Fylla år
När sådana här skickats till mig från Göteborg är det inte så illa att fylla år ändå,
trots att siffrorna som berättar min ålder börjar se overkligt stora ut.
Så lugn
"Du har blivit så lugn sedan du träffade Johan", hade Malins 21-åriga dotter sagt till sin mamma häromdagen.
Nu hörde jag inte samtalet själv och kan tyvärr inte återge det, men att se sin mamma ta en paus för att vila
en stund mitt på dagen var tydligen något hon inte var van vid under sin uppväxt.
Själv kan jag inte sluta fundera på hur detta ska tolkas.
Har jag en bra lugnande effekt som ska tolkas positivt? Är det bra för Malin livet inte går i 210 hela tiden?
Eller har mitt uppdykande i deras liv gjort barnens mamma till en soffpotatis som inte får något hur händerna
längre? Det hade Malin själv inte riktigt förstått, men jag bad henne ta reda på det.
Men faktiskt har hon själv sagt det till mig innan, att hon blivit en lugnare människa. Jag tror kanske inte
det har så mycket med mig att göra alls. Det faktum att vi blir äldre påverkar. Plötsligt är det jäkligt skönt
att sova middag, hur många pensio-poäng ger inte det? Att barnen blir större och inte längre behöver skjutsas
kors och tvärs är också något som minskar intensiviteten i tillvaron.
Förresten, så jäkla lugnt tar hon det väl inte kan jag tycka. Hon ger i alla fall mig träningskomplex som heter
duga. Men som jag sa på telefon förut:
"Det är bra att en av oss tränar, vi får ett ganska hyfsat snitt."
Pappa, jag ska tatuera mig.
"Pappa, jag ska tatuera mig."
Svaret blev givetvis "Nej, det ska du inte" och några vidare diskussioner kring detta behövde
vi aldrig ha. Ingen seriös tatuerare tar sig an en minderårig ens med målsmans godkännande.
För några veckor sedan fyllde han 18:
"Pappa, jag ska tatuera mig."
Svaret jag återanvänt genom åren fungerade plötsligt inte längre. I ett slag hade pojken som
en gång gav mig ett rött hjärta med texten "I love you dad", som han gjort i träslöjden blivit
vuxen. Det enda jag som förälder nu kunde säga var:
"Tänk bara på att tatueringen du gör nu ska vara cool också när du är lika gammal som jag
och till och med som farfar".
Min chef hade en idé om hur man skulle komma tillrätta med tatueringsmodet. Tvångstatuera
alla ungar när de börjar första klass så att det inte blir så häftigt längre. Ja, kanske det.
Då skulle det säkert i stället låta:
"Pappa, jag tänker ta bort min tatuering", varpå jag som förälder fortfarande kan svara, "Nej,
det ska du inte". På 18-årsdagen tar de ändå bort den och tycker de är jättehäftiga.
Jag har själv varit sugen på en tatuering i flera år. Men vad? Nu har jag tvekat så länge att jag
kanske är för gammal. Sedan vet jag inte vad Malin egentligen tycker. Även om hon skulle älska
mig även efter gaddning, så verkar det inte var någon våt dröm med tatuerad kille heller.
Jodå, sonen har tatuerat sig. Det blev en text, inte "I love you dad", utan "Lantz" (vårt efternamn)
ingraverat på hela underarmen. Jag måste erkänna att jag tycker det är snyggt, åtminstone när
man är ung. Fast om jag ska tatuera in någon text är det väl lika bra att ta hela adressen också.
Praktiskt i taxin hem från krogen. Sviker talet efter en tequilarunda så håller man bara upp armen,
och skulle man flytta så tar väl adressändring.se hand om det eller?
Bylsig
Allt oftare känner jag att min rygg är bar. Det glipar.
Det där är lätt åtgärdat. Jag ställer mig upp, drar tag i t-shirtens nedkant
och stoppar omsorgsfullt ned den innanför byxlinningen. Sedan rättar jag till
den stickade utanpå-tröjan också.
Men när man gjort det där några gånger om dagen under några veckors tid börjar
man ju fundera.
Ska det verkligen vara så?
Har jag växt?
Har kläderna krympt eller köper jag dem rentav för små?
Nu har en annan tanke slagit root.
Jag kommer aldrig att erkänna för er att jag skulle vara tjock. Det är jag nog inte
heller, men jag är inte helt sams med min mage. Den är inte tjock, utan mer... bylsig.
Jag tror inte att den där bylsigheten på något sätt skulle vara tilltagande.
Tror inte. Efter förra sommarens gångtävling var jag i ganska bra form och behövde inte
på något vis välja över eller under buk när jag knäppte byxorna, men det är länge sedan
nu.
Är det så att jag går omkring och lurar mig själv? Att jag tror att jag bara är lite bylsig,
men i själv verket håller jag på att bli tjock? Hemska tanke. Är det magen som stjäl tröjtyg
så att ryggen bli utan? Jäklar också! Jag måste börja gå igen. Måste hitta tid att promenera.
Det är enda sättet att hålla den där tjuvaktiga magen och bylsigheten i schack tror jag.
Malin säger att jag är fin, men det är nog sett genom ett rosa skimmer har jag en känsla av.
Dessutom vill hon nog väldigt gärna vara den av oss som är snyggast och mest vältränad.
Som om jag tänkte tävla med en tjej som tränar sex dagar i veckan.
Nej nu ska vi ta tag i det här.
Nu åker jag mot västkusten, jobbar på distans i morgon.
Ska bara stanna till och köpa några flaskor vin.
Man blir inte bylsig av vin eller hur?
Nej, tänkte väl det.
Obra!
Snacka om att man har bra kondition
eller åtminstone vara. Dock är det på både gott och ont. Förutom att jag drabbats av Wordfeud-tumme
gör den mig än mer förvirrad, något jag faktiskt inte behöver.
Folk som pillar med sina mobiler när de går omkring ser dumma ut. Trots det gör jag det själv.
Efter lunchen kom jag in på kontoret och började gå uppför trapporna, det är fyra stycken halvtrappor
upp till min våning.
Väl upp funkade inte min inpasserings-tagg. Två gånger provade jag innan jag förstod vad som var fel.
Jag hade stannat vid fel dörr. Tack för det telefonen. Det kändes pinsamt så jag tog några snabba steg
för att fortsätta upp till min våning. Då upptäckte jag misstag nummer två. Min våning låg inte uppåt
utan nedåt. Jag hade gått för långt och allt detta upptäcktes av en av min kollegor som var på väg
nerifrån.
- Såg jag fel nyss eller? undrade han flinande.
- Mmm... svarade jag. Men hellre än att erkänna min senilitet fortsatte jag:
- Snacka om att man har bra kondition när man kan springa flera trappor för långt utan att man märker
det.
Dåligt samvete
Förr hade jag ibland lite dåligt samvete för att jag åkte bort på helgerna. Det blir gärna så när man envisas med distansförhållanden. Samvetet ropar fortfarande på mig men kanske kan jag be det sluta nu.
Dotter:
- Pappa, är du hemma i helgen?
Jag:
- Nej hjärtat, jag är nog inte det. Skulle du vilja det?
Dotter:
- Nej, nej. Ville kommer hit.
Vem f-n är Ville?
Pyntnytt
Nu är jag lite sent ute med det här inlägget, Halloween har ju redan passerat. Men bättre sent än aldrig kanske.
I år köpte jag mitt allra första pynt för högtiden. Jag önskar att Halloween var som jul, att man kunde ha häxor och monster uppe i en månad eller så. Att det bara sändes spökiga filmer på tv under hela november.
Nåja. Mitt lilla dödskalleljus får iaf stå framme tills tomtarna tar över.
Öppna? Öppna inte?
Öppna? Öppna inte? Det är frågan.
Det är ju måndag så kanske inte.
Å andra sidan... Revbensspjällen står i ugnen, skräckfilmen sitter i min Blu Ray-spelare. Och det är ju så gott.
Jag behöver inte dricka upp hela idag ju.
Mmm... Luktar gott från köket.
Det lutar åt öppna.
