Min blogg känns döende. Med lite tur kan det vara frågan om skendöd.
När jag kommer hem från jobbet sätter jag mig inte vid datorn längre.
Jag går ut och går.
De sa att det här med stegtävlingen skulle var positivt för hälsa och välbefinnande.
Man skulle bli piggare lovades det, men jag har aldrig i hela mitt liv varit så trött.
Själv hoppades jag att långa, påtvingade promenader dagligen skulle kunna göra gåendet
till en vana. Nu börjar jag bli rädd för att jag efter den 24/6 kommer inte kommer röra
mig en enda meter i onödan under resten av livet, ett liv som kommer att avslutas
i förtid på grund av dålig kondition, övervikt och blodproppar.
Jag kommer snart att uppdatera er nyfikenhet kring stegtävlingen (jag vet ju att ni
håller på att spricka av nyfikenhet).

Men okej, jag har fått näsan över vattenytan på jobbet. Det känns skönt och nu hinner
jag göra ett eller ett par inlägg medan jag suger i mig en kopp kaffe.