Doc

Kan-inte-låta-bli-gratis-teorin jag berättade om stämmer.
Jag ändrade annonsen till bortskänkes mot avhämtning och blev närapå nedringd.
Att det sedan kom en ensam ung tjej som hämtade tv'n och att jag därmed inte kunde
undvika att själv få bära aset (alltså tv'n, inte tjejen) nedför trapporna är en annan sak.
Nu är jag av med den i alla fall.

Nej, att sälja begagnade tjock-tv är ingen vidare affärsidé. Jag uppskattar att det
ramlar in 20 ny sådana annonser på blocket varje dag barai Östergötland.
Jag skrattar elakt för mig själv när jag ser att somliga begär 900:- för en 32" wide screen
på 70 kg. Lycka till! Moahahahahaha!

Då och då stöter man på honom, för det är alltid en han vill jag påstå. Man går där i butiken och
plockar ned sina varor i vagnen. Trots att allt verkar normalt och borde kännas så ok som nu en
kvällstimme på Ica Maxi kan, är det något som stör den inre, relativa friden. Så plötsligt får man
syn på honom: Komavisslaren.

Komavisslaren är ofta i min egen ålder, dvs en bra bit över 30. Ljudet som kommer från hans o-formade
läppar skulle kunna vara en melodi, vad sjutton, det borde vara en melodi, men hur jag än lyssnar går
det inte att urskilja någon sådan. Nej, det är ingen melodi. Han visslar inte heller av glädje och vad
jag kan se visslar han inte av nervositet eller liknande. Han ansikte är lika nollställt som hans ögon är
tomma medan de entoniga ljuden strömmar ut från munnen.

Är han ens medveten om att han visslar? Nej, jag tror faktiskt inte det. För några dagar sedan
hamnade jag i kassakön bakom en komavisslare. Han avbröt sig fem sekunder för att besvara
hälsningen från ynglingen vid kassaapparaten, sedan började han om igen. Oerhört irriterande. Hade
jag suttit i kassan hade jag helt klart frestats att stoppa in ett rör med guldpengar för att få tyst.

Kanske är det en försvarsmekanism? När man tycker att det är så urbota tråkigt att handla kanske
kroppen själv aktiverar visslandet för att lura hjärnan. Visslar gör man ju normalt när man är glad
eller hur? "Hallå hjärnan, kroppen visslar, kroppen är kroppen glad, det finns ingen anledning att hoppa
framför tåget, ingen alls, fortsätt handla bara!"

När jag tänker efter har jag någon eller några gånger kommit på mig själv med att komavissla.

Har ni stött på komavisslaren?

Jag säger inte att, men tänk om....
Tänk om en sån här skulle ramla in genom brevlådan i veckan.
Ja, eller komma med farbror brevbäraren eller så.
Tänk om...

Ungefär så här dags varje år brukar en av mina äldsta bekanta höra av sig och vilja att
vi träffas. Han heter Leif och är egentligen en jäkla trevlig kille. Problemet med Leif är att
det ofta drar iväg och blir riktigt dyrt att umgås med honom. 1500 - 3000 är inga ovanliga
pengar för ett par timmar med Leif. Dessutom känner jag mig aldrig riktigt avslappnad
i hans sällskap. Spänd är jag. Det är en slags vänskap man bör underhålla lagom mycket
kan jag tycka.

Nu är Leif min tandläkare, så riktig vänskap kan det aldrig bli tal om, särskilt inte som de
där pengarna jag pratade om går direkt till honom själv. Det vore skillnad om han undersökte
och lagade mina tänder gratis. Leif bjuder liksom aldrig igen.

I morse var det dags igen. Kvart över åtta satt jag nedtryck i den där läskiga stolen med
fullt av slangar i käften. Efter att Leif synat några röntgenplåtar kan jag dra en lättnadens
suck när han säger: "Jag godkänner dig den här gången du". Skönt, för de där femton
minuterna jag satt där ville han ha 590 spänn. Nu ska jag inte oja mig för mycket över det,
för det slog mig att jag redan gjort det i förra årets tandläkarinlägg. Hur som helst är jag
glad över att det inte blev en helkväll med Leif den här gången heller.

Nix, inlägget handlar inte om Challe.
Näpp, det handlar heller inte om något odjur min katt Inez stött på.
Det handlar om mig.
Idag har jag nämligen skällt. Vov!

Händelsen förtjänar ett eget inlägg tycker jag. Jag är, åtminstone enligt eget tycke en
ganska sansad och lugn människa som inte brusar upp i onödan.

För några år firade vi påsk med goda vänner i fjällen. Efter god mat, vin och irish coffee
ringde det på dörren. Glada tjejer som hör och häpna, delade ut mobiltelefoner helt gratis!
Ni förstår säkert att det inte riktigt var så. Givetvis följde ett tvåårigt abonnemang på
3 med de där telefonerna. Eftersom jag är en snäll pappa köpte jag två telefoner till
mina barn. Dessa fungerade bra men när de två åren började lida mot sitt slut gjorde
telefonerna detsamma. Det är ingen alltså slump att abonnemangen löper på två år.

Jag förnyade inte abonnemangen med 3. Istället blev jag pålurad två nya telefoner
på två år av en charmig kvinna med Telenor på tröjtrycket. När jag säger pålurad menar
jag inte att försöka vara ordvitsig. Trots att vi har Telenor på jobbet och trots att jag svär så
tungan svartnar (fast lugnt och fint, jag är ju ingen som brusar upp i onödan) över deras
bitvis dåliga täckning, så kunde jag inte låta bli att köpa. Så charmig var hon alltså.

I samband med köpet av de två nya telefonerna sade jag givetvis upp abonnemangen
på 3. Det gjorde jag den sjunde april. Med tre månaders uppsägning borde jag inte
ha fått några nya fakturor efter juli eller något. Nu har jag fått det. För augusti, september
och oktober, och alla dessa har slunkit igenom mina inte helt perfekta kontrollrutiner
för betalning av räkningar. Så kan det gå när man har autogiro och e-faktura.

När jag upptäckte detta ringde jag givetvis 3 och frågade (på ett lugnt och sansat sätt,
jag är ju inte den uppbrusande typen, det har vi väl redan pratat om?) hur det kunde
komma sig. Jag fick till svar att jag hade begärt att få behålla mobilnumren för att använda
dem på de nya abonnemangen och därför hade 3 inte stängt sina. Jag minns att jag fick
frågan när jag gjorde uppsägningen. Jag minns också att jag svarade "Nej" men att kvinnan
på kundtjänst proppsade på att jag visst skulle behålla, eftersom det var "så bra nummer".
Då jag bara ville säga upp ungarnas gamla abonnemang orkade jag inte hålla på att
argumentera. Ingen hade dock upplyst mig om att jag skulle fortsätta få räkningar tills jag själv
gjort flytt av de där gamla numren. Finns det ens några bra och dåliga nummer nu för tiden?
Vem kan ett enda mobilnummer i huvudet? Inte jag i alla fall. De ligger i min kontaktlista.

Jag krävde att abonnemangen på 3 skulle sägas upp omedelbart och att de skulle betala
tillbaka allt jag pyntat in för mycket. Killen jag pratade med gick med på det förstnämnda,
men att betala tillbaka några pengar hade han inte några befogenheter till. Det skulle jag få
ta med deras reklamationsavdelning. "Då gör jag det", svarade jag.

När det på deras hemsida inte gick att hitta något telefonnummer eller annat sätt att kontakta
den avdelningen, började jag brusa lite, för mig själv då eftersom jag redan lagt på luren.
Men då jag också är lite som en Treo (ingen ordvits här heller) så slutar jag brusa efter ett
tag. Orka ringa kundsupport hos 3 igen.

Idag fick jag en räkning för november. Inget brus denna gång kan jag lova. Nu blev
jag på noll sekunder tjuren Ferdinand med geting i arslet. Helvetes jävla 3! Jag ringde.
Med viss beska i rösten undrade jag varför 3 envisas med att skicka fakturor till mig.
Kvinnan kontrollerade, upptäckte att abonnemangen var uppsagda och erbjöd sig att ta
bort den senaste fakturan. "NEJ!", sa jag, utan tvekan med brus i rösten. "Det här får inte
mig att vilja ringa med 3 i framtiden, inte alls! Jag vill att du tar bort den sista fakturan
och betalar tillbaka det som jag har betalat sedan jag först sade upp abonnemangen!"
Detta kunde hon inte lova på rak arm. Men hon skulle kolla saken med sin chef och lovade
heligt att ringa tillbaka så fort hon kunde.

Att skälla är inte min grej. Jag är inte jättebra på det. Det brukar sällan leda till något gott men
ibland är det dumt att bara tacka och bocka. När jag blev uppringd fick jag inte tillbaka alla pengar
jag begärt, men mer än om jag inte skällt. Det räckte för att jag skulle känna doften av
blommorna under korkeken igen.

Jag ska försöka att bli arg lite oftare.

Jag tycker själv att det är lite jobbigt det där med att min blogg bara handlar om katten.
Önskar att något annat hände liksom. Det gör det väl kanske, men jag har inte riktigt
tid eller inspiration känner jag. Nu för tiden är tonåringarna hos mig nästan på heltid
och efter jobbet när jag handlat och lagat mat är några extra timmar framför datorn inte
det första jag tänker på. Att skaffa en fin TV kanske inte var så smart heller. Jag ser
gärna en film på kvällarna.
Jag saknar min kameran som sjutton också. Inga foton på bloggen blir det heller.
Nu ska jag skriva ett inlägg om katten.

... med mer särskrivning.

Johan:
- Solsken, blå himmel och höstfärger. Som gjort för att ta en promenad med kameran.

Doc:
- Gör det då.

Johan:
- Hmmm... Jag har ingen kamera.

Doc:
- Lagt den på biltaket igen?

Johan:
- Nej. Jag blev nyfiken på vad den kunde vara värd så jag lade ut den på blocket.

Doc:
- Jag antar att du fick veta?

Johan:
- Mmmm

Doc:
- Dumjävel!

Johan:
- Mmmm

Ägaren av världens sämst uppdaterade blogg är tillbaka. Jag tänkte mitt nästa inlägg inte
skulle handla om katten, men det tog tid innan jag kom på något att skriva om. Egentligen
har jag inte kommit på något nu heller.

Jag är hemma. Sjuk. Yr och illamående. Efter två intensiva dagar med personalutveckling
kanske man blir lite yr. Kursen (eller vad man ska kalla det) var i alla fall riktigt givande.
Fokus på kommunikation. Som vanligt känner man igen en del från tidigare kurser men en
hel del nytt fick jag med mig hem den här gången. Jag lär återkomma till det där.

Nu skriver jag om kattfan i alla fall. Hon har somnat på min kamera. Tänkte att jag borde
ta en bild på henne för det ser himla roligt ut, men det går ju. Hon sover ju på kameran.

En kvinna jag känner kan som bäst beskrivas som "att vara på gränsen".
På gränsen till gråt.
På gränsen till skratt.
Färligt nära gränsen att förvandlas till en seriefigur.

22-årig sommarjobbskille kommer till mitt skrivbord för att tömma papperskorgen.
Han har en dödskalle tatuerad på armen.

Han:
- Tjenare

Jag:
- Hallå där, hur är läget?

Han:
- Jodå, det är lugnt.

Jag:
- Gör det inte ont att tatuera sig?

Han:
- Jo, jag svimmade.

Jag:
- Å fan.

Han:
- Fast det beror på att jag är rädd för nålar.

Jag (småskrattande):
- Men hur sjutton kommer man på idén att tatuera sig om man är rädd för nålar?

Han:
- Vet inte. Men har börjat blir man liksom beroende.

Jag:
- Jag har hört det. Har du fler?

Han:
- Ja, jag har en på ryggen också. Fast då svimmade jag inte för då såg jag ju inte nålen.


Papperskorgen är nu tömd.

Jag:
- Tack ska du ha.

Han:
- Japp.

Janne som kommit fram för att prata jobb och har hört en del av konversationen frågar mig:
- Är du tatuerad?

Jag:
- Nej.

Sedan ropar jag åt dödskallekillen som börjat rensa nästa skrivbord:
- Men det är aldrig för sent eller hur?

Han:
- Nej då. Farsan tatuerade sig förra veckan, och han är femtio.

Där ser man.....

Brorsans tjej ringde. Lillebror har fått ta ambulansen in till sjukhuset idag med något
de tror är njursten. Fy fan, säger jag. Njursten är ett återkommande ord på min blogg
och minnena från mina egna erfarenheter bleknar aldrig riktigt.
Lider med dig bror, men snart kan du dricka rödvin om du vill.

När den kallaste vintern jag kan minnas att jag upplevt följs av den varmaste sommaren
jag kan minnas att jag upplevt blir jag sugen på att se Day After Tomorrow igen.

Min lägenhet är tack och lov ganska sval. Men trots att jag har två balkongdörrar att 
öppna i varsin ände av tvåan är den där svalheten förstås ganska relativ.
Jag känner mig lite oljig i hyn minst sagt.

Den där snöhögen vi har här utanför lider också. Måste återkomma med bilder.

Okej, det är nära trettio grader varmt ute, men jag tar inga risker. Jag minns när termometern i bilen
visade samma sak som idag, fast med ett litet minustecken framför. Vintern kan slå till när som helst,
därför åker jag alltid omkring med en snöskyffel i bilen.
Äh... Ljusblå bad att jag skulle ta hem den från Ugglarp bara.
Jag plockade ur skyffeln när jag och ungarna åkte och badade igår.
Jag fick en känsla av att det såg lite dumt ut liksom.

Jag kan inte fatta att det är sant.
Jag kan inte förstå att den bepansrade stridshästen travar vidare.
Jag pratar förstås om Sonens moped.

I över ett år har den stått där i garaget, nedplockad i molekyler (stora molekyler,
men ändå) och bara samlat damm.
- Jag har rengjort förgasaren tillsammans med min något händigare bror.
- Jag har sett till att de slangar som varit lite spruckna i ändarna kortats av och/eller
  tejpats för tjuvluft är något dåligt när det gäller motorer har jag förstått.
- Jag har tömt tanken och silat bensinen genom en tratt med filter.
- Jag har bytt bränslekranen.
Inget av det där hjälpte ju. Mopeden startade fint, men dog som en åsna vid gaspådrag.
(Jag tror inte "dog som en åsna" är ett vedertaget begrepp, jag hittade just på det).

Sonen tog tåget ned till Ugglarp via Katrineholm och Göteborg under mina sista dagar där,
och vi pratade en del om den där mopeden. Han ville väldigt gärna ha igång den.
- Ja, nu ska vi se till att den funkar igen, lovade jag. Jag menade det. Jag var beredd på
att forsla in den till vilken verkstad som helst och betala dyrt för att få liv i den. Först ville
jag bara titta en gång till själv. Igår rullade vi ut den ur garaget i kvällssolen.

Efter några tramp på kicken startade den fint. Som vanligt dog den vid gaspådrag.
Slangar för bensin och vakum såg spruckna ut igen. De måste bytas ut bestämde jag, men
eftersom vi hållt på så himla mycket med det där så visste jag att det där inte kunde vara
hela problemet. Sonens mamma har en granne vars pojke går i Skrotans klass. Pappan
verkar vara en trevlig typ och vi har hejat på varandra när jag haft ärenden dit. Dessutom
har han en Harley Davidson som jag är svårt avundsjuk på, men det är en annan historia.
HD-killen har vid några tillfällen erbjudit sonen att ta en titt på moppen, men så långt hade
det aldrig blivit något bra tillfälle. Nu var det tillfälle tyckte vi.

HD-killen kom. Tittade. Lyssnade. Tyckte att slangarna var lite spruckna. Vi tejpade tillfälligt för
att få tätt. Moppen startade och när gashandtaget vreds om reagerade den precis som den borde
göra. Vad fan! Det här är lite typiskt. Han gjorde INGENTING som jag inte gjort tio gånger förut
men när mina fingrar inte medverkade i alla moment så funkade det alltså.

Jag är glad att Sonens moped funkar, tro inget annat. Ändå retar det mig lite att jag inte
blev hjältefarsan som fixar allt och begriper sig på motorer och sånt.
Nåja...

Nästa steg blev att sätta ihop alla kåpor och skruvar som jag lossat. Det var en söt liten
hög kan jag lova. Jag fick dit det och trots att jag var orolig för att inte alla skruvar skulle
finnas kvar blev det några över. Är det bra? 

Idag har jag för första gången sett det där berömda talet av Daniel till prinsessan
Victoria och fan ta mig om jag inte blev lite tårögd.
En dag måste jag kanske hålla tal på bröllop, till mina barn eller så.
Jag bävar för det.
Jag är alldeles för blödig.
Jag har alldeles för lätt till tårarna för sådant.

De trötta ögonen kommer av vitt vin och för långa promenader.
Den bistra macho-minen beror på att jag köpt en ny skruvdragare.
Jag tillbringar gärna dagarna screwing around kan man säga.

Berget i Pickhult krymper, men det går sjutton inte så fort. Det ligger lite grus och skit överst, men
den nedre bilden hoppas jag visar att det faktiskt är snö därunder.