Ungefär så här dags varje år brukar en av mina äldsta bekanta höra av sig och vilja att
vi träffas. Han heter Leif och är egentligen en jäkla trevlig kille. Problemet med Leif är att
det ofta drar iväg och blir riktigt dyrt att umgås med honom. 1500 - 3000 är inga ovanliga
pengar för ett par timmar med Leif. Dessutom känner jag mig aldrig riktigt avslappnad
i hans sällskap. Spänd är jag. Det är en slags vänskap man bör underhålla lagom mycket
kan jag tycka.

Nu är Leif min tandläkare, så riktig vänskap kan det aldrig bli tal om, särskilt inte som de
där pengarna jag pratade om går direkt till honom själv. Det vore skillnad om han undersökte
och lagade mina tänder gratis. Leif bjuder liksom aldrig igen.

I morse var det dags igen. Kvart över åtta satt jag nedtryck i den där läskiga stolen med
fullt av slangar i käften. Efter att Leif synat några röntgenplåtar kan jag dra en lättnadens
suck när han säger: "Jag godkänner dig den här gången du". Skönt, för de där femton
minuterna jag satt där ville han ha 590 spänn. Nu ska jag inte oja mig för mycket över det,
för det slog mig att jag redan gjort det i förra årets tandläkarinlägg. Hur som helst är jag
glad över att det inte blev en helkväll med Leif den här gången heller.