Jag ligger 4000 steg (en halv lunchpromenad) bakom tvåan på kontoret. Han är den som
sitter allra närmast mig på jobbet, vid min högra sida bara två meter bort. Ingen av oss
nämner stegtävlingen längre. Han har verkat trött på sistone, muttrat om att han sänkt
sina ambitioner. Jag litar inte på honom för fem öre. Jag säger inget. Om det nu är så
att han inte tänker satsa så tänker jag inte riskera att hälsa bränsle på en döende eld.
Jag vill inte göra något som kan få den där tjurskallige dalmasen att rycka upp sig.
Jag trodde att jag hade passerat honom, men han måste ha gått långt igår.
Nu håller jag järnkoll på konkurrenterna dag för dag i ett excelark.

Själv har jag fått ont i höger stortå, något som för mig att vilja vinkla foten åt höger för
att inte belasta tån i onödan. Den där lilla, men onaturliga vinkeln kommer att få knät
att protestera så småningom. Jag kanske borde vila lite? Men då kommer jag efter.
Dessutom ligger jag 55000 steg bakom kontorets innehavare av förstaplatsen.

Hur den mannen kan gå som han gör begriper jag inte. Med rejäl ölmage och glatt
humör flinar han omkring på golfbanorna och går 25000 steg om dagen i rent oförstånd.
På företaget totalt ligger på på plats 20.

Nu ska jag massera min tå. Jag kanske ska prova att byta skor. Stortån vill inte röra
på sig. Snart är det lunchpromenad.

Jag orkar inte.
Ändå kommer jag att gå.