Doc

På väg hem från jobbet i fredags stannade jag på Ikea. Handlade ny tvättkorg, lite
prydnadskuddar till ungarnas rum, en persienn till dottern och lite annat smått och gott.
Jag köpte också mat på Ica, två kassar och jag såg fram mot en ganska skön fredagskväll
efter en hektisk vecka. Något glömde jag. Så här i efterhand minns jag faktiskt inte vad,
men jag stannade i alla fall på bensinmacken i Ljungsbro. Det skulle jag inte gjort.

När jag kom ut igen var batteriet dött. Efter att ha suckat av mig i femton minuter
frågade jag en annan kund om han möjligen hade startkablar med sig. Det hade han inte,
men han erbjöd sig att hjälpa till att skjuta igång bilen. Så gjorde vi.

Fransmannen startade utan problem och spann som en katt. Jag körde iväg och kom 200 m.
Sedan var det stopp igen. Jag fick skjuta bilen in till kanten av vägen, sedan tog jag så mycket
jag kunde av alla mina prylar och började gå hemåt. Kallt och jävligt om händerna var det.

Hemma vid halv nio-tiden svor jag att aldrig mer åka i den där sabla bilen. Jag hoppades att
den skulle brinna upp där den stod. Annars skulle jag fixa detta problem också, vad som nu
var felet, och sedan ställa bilen någonstans där det inte blåser för mycket (eftersom hård vind
antagligen kan få karossen att blåsa bort, vad vet jag) och sedan sälja den så fort det går.
Kan jag få tio tusen för den kanske? Om den är i ordning? Därefter skulle jag åka buss och tåg
tills jag sparat ihop tillräckligt mycket för att kunna köpa mig en vettig bil. Jag kommer aldrig
någonsin i hela mitt liv köpa en bil som är tillverkad i Frankrike, så mycket kan jag lova.

På lördagen ringde jag Göran. En fd jobbarkompis som nu bor väldigt nära mig. Han hjälpte
mig att bogsera hem bilen till sig. Vi konstaterat att generatorn är trasig och imorse tog jag
med den till jobbet. Nu har min gamle far tagit den med sig för att lämna in den på reparation.

Antagligen kommer jag ändå att åka i den igen, men jag avskyr den där vita satan mer än
jag kan hitta ord för. Dess dagar i min ägo är räknade, helt klart.

Inez verkar trivas trots flyttröran


Håller i svansen för säkerhets skull


Ibland är det bara så skönt att sträcka ut sig på golvet.

Kan-inte-låta-bli-gratis-teorin jag berättade om stämmer.
Jag ändrade annonsen till bortskänkes mot avhämtning och blev närapå nedringd.
Att det sedan kom en ensam ung tjej som hämtade tv'n och att jag därmed inte kunde
undvika att själv få bära aset (alltså tv'n, inte tjejen) nedför trapporna är en annan sak.
Nu är jag av med den i alla fall.

Nej, att sälja begagnade tjock-tv är ingen vidare affärsidé. Jag uppskattar att det
ramlar in 20 ny sådana annonser på blocket varje dag barai Östergötland.
Jag skrattar elakt för mig själv när jag ser att somliga begär 900:- för en 32" wide screen
på 70 kg. Lycka till! Moahahahahaha!

Nu har jag bara en lägenhet.
Nu har jag äntligen flyttat.
Det är fortfarande kartongrörigt på nya stället, men det blir sakta bättre ordning.
Det är kanske dags att leta fram kameran så man får in lite bilder på bloggen.

En enda dag gick från det att jag hämtade min dyrt nyreparerade bil tills dess att nästa
stora problem uppstod.
Varför?
Vad har jag gjort för ont?
Ge mite lite andrum för sjutton.
Bilen är besatt av djävulen, jag kan inte förklara det på något annat vis.
Renault-exorcist hitåt tack!

Nu lyser laddningslampan oavbrutet.
Det är väl dags att byta generatorn kanske.
Hata.
Hata.

Jag gillar inte att det tenderar till att bli fler och fler inlägg under kategorin "papphammar"'här,
men det verkar vara lite grann så min hjärna funkar. När det är mycket att göra och stressigt
så sorterar den bort, stänger av och prioriterar ned saker. Helt slumpmässigt faktiskt.

I tisdags var jag på kundmöte i Stockholm.
Vi hade möte.
Vi gick på lunch.
Vi återupptog mötet.

Det var då jag satte mig ned med plånboken i bakfickan. Ni killar vet hur det är eller hur?
Det går bra en stund, men efter ett litet tag börjar den där jäkla plånboken att kännas
obekväm på skinkan. Lösningen är enkel. Man tar väck plånboken ur bakfickan.
Det var sedan det gick fel.

Jag lade plånboken på den tomma stolen bredvid. Redan när jag gjorde det fanns känslan
där, en känsla som nästan hann formas till en tanke:
"Lägg inte plånboken på stolen, lägg den i väskan som du också har bredvid dig."
Men en nästanformad tanke räcker inte.
Med en nästanformad tanke stängde hjärnan av och började fundera på annat.

Min bil var som vanligt inlämnad hos min bilreparatör i Mjölby. Alltså åkte jag med min
kollega Janne till och från kundmötet. På kvällen skulle vi repa med bandet, men jag såg
ändå att jag skulle kunna hinna ta tåget till Mjölby, hämta min färdigreparerade bil och ändå
i stort sett hinna till repet i tid. Alltså bad jag Janne släppa av mig i Linköping vid resecentrum.

Det tog inte lång stund, baklyktorna på Jannes Honda hade inte kommit mer än tio meter
innan jag insåg att min plånbok fortfarande låg kvar i Stockholm, på en stol i ett konferensrum.
Vad tusan gör man på en tågstation utan pengar?

Jag ringde min kundkontakt och fick honom att "säkra" plånboken. Den återfanns snart,
jag visste ju exakt var den låg, alltid något. Hur jag skulle få hem den från huvudstaden
visste jag däremot inte. Det fick jag fundera på en stund.

Jag ringde min far som först fick sig ett gott skratt men som sedan kom och hämtade mig.
Han skjutsade mig till Mjölby och lånade mig pengar till reparation och mat för några dagar.
Med bilen ok kunde jag sedan ta mig tillbaka till Linköping och ansluta till mina kollegor
i Steelrose, en och en halv timme för sent.

Om jag har tur tar en annan kollega med sig plånboken hem idag, annars får jag vänta
till imorgon.

Dagen efter detta åkte jag till jobbet utan min pc.

Det är sjutton inte lätt att vara dum i huvudet.

Nu kommer folk att prata om handboll hela jävla dagen. En god vän har uppdaterat
mig på resultatet så att jag skulle kunna imponera på morgonfikat men..... vad fan?
Jag begriper inte. Jag hajar inte helt enkelt. Hur kan människors liv kretsa kring sport
som utövas på tv? Inte av en själv eller ens barn, utan av andra människor? Det är
totalt obegripligt för mig. Och är det inte handboll så är det ju någon annan av alla
hundratals märkliga sporter som finns. Skaffa er ett liv människor!

Eftersom jag är ensam om att inte tillbringa min fritid framför sport på tv'n inser jag
ju att det inte är alla andra det är fel på, utan mig själv.
Det gör mig lite bekymrad.
Faktiskt.

Fy sjutton vad det är jobbigt att flytta. Roligt också förstås, men jäkla jobbigt.
Trött och sned i ryggen är jag. Nu är i allas fall knarkarkvarten tömd och jag bor på nya
stället. Allt är i en salig röra men sakta, sakta börjar det ordna till sig.

Förrådet återstår, jag fasar lite för det. Där står en 28" tjock-tv. De väger en del som
ni kanske minns. Jag satte ut den där tv'n på blocket för 200:-. Den funkar ju kanonbra
och något måste den väl vara värd. Inte så många har ringt. Närmare bestämt ingen.

När Ljusblå och jag sålde prylar på loppmarknad för några år sedan märkte jag att vissa
saker inte gick att sälja för ens fem kronor, men när jag satte upp en skylt med gratis,
då gick inte att låta bli längre. Då försvann både sunkiga elgrillar och annat.

Jag vill gärna testa den teorin och ändra texten på blocket till "bortskänkes mot avhämtning"
eller liknande. Fast då blev jag snål eller dumsnål möjligen. 20:- kostade annonsen och
ska jag ändra den till att bli gratis-tv kommer det att kosta mig 20:- till. Att gå back är inte
min grej, särskilt som det ändå inte finns några garantier för att jag inte måste släpa fanskapet
nedför trapporna. Fast jag vet inte. Jag skulle ju kunna göra det, bara som ett experiment,
bara för att testa kan-inte-låta-bli-gratis-teorin.

Eller så testar jag rock'n roll-livet och kastar ut den genom fönstret.
Jag funderar lite till.

Flyttkartonger fylls, flyttas och töms. Så där ser mina dagar och kvällar ut just nu.
Jag har också bestämt mig för att prioritera tonåringarnas rum. Jag vill att de ska få
bestämma lite själva hur de vill ha det med färger och gardiner och sånt. Det är väl
egentligen bara Skrotan som har haft några synpunkter. Vitt med röda inslag. För
Sonen är det viktiga att det finns en dator i rum.

I går köpte jag färg, rollers, maskeringstejp och allt annat man behöver för att måla
om i två sovrum. Sedan tillbringade jag en stund med att fylla igen skruvhål och andra
fulheter med spackel. Idag kommer min mor och far att hjälpa mig med målningen.
Evigt tacksam för det.

Ikväll kommer jag packa ned allt det sista i kartonger och köra ned det. Imorgon kommer
lillebror med muskler och släpkärra. Sista natten i knarkarkvarten denna fredag alltså.
Dessutom har jag lyxat till med att köpa flyttstädning. En sak mindre att tänka på.

Jag är mitt uppe i flytten nu känns det som. Eller kanske lite innan mitten. Hur vet man
det egentligen? Jag har betalt lite extra pengar för att få tillgång till nya lägenheten innan
månadsskiftet och åtta tunga kartonger är ditkörda. Fler ska flyttas ikväll.
Lägenheten ser ut som kriget med prylar precis överallt men det får väl var så ett tag.
Jag längtar verkligen tills vi är på plats.

I helgen kom sonen med ny flickvän. De skulle sova över. Det kändes inte rätt att
de unga tu skulle dela på soffan medan jag bredde ut mig i dubbelsängen så jag lät dem
ta mitt sovrum. Att sova i soffan fler gånger är inget jag ser fram mot. Nej, nu får de
var sitt rum hos mig. Detta kommer att bli så bra så.

Dotter:
- Eh... varför står det "mens" på kartonen?

Jag:
- Vaddå?

Dotter:
- Haha... okej... herrskor

Hej då december (till sist).
Nya headern är från vår road trip i Texas.

Moa: 
(Men när kommer du (och dina inlägg) tillbaka? Och vem tar hand om Inez? :)"


Alltså, jag är hemma igen. Jag hade en jätteskön och spännande ledighet.
Mina tonåringar tog hand om katten och även om Inez såg förvånad/förvirrad ut när jag
kom hem så är nu det mesta sig likt igen.

Eller nej, inte riktigt allt.
Rent privat händer det jobbiga grejor just nu. Grejor jag inte kan eller vill skriva om
här på bloggen. Det är en konsekvens av att inte blogga anonymt.
För känsligt.
För privat.
Detta tar all min kraft.
Just nu finns varken tid eller inspiration till bloggen.
Vi måste igenom det här först.
På lite sikt kommer det att bli bra.

Vad vill jag med bloggen har jag frågat mig?
Ingenting, har jag svarat.
Borde jag inte lägga ned den då?
Jo kanske.
Men ändå inte.
Jag behöver inte vilja något seriöst med min blogg.

Så jag kommer tillbaka snart.
Lite bilder från Texas ska jag försöka lägga ut.
Kanske har jag tid att byta ut december-temat också.
Snart.