med uppvärmningen, det är sådant som straffar sig. Plötsligt tar det
bara stopp. Det enda jag kan göra är att sitta och titta på medan de andra spelar
vidare utan mig. Trist. Fast om jag bara vilar en liten så går det hyfsat igen, ibland
rentav bättre.

Jag kanske borde sjunga något annat en skrikig hårdrock? Mindre skrikig rock?
Eller kanske inte alls? Det är kanske bakom trummorna jag ska sitta, som jag gjorde förr?
Fast samtidigt är det ju så jäkla roligt. Trots allt så går det bättre och bättre även om jag
hade en lite sämre dag igår och dessutom börjar jag känna mig mer bekväm bakom mickstativet.
Det är bra. Bandet har köpt in en liten låda som gör att man genom att trycka på en knapp
får man en eller två stämmor på sin egen sång.
Ascool pryl och det låter riktigt häftigt i vissa låtar.
Äh, jag ger inte upp än.

Jag måste erkänna att jag är lite trött på snö nu. Bara för att man i tysthet önskar
sig en vit jul så får man en vinter som påminner om den i "Day after tomorrow".
Om det nu ändå måste snöa mer nu, skicka då ned så mycket att jag inte kan ta
mig till jobbet imorgon. Ok?

En bra sak med att byta blogg är att alla gamla inlägg försvinner.
Ännu bättre är att man gå tillbaka till den gamla bloggen och återvinna inlägg som
fanns där. Gamla inlägg blir som nya, särskilt med enstaka omformuleringar eller
stavfelsrättningar. I kategorin Recycled kommer jag att återvinna inlägg jag tycker 
att eventuella nya läsare borde få ta del av.


December 2007

Jag trodde inte mina öron. Den främmande kvinnan framför mig var kanske inte ens
30 år fyllda och nu ville hon känna på mina testiklar. Jo, jag hade tydligen
hört rätt. Det var inte heller precis så att hon bad snällt, hon bara förväntade
att jag skulle gå med på det lika självklart som jag skulle svarat på frågan om
hur mycket klockan var. Jag drog ned byxor och kalsonger till knäna och kvinnan
kände efter mycket ordentligt. Men vi kanske ska börja från början.

Det var några timmar tidigare, Ljusblå och jag hade en mysig morgonstund när jag
plötsligt och helt utan förvarning kände det som att någon sparkat mig hårt
mellan benen. Ni män som läser det här har alla någon gång fått en spark, boll
eller cykelstång hårt uppsmälld mot era familjejuvelerna. Ni vet hur den där
smärtan känns, den kommer inte där smällen tog utan längre upp, en knytnäve
i magen som får oss att krypa ihop och kanske till och med kasta oss ned på
golvet.

- Det går inte längre, Ljusblå! skrek jag, for upp ur sängen och vek ihop mig
som en fällkniv på golvet. Efteråt förklarade hon att hon inte fattade någonting
av vad som hände. Kanske trodde hon att jag plötsligt bara var tvungen att komma
ut ur garderoben. Jag kan inte ens föreställa mig chocken hon måste fått men det
skulle inte förvåna mig om hon berättar sin historia här också.

Smärtan spred sig uppåt och hela västra sidan av magen värkte. Det kunde inte
gjort mer ont om någon stuckit in en kniv och vridit om den.

- Men herregud, vad är det som händer? hörde jag Ljusblå ropa. Hon hade förstått
att jag hade ont och lät utom sig av oro.

En av första tankarna som for genom mitt huvud var "njursten". Varför vet jag
inte riktigt men det jag hört var att det är bland det värsta man kan råka ut
för när det gäller smärta och precis så kändes det. Det kunde inte finnas något
värre. Den började någonstans strax under revbenen och strålade ned mot
ljuskarna så intensivt att inga andra tankar fick rum. Det var bara ontet och
jag.

Ljusblå ringde upp sjukvårdsupplysningen. De tyckte att vi skulle vänta en liten
stund och blev det inte bättre inom en timma skulle vi åka till akuten. Hon
hällde upp ett varmt bad åt mig för jag trodde att det skulle kunna lindra lite.
Jag fick lite te också och värken gav med sig en aning där jag låg i badet. När
jag klev upp hade den nästan avtagit helt. Men jag hade en känsla av att det
inte var färdigt än. Jag hade rätt.

Smärtan kom tillbaka. Ännu värre. Jag kallsvettades. Jag minns inte om jag
skrek. Ingen ställning jag stod eller låg i var bättre än någon annan. Ljusblå
ringde igen och nu de sa att vi skulle åka direkt. Jag hade så ont att jag inte
kunde klä på mig, vi var tvungna att vänta en stund. Jag vet inte om smärtan
klingade av igen eller om jag bara vande mig vid den. Den fanns där hela tiden
men på något sätt kom vi alla fall iväg.

Väl på akuten blev jag intervjuad under något som kändes som en evighet. Det
enda jag kunde tänka var "ge mig smärtstillande, ge mig smärtstillande". En
sköterska ville att jag skulle lämna ett urinprov och det borde varit lätt,
kissnödig kände jag mig nämligen hela tiden, men hemma hos Ljusblå hade jag inte
lyckats få fram en droppe. Nu gick det tack och lov bra. Så småningom kom en
annan sköterska och jag fick en spruta i skinkan. En kvart senare kände jag inte
topparna på det onda längre.

Den kvinnliga läkaren som vill känna på mina ljumskar och testiklar frågade Ljusblå:
- Är du hustrun?
- Vi är tillsammans, svarade hon.

Det visade sig också att ljumskar och testiklar inte var det enda hon ville
känna på och när hon tog fram gummihanskar och bad mig ligga på sidan med knäna
uppdragna mot magen satte Ljusblå händerna för ögonen och tittade ned i knät.
Hon såg på mig igen när jag låg där med kvinnans finger långt uppstoppat där
solen inte skiner. Jag såg kanske något storögd ut för Ljusblå kunde inte låta
bli att lysa upp i ett jätteleende innan hon bet ihop och tittade ned igen.

Inga konstigheter hittades varken här eller där. Jag fick höra att min urin var
"ful", och att mina symptom stämde in på njursten. Jag skulle röntgas och fick
ligga länge under en filt på en rullvagn och vänta min tur. Ljusblå pysslade om
mig, strök mitt hår och höll min hand, gav mig vatten och rättade till filten
varje gång jag kom tillbaka efter ännu ett misslyckat försök att kissa. Jag hade
ont hela tiden och när smärtlindringen avtog bad jag Ljusblå hämta någon för att
ge mig mer. Ny spruta i samma skinka.

- Nu sticker det till lite, sa sköterskorna varje gång.
"Vem bryr sig?" tänkte jag. "Gör vad fan ni vill med mig bara jag slipper det här".

Ljusblå fick inte följa med in i röntgenrummet. När jag låg där under den stora
kameran fick jag 20 minuter när jag inte kände något alls längre. Jag
halvslumrade men var ändå tillräckligt vaken för att lyda de talade
instruktionerna från kameran: "Andas in och håll andan".... "andas igen". De
sprutade in kontrastvätska i armvecket och tog mer bilder. Det onda kom
tillbaka. Ljusblå som väntat utanför körde mig tillbaka till väntrummet.

När bilderna analyserats berättade läkaren att de inte kunde hitta några stenar
eller något grus i mina njurar. Däremot var "kanalerna" vidgade så slutsatsen
blev att jag haft en njursten som kommit ut. Jag hade också fått urinvägsinfektion.
Om jag förstod rätt är det något man får som ett brev på posten i samband med njursten.
Jag hade bett om mer smärtstillande men innan den kom hade jag faktiskt inte ont längre.
Jag fick ändå en sista spruta i röven och en påse med smärtstillande stolpiller innan jag
kunde sätta mig för att vänta på
att Ljusblå skulle komma med bilen.

Jag hade mer eller mindre konstant skitont i 6 timmar och jag kan lova att jag
aldrig varit med om något liknande. Tankarna jag hade när det var som allra
värst skrämmer mig lite nu i efterhand. Jag ville verkligen inte leva längre.
Jag var 42 år och jag hade haft det bra, jag hade i alla fall inte haft ont. Jag
var övertygad om att de ytterligare 42 år jag kunde ha framför mig skulle bli
ett liv i smärta med en kropp som redan börjat dö och där sjukdomar avslöste
varandra medan jag skjutsades fram och tillbaka och ut och in ur stora maskiner
på olika sjukhus. Hade någon erbjudit sig att släcka ljuset för mig då hade jag
kanske tackat ja. Så ont hade jag.

Ljusblå hade sedan länge bjudit in till fest hemma hos sig på kvällen. Tidigare
på dagen hade hon tänkt ställa in men jag bad henne att inte göra det. En av
hennes vänninor var på väg med tåg från Uddevalla och ytterligare ett tiotal
vänner hade förberett mat att ta med till det planerade knytkalasjulbordet. Jag
var inställd på att tillbringa resten av helgen på sjukhuset och om jag inte
blev inlagd så skulle jag kunna stänga in mig i Bus eller Bråks rum. Men det
onda kom inte tillbaka. Jag var visserligen matt men fick energi från ett slags
lyckorus över att inte har ont längre. Jag var med på festen. Jag åt mat och
drack till och med vin, om än inte så mycket. Det blev en lyckad kväll.

För var och en av vänninorna berättade Ljusblå om vad som hänt. Särskilt
ingående berättade hon om läkaren som ville känna på mina testiklar och ....
ja... det där andra. Ljusblå är ond, fast bara på låtsas. Ingen historia är värd att
berättas om man inte kan skratta åt den och vid det laget kunde även jag det.
Det är skönt att vara två när något sånt där händer. Jag vet faktiskt inte hur
jag skulle klarat av den där dagen om inte Ljusblå varit där.

Uppdatering januari 2010
Jag har för mig att ungefär hälften får återfall av njursten. Varje gång jag har
lite ont i magen blir jag på helspänn. Jag ser inte fram mot ett återfall.

Jag trodde att åldrandet kom smygandes och att tecknen växte fram nästan obemärkligt.
Nu börjar jag tro att åldrandet sker i små hopp. I förrgår växte fram en ny påse under mitt
ena öga.

En del av mig vill tro de trötta och svullna ögonen hänger ihop att de fortfarande
har någon slags infektion, men mitt andra jag tror att påsarna är här för att stanna.

Jag skriver "Ögonpåse, 25/1 2010" i mina anteckningsbok.
Fortsätt hänga med på min fortsatta väg mot ättestupan vetja!

Nu ska jag gå efter en trasa och torka av mitt tangentbord.

På bordet i lunchrummet står en skål med godis. Jag ignorerade den. Det hade inte den
Johan jag känner gjort. Han hade ätit fyra stycken och stoppat lika många i fickan.
Jag upptäckte att matlådan jag hade med mig nog borde ha blivit två matlådor, det
var ganska mycket i om man säger så. Den gamle Johan som inte hade bestämt sig för
att få finfin mage till sommaren hade tryckt i sig alltihop, men den här, Han åt upp hälften
och ställlde tillbaka resten i kylen.

Jag kom dessutom på ett ännu svårare sätt att inte äta godis. Jag tog med en Käck
(som av någon obegriplig anledning numer heter Kick) och lade den på skrivbordet framför
mig. Här ska testas karaktär. Vet ni, det räcker faktiskt att lukta på den. Jättegott!
Mmmm... lakrits. Tina som inte har infört godisförbud kom med sin egen Kick och ställde
sig mitt framför mig. Hon öppnade den mitt framför näsan på mig och avnjöt den långsamt
med slutna ögon. Jävla Tina.

"Det är aldrig för sent att ge upp"

I min tvättmaskin ligger nu en viss svart t-shirt.

Nyss hemkommen från årets kick-off i Jönköping (hick). Det var ett rejält påkostat
kalas med Peter Magnusson och Christine Meltzer som konferencierer, mycket god
mat, vin, drinkar och uppträdande av Lena Philipsson och Orup. De sistnämnda var
riktigt jäkla bra. Ph gav verkligen järnet och är min nya idol... nej, det kanske är att
ta i, men ändå.
Nu är jag lite trött.
Jag tror jag ska vila en stund.

Grrr....
När jag sent igår kväll kom på att jag nog borde hänga upp den där t-shirten jag torkade
mig med efter träningen upptäckte jag att den inte fanns i väskan. Då den inte heller
halkat ur och hamnat i baksätet på bilen förstod jag att den antagligen fortfarande hängde
kvar, genomblöt i omklädningsrummet.

Jag stannade till vid gymmet i morse. Nej, den hängde inte i omklädsrummet och inte i
duschen heller. Nyss ringde jag och undrade om de hade tagit hand om den.
Det hade de inte.

Man kan inte glömma något i omklädningsrummet, inte ens en dyblöt svettstinkande
t-shirt. Även efter Ljusblås senaste utrensning av min garderob har jag tiotals fula tröjor
att träna i kvar hemma i garderoben, men det är ju inte någon av dem jag använder.
I gymmet är jag så fåfäng att jag vill ha mina nya, svarta, tajta t-shirts, det ser ju 
så mycket bättre ut i speglarna. 

Så... nu ligger jag en t-shirt back.
Jag överlever det, men lite irriterande är det.

En gång i tiden yttrade en kvinnlig kollega de bevingade orden:
"Igår tjänade jag tiotusen bara genom att öppna munnen två gånger".

Idag har jag gjort något liknande.
Jag ringde försäkringsbolaget, öppnade munnen och sade upp bilförsäkringen.
Därefter ringde jag ett annat försäkringsbolag, öppnade munnen igen och tecknade en ny.
På så sätt fick jag ned kostnaden med ca 100 kronor per månad.

En apelsin.
En tomat.
3 kokta ägg.
Träning.

Nu kör jag morgonträning igen. Det är riktigt skönt.
Det är synd att jag är dum i huvudet bara.
Jag bytte ut min påse från Ullared mot en väska inköpt på Biltema. Strategin var att
alltid ha allting i väskan. Detta skulle betyda att jag slipper komma laddad och redo
till gymmet bara för att upptäcka att inpasseringskortet ligger kvar i plånboken hemma.
I väskan skulle alltid finnas en handduk, en gainomax, en vattenflaska och alla kläder
och ombyten jag behöver för ett träningspass.

Imorse saknade jag vattenflaska, handduk och rena underkläder. Dum i huvudet.
Jag behöver införa någon slags checklista, något som liknar den piloter går igenom
innan de drar på gasen och vräker upp sin 737:a över molnen.

Handduk: Check
Skor: Check
Strumpor: Check
Tröja: Check
Byxor: Check
Rena kallingar: Check
Vattenflaska: Check
Gainomax: Check
Inpasseringskort: Check
Schampoo: Check
Roll on: Check

Gympiloten kommer att införa checklistan inför nästa flight.
I övrigt gick det bra.
Bra tempo, ingen vila mellan maskinerna och orken fanns där, trots vattenbrist.
Och att torka sig med t-shirt går faktiskt bättre än man tror.

- Hej, det är Sofie på nätbolaget!
- Tjenare, hur är läget?
- Det är bara bra.... är du sjuk?
- Eh... nej då, jag låter så här.
- Vad jobbigt.


Alltså... vad fan!?

Jag hatar det här läget.
Intensivt.
Hoppas Linkin Park kan hjälpa mig.

Bus och Bråk hade varit och spelat tennis (eller möjligen badminton) i Backahallen.

Bus (med pillimariskt flin och storögd lillasyster bredvid sig):
- Johan, vet du vad vi kallar Backahallen?
Jag:
- Nej, ingen aning, vaddå? ...... eller jo förresten.... jag tror jag vet. Ni behöver inte
säga det.

Jag vet inte hur stor skada mitt ständiga ordvrängande gjort på Ljusblås barn.
Att Backahallen blev Hackaballen  kom i alla fall inte som någon större överraskning.

Resan till Karlstad gick bra.
Resan hem gick också bra. Då sov jag mest hela tiden.
Det är för jäkla skönt att inte köra själv.
Mötet med kund gick också bra, och därefter tog vi oss ned på stan till Pitchers för
öl och god mat. Sedan var det hockey.

Som ni kanske vet är jag ingen sportintresserad man, men jag hävdar ändå att
jag alltid ryckts med de gånger jag sett LCH spela på hemmaplan. Att se Färjestad
mot Modo var sådär. Mig spelade det liksom ingen roll vem som vann. Då vi besökare
blev påtvingade varsin Färjestadströja försökte jag ändå sätta mig in i matchen.
Jag skrek JAAAA på rätt ställen och fick uppskattande nickar av våra kunder.
Att vi fick dricka hur mycket öl vi ville underlättade skrikandet tyckte jag.

Det verkligt stora den kvällen var att i båset bredvid, satt ingen mindre än Bengt Alsterlind.
Hajk-Bengt "Nu ska vi prata om hastar och inte vilka hastar som helst utan flodhastar",
Alsterlind. Det var stort. Jag var nära att be honom om en autograf.

Jag höll verkligen utkik efter både Maria och Papamac både på stan och under matchen,
men ni satt väl hemma med varsin chipspåse.

Färjestad vann med 5-2.
Någonstans finns en bild på mig flinandes i en Färjestadtröja.
Hoppas den aldrig når Linköping.

Jag hade ingen matlåda med mig idag.
Jag hade ingen plånbok med mig idag.
Hunger inträdde.
När kransarna kom fram på fikabordet tog jag två bitar.
Jag måste straffa mig hårt ikväll.


PS
Bitarna var ganska små.

Tänk bort den jättelika pannan, de trötta ögonen eller det faktum att jag verkar ha fått
ett streck mitt i ansiktet över natten (vad sjutton är det för något?).
Fokusera på den färgglada halsduken jag fick av Ljusblås mamma.
Jag gillar den.

Från vänster: Kapten Gråskägg, Wahlis, Smocke och Carla.

Kolla bara på bilden! Är det inte grabbarna i Steelrose? Vad snygga de är! Och vad tufft de
poserar framför kameran!

Okej, kanske inte.
Något som ändå imponerar på mig är den "backdrop" som en jobbarkompis till Smockovich
gjort. Otroligt läcker! Här kommer en annan bild på den.



Hon har alltså handmålat den där bilden utefter fotot vi har på vår hemsida. Sanslöst!
När och om vi spelar för publik någon gång (eventuell kan det bli i maj) ska den hänga bakom
oss på scen.

Idag kände jag egentligen ingen större entusiasm när jag gick till gymmet. Konstigt nog
gick det bättre än på riktigt länge. Jag kände mig riktigt stark och med den känslan
kom glädjen på köpet. Jag tror det berodde på min nya frukostkultur.

Imorse kokade jag tre ägg. Två av dem åt jag upp tillsammans med lika många knäckemackor.
Det tredje ägget stoppade jag i väskan och åt senare upp vid skrivbordet. Det är ingen
nyhet för mig, men mat är energi och idag var kanske första gången jag riktigt fick känna
på det.

Jag vände lite på upplägget också. Istället för att värma upp på det, avslutade jag med
en runda på löpbandet. Det kändes ganska skönt att börja springa när man redan hade
puls och svettig t-shirt.

Dagens Gainomax: Blåbär.

Sammanfattningsvis kanske man kan säga att det gick äggstremt bra.

I fredags kväll var jag hemma med Skrotan och såg på Let's Dance. Moppekillen (som
kanske borde få ett annat namn här, för någon fungerande moppe kommer han väl
aldrig mer att få) var på fest hos någon tjej utanför Borensberg. Då jag ändå var hemma
och eftersom jag tycker det är skönt att se vilket skick han är i efter en fest erbjöd jag
mig att komma och hämta honom efteråt, det är bara att ringa sa jag. Vid halv två på
natten ringde han, då var det dags att åka hem.

När jag satte mig i bilen visade termometern på -29 grader. Halt som attan var det också.
Sakta, sakta letade jag mig fram i mörkret och ut på landet efter den färdbeskrivning jag
fått. När jag närmade mig dök det upp tre tonåringar på vägen framför mig, två tjejer och
en kille. I nära trettio minusgrader stolpade tokstollarna fram i lacktights och tunna jackor.
Jag stannade och frågade genom den nedvevade rutan:

- Är det här någonstans det är fest?
- Ja, det är det, svarade de glatt.
- Jag skulle hämta Albin.
- Ja, han är därborta.
- Vart är ni på väg då?
- Vi ska till busshållplatsen. Har du sett någon buss åka förbi?

Det hade jag förstås inte gjort. Inte trodde jag att jag skulle få göra det heller, klockan var
nu närmare halv tre och jag misstänkte att ungarna skulle få frysa ganska bra om de fortsatte.
Det visade sig att de skulle till Motala och jag erbjöd mig att skjutsa dem dit mot att de
visade mig vägen tillbaka till festplatsen. Det erbjudandet tackade de glatt ja till.

Väl framme fick jag både sonen och tre ungar till i bilen. De av er som kan räkna har bör
ha summerat antalet partydjur till... just det: Sju. Vet ni sedan hur en Renault Megane
ser ut funderar ni nog också på hur i helsike jag plus sju tonåringar rymdes inuti bilen?
Det vet jag knappt själv, men hur som helst klämde de ihop sig. Bilbälten fanns i alla fall inte
till alla och när bilen började rulla hade jag bara fokus på att inte krocka samtidigt som jag
funderade på en mindre dålig ursäkt till polisen om jag blev stoppad.

Att åka med bilen så full med folk är ovanligt korkat, särskilt i det väglag som rådde, men jag
hade bara inte hjärta att låta stackarna stå och vänta på en buss som kanske inte skulle
komma i extremkylan. Jag var rädd att någon skulle frysa ihjäl helt enkelt.
Resan gick bra. Jag körde snigelsakta och så många andra bilar fanns inte ute på vägarna.
Nästan hemma igen upptäckte jag att det satt en kille kvar i baksätet.

- Var ska jag släppa av dig då? undrade jag.
- Ja, det beror på hur långt du vill åka svarade en röst försynt.

Det visade sig att Robin bodde inne i Linköping. Inuti suckade jag, men nattsömnen var ju
redan förstörd så vad sjutton. Jag åkte in till Linköping också.

- Ledsen att du fick skjutsa så många, sa sonen när vi äntligen var ensamma.

Nåja, det där var ju varken krav eller önskemål från hans sida. Nu hoppas jag bara att någon
av de andras föräldrar kan tänka sig att åka en extra tur med min grabb vid ett annat tillfälle.

Klockan 4 lade jag mig på kudden. Det var skönt.

- Alltså... du mår inte bra.
(Skrotan till sin pappa som inte kan sluta sjunga på Lady Gaga och Bad Romance.)

- Om du inte slutar kastar jag snart något på dig.
(Skrotan till sin pappa som nu även dansar samtidigt som han sjunger på Lady Gaga och
Bad Romance.)

Nu, sen frukost.

Idag har jag ätit frukost.
Man skulle kunna se den meningen som att jag lider av fruktansvärd bloggtorka men
så är det inte riktigt. Det här med att äta frukost är inte min allra bästa gren, särskilt
inte i veckorna när jag är ensam.

Jag tror jag orkar träna bättre om jag har ätit frukost, så enkelt är det. Därför masade
jag mig upp i morse och hällde upp en tallrik yoghurt med musli samt kokade två ägg.
När jag väl börjat äta var det riktigt gott.

Nu kundbesök i Norrköping.

- Varför tycker du om era råttor men inte Challe?
Bus såg på mig med stora blå ögon när hon ställde frågan hon verkade ha funderat på  
ett tag.
- Alltså, jag tycker ju om Challe på mitt sätt, svarade jag. Han är jättefin. För att vara
hund alltså.

Svaret är ungefär så enkelt. Challe är en oerhört charmig hund, men han är ändå en hund.
Jag måste ändå fundera lite och försöka jämföra råttor vs hundar.

1 - Hår
Strax efter sex i morse åkte jag från Örebro. När jag kom fram frågade någon:
- Fan, har skaffat katt eller?
Jag såg ned på min tröja. Pälsallergiker, vik hädan! Den var full med hår. Finns det någon
hundägare som ser riktigt fräsch ut egentligen?
1-0 till gerbilerna.

2 - Sovmorgon
Ingen av råttorna har hittills ställt sig på bakbenen vid min säng på morgon och med
"dragonbreath" krävt en promenad i 20 grader minus.
2-0 till gerbilerna.

3 - Tillgivenhet
Ropar jag på Challe så kommer Challe till mig. Ropar jag inte på Challe så kommer han
ändå. Han är väldigt tillgiven. Om jag ropar på gerbilerna springer de in och gömmer sig
i sitt hus. Om jag är snabb och lyckas fånga en av dem så sitter den ganska stilla i min
hand, men jag har en känsla av att det handlar mer om att den är paralyserad av skräck
än av någon slags tillgivenhet.  Challe vinner ronden.
2-1 till gerbilerna.

4 - Frihet
Om jag vill åka till Ljusblå tre dagar kan jag enkelt fylla på matskålen och byta vatten
till gerbilerna och ändå vara ganska säker på att de inte dött av svält eller törst när jag
kommer hem. Om Ljusblå vill åka till mig i tre dagar kan hon fylla på motsvarande till
Challe i några hinkar om hon vill... fast man gör ju inte så med hundar. Dessutom skulle
Charles utan problem sätta i sig all maten på 45 sekunder och sedan spy hela natten
för att nästa dag oja sig av hunger igen.
Råttorna vinner igen.
3-1.

5 - Städkrav
Var 14:e dag behöver råttornas bur städas. Det går på tio minuter och jag ser det
som ett mindre problem. Värre är det med deras jäkla idéer med att sprätta ut spånet
på golvet. Spån som man sedan drar omkring med strumporna och i värsta fall vaknar
med i munnen på morgnarna. Spånet alltså, inte strumporna. Challe har ett annat problem
som jag inte tänker beskriva närmare, men om Ljusblå inte lägger på skyddsfilten på
soffan så får hon tvätta den. Jag tycker det blir jämt skägg här.
3-1 till gnagarna.


Vi kan se detta som första perioden i en hockematch eller liknande. Kom gärna med förslag
på fler områden där man kan mäta + och - med husdjur.

De feta helgerna är förbi. Jag säger feta, för just nu känns löftet om fläskfri mage
till sommaren omöjligt avlägsen. Jag har ätit gott, men ändå inte frossat. Jag avstod
till och med att äta ur Alladin-asken på Stellans fest, men bra för magrutorna har
ledigheten under inga omständigheter varit.

Det har blivit ett träningsuppehåll på flera veckor och det känns inte alls bra. Det
kommer att svida lite nu när jag ska igång igen. Jag känner press på bildbevis innan
semestern 2010 så jag har ingen tid att förlora.
Min plan är kanske lika dum som enkel, jag vet helt enkelt inte hur man bäst får till
en fin mage så kom gärna med tips, men ändå, här är den:

1) Träna minst tre gånger i veckan. Fortsatt magfokus måste innebära att rutorna finns
någonstans där under.

2) Börja träna kondition. Det har jag inte ägnat mig åt alls egentligen, dels för att
jag tycker det så helsikes tråkigt att springa på löpband, delvis för att mina knän
egentligen inte gillar att springa. Men på gymmet finns crosstrainers och all möjlig
skit, jag har inget att skylla på.

3) Sluta äta fett och socker. Jag vet, jag har slutat förut, men jag måste ta nytt
tag i det där löftet. Det har blivit en del vin och andra former av alkohol under
julen också. Suck... i värsta fall får jag väl sluta supa också.

Imorgon bitti är det dags.
Träningsväskan är packad.

Min blogg vill gärna vara en modeblogg, därför hamnar allt jag skaffar mig i klädväg här.

När jag fyllde i slutet av november fick jag ett presentkort av mor och far. Eftersom de
fortfarande tror att jag är Mr Dressmann och inte Mr Tigerrock gällde presentkortet där.
I över en månad har alltså den där lilla lappen skvalpat omkring i olika fickor och jag
gissar att det är ungefär så länge jag kan hoppas att den stannar kvar i min ägo.
När reaskyltarna och köp 3 betala 2 -erbjudandena dök upp var jag tvungen att slå till.
Efter en genomgång av garderoben i helgen kan jag konstatera att kallingar är något
som faktiskt håller på att ta slut.

99:- styck kostar dessa. Köpte jag 2 par fick jag 3. Köpte jag 3 par fick jag 5.
Hade jag betalt för 5 par kanske jag fått pengar tillbaka, vad vet jag.
Hur som helst blev det boxer shorts mania för presentkortet på 300:-
Rätt ok eller?

Årets julklapp från arbetsgivaren blev en lista på ett tjugotal grejor man kunde välja
mellan. Några tog en fin kökskniv, andra tog en rök lamm... ja, kött-någonting.
Man kunde välja ostar och pilatesboll och gud vet vad.
Jag valde en väska.

"Travel with style" är ett av Ljusblås favorituttryck. Jag vet inte om uttrycket funkar på
den här väskan, men jag tycker i alla fall att den är fin.


Så ser den ut när man inte har något i den.


Och vill man knöla ned sin vinterparkas  i den ser den ut så här.
För sent upptäckte jag spånet som råttjävlarna haft ut på bordet.
Jag orkade inte ta om bilden men bordet  avtorkat nu.

Bilen är skattad och besiktigad. Jag smakar på orden...skattad...besiktigad...
Jag låter dem skölja runt i munnen och jag njuter som om de vore ett gott vin. De där
orden i kombination med känslan att jag faktiskt inte kan komma på något som behöver
åtgärdas med bilen känns ovana och sköna. Förutom lite rost på skärmkanterna känns
bilen från helvetet ganska ok för tillfället.

Jag anar att den där känslan inte kommer att få hålla i sig, statistiken talar inte för det
direkt. Jag vet inte om det är därför eller trots det jag lutar mig tillbaka och känner mig
rätt belåten.

Jag blev oerhört besviken när jag fick höra att det inte kommer att delas ut några skattemärken
längre. Nej, det är sant. Inga röda, gröna, gula eller blå lappar på registreringsskylten mer.
På lågstadiet brukade min sadistiska fröken dela ut guldstjärnor eller silverstjärnor när
man åstadkommit något bra. Jag tillhörde inte de som fick flest av de där belöningarna,
men det var en skön känsla när det hände. Skattemärket hade lite av samma effekt på mig.
Titta jag har skattat och besiktigat bilen, jag har varit duktig!

Å andra sidan ska jag erkänna att de där färglada lapparna ofta blev liggandes någonstans
tills jag inte längre kom ihåg var så att jag blev tvungen att ringa efter nya. Jag kanske inte
kommer att sakna dem så mycket trots allt. 

Någon av kvällarna innan jul kom jag hem sent. Det var kanske när jag skjutsat hem
Skrotan till sin mamma. Snön vräkte ned. Jag hade lämnat parkeringen bakom mig
och nästan nått fram till husen och lyktorna i området där jag bor när två tjejer i övre
tonåren dök upp bakom en knut. Den ena av dem verkade ha bråttom och skyndade
förbi mig, den andra stannade tvärt och såg för ett ögonblick ut att vända om. Så
ångrade hon sig och sprang fort efter sin vän.

Det tog några sekunder innan jag insåg vad som just hänt. Jag hade just skrämt
skiten ur de båda tjejerna. Klart de blev rädda när en figur på nästan en och nittio
med svart jacka och luva dragen över huvudet bara dyker upp ur snöyran sådär utan
förvarning. Jag ville ta av mig luvan, visa mig och ropa efter tjejerna "hallå! det är bara
jag, ingen fara!".
Men ett sådant beteende hade troligen fått dem att skrika högt.

Det är tragiskt. Vi lever i en värld där varje man en kvinna möter efter mörkrets inbrott
bör vara någon man ska vara försiktig med.