Jodå, så här mysigt kan det vara med en kattunge i huset. Men inte alltid....


Katten som jag ibland inbillar mig lystrar till namnet Inez delar in sitt liv i två huvudsysslor:
Bråka och sova. Ibland när jag kommer hem skrämmer hon halvt ihjäl mig.
Jag kan inte se henne.
Jag kan inte höra henne.
Det enda jag kan vara säker på att katten ser mig och att hon förbereder ett anfall.
Ett sådant anfall sker ofta våldsamt från ett helt oväntat håll.
Ibland vaknar jag på morgonen av att de där blå ögonen lurpassar på mig.
Andra gånger vaknar jag av att sylvassa små klor har hittat en från under täcket utstickande fot.
Mina händer är täckta av små sår från kattungetänder.
Allt det där bråkandet har förstås ett enda syfte: Att öva sig till fullfjädrad jägare.

När jag är på jobbet sover hon säkert. Ibland har jag åkt hem på lunchen. Andra gånger är
någon av ungarna på håltimmar eller efter korta skoldagar. Ensam har hon inte varit längre stunder.
Vi har varit ute också. En av luncherna var det sol och riktigt varmt. Jag tog med Inez ut och satte
mig på bänken. Katten kunde väl få upptäcka världen själv en stund tänkte jag. Hon gick ingenstans.
Hon var helt enkelt för feg för att gå några längre sträckor ensam. När jag resten på mig och tog en
runda följde hon efter.