Jag är fan bäst!

Nu tänker jag skryta om min matlagning igen. Jag är fan bäst!
Nja... det kanske var en aning överdrivet, men jag kan i alla fall säga att jag under min lediga fredag lyckades snickra ihop en ganska lyckad middag tills Ljusblå kom hem från jobbet.

- Egenplockade trattkantareller frästes i smör och kryddades med en nypa salt.
- Grön sparris stektes i olivolja och en skvätt honung.
- Hemmagjord klyftpotatis med olja och salt gjordes i ugn.
- Ryggbiff stektes i panna, inte alltför länge.

och så det bästa av allt: såsen

- En hel burk med bredbar kantarellost fick smälta i pannan efter köttet,
  sedan hälldes en halv liter vispgrädde på tillsammans med kantarellerna.
  Inte helt fritt från kalorier alltså, men är det fredag så är det.

Det här med ost i sås är min nya grej ska jag säga. Det är kul att experimentera.

Till detta serverades ett billigt, italiensk rött vin.
Aaah... gott.

Eftersom resultatet av min matlagning är ojämt och inte alltid något man ser fram mot igen,
tycker att jag helt ogenerat kan få slå mig för bröstet när jag gör något bra eller hur? :-)


Snyggare?


Kommer ni ihåg tårtan Skrotan och jag gjorde förra året.
Om inte så friskar jag upp minnet här.



Håll med om att årets tårta i alla fall blev lite snyggare?



Godare blev den också.

Kan man kalla det för wok?



Så här har min mat sett ut ganska ofta på sistone. Eller ungefär så. Ingredienserna varierar lite. Idag blev det strimlad skinksnitzel, ett halvt paket wokgrönsaker, en gul lök och en burk svamp. Efter att jag tog bilden slängde jag i lite spagetti också. Kryddade gjorde jag med salt, svartpeppar, curry och enligt dottern en aning för mycket cayennepeppar.
Det är lätt, känns inte särskilt fett och blir nästan alltid gott.

Jag använder wokgryta och wokgrönsaker, kan man kalla det för wok då?




Hämnden är ljuv

Flugjäveln som fanns i sovrummet irriterade mig hela natten. Ibland tände jag lampan, satte mig upp och försökte kisande fokusera blicken. Jag såg den inte ens. Jag hörde den surra förbi mitt öra och jag kände den landa på armen, men den satt  aldrig stilla så länge att jag hann se den. Istället drog jag upp täcket så långt jag kunde och somnade om.

På morgonen läste jag i min bok (Stephen Kings, Det Mörka Tornet - Magiker och Glas, jag närmar mig slutet och den är otroligt spännande) och flugan fortsatte att bråka med mig. Nu hade jag inga problem att få syn på den, men o så nervös den var. Den satt aldrig stilla någonstans längre än två sekunder. Då kom jag på: mitt elektriska flug/geting -tennisrack. Hehe, nu skulle det lilla aset få.

Med nya batterier i handtaget gick jag till anfall. Satan så snabb den var. Från sängen till lampan till garderobsdörren till taket till min fot, ja så där höll den på. Skillnaden mellan en morgontidning och en elektrisk flugsmälla är att man inte använder kraft med den senare, ett hårt slag mot väggen skulle troligen ta kål på smällan snarare än fienden.

Ok, men om jag bara sitter stilla och läser då? Med vapnet i ena handen och fingret på avtryckaren? Så som den där idioten for omkring skulle det väl inte dröja länge innan den satte sig på den strömförande metallen och då.....
Så gjorde jag.

Flugan fortsatte. Varför gör de så där? Vad hinner en fluga uträtta på en halv sekund? Varför har de alltid så bråttom till nästa ställe? Till sist satte den sig på mitt racket, men inte på metallen utan på plastramen. Där kunde jag inte skada den. Jag slutade andas och iakttog flugan. Kom igen då, kliv ned på metallen, det är en centimeter kvar. Nej, den flög vidare till foten. Nu började jag tappa tålamodet och viftade patetiskt efter flugan. Jag var alldeles för långsam.

Så hände det. Flugan satte sig precis där jag ville att den skulle sätta sig. Mitt på den strömförande tråden på mitt fina elektriska flugjaktvapen. Den enda jag behövde göra vara att trycka in knappen med tummen som redan vilade där. Jag log elakt. Jag tryckte in tummen. En liten blixt fick flugan att dansa. Jag släppte knappen. Den rörde sig. Jag tryckte igen. Flugan gnistrade vackert och rummet fylldes av den tveksamt angenäma doften av bränt flughår.
Jag var nöjd.

Hämnden är ljuv.

Ris

Nu behöver jag lite snabb hjälp.
I kylskåpet har jag en kastrull med ris som jag lagade i torsdags.
Kan jag ha den i matlådan i morgon eller är den oätlig nu?

Jag skulle kunna fråga Ljusblå, men i köpstoppstider är jag rädd att svaret kan bli.... ja, fel.
Jag tror hon äter sådant som hunden ratar.

Cleaning by hiding

Johan:
- Du borde städa.
Doc:
- Men jag är trött.
Johan:
- Hallå, du borde städa ändå.
Doc:
- Då kommer jag kanske inte orka träna i morgon bitti.
Johan:
- Skit i det då, städa nu.

Ljusblå har hotat med att stanna till här i helgen.
Jag vet var uttrycket mansgris kommer ifrån. Det är för att vi män lever som grisar när ingen kvinna ser.
- Vi kan inte åka till mina föräldrar i helgen. I alla fall kan vi inte sova hos mig, för då måste jag städa, sa jag.
- Jag bryr mig inte om ifall det är ostädat, bara det är fint på toaletten, sa hon.

Jag ser mig omkring. Suckar. Hur var det nu Pippi Långstrump sa? "Det är ingen ordning på allting, jag hittar inte vartenda dugg". Precis så är det. Ljusblå tror att hon inte bryr sig, men hon kommer att dumpa mig direkt om hon ser det här stället. Jag tror fortfarande på teorin om att glansen min diskmaskin åstadkommit i köket kommer att sprida sig till resten av lägenheten, det har bara inte hunnit slå igenom fullt ut än. Eller inte alls snarare. Det har varit en hektisk vecka.


Äh, jag kanske bara ska ta hit henne. Det ultimata kärlekstestet liksom. En kvinna som kan älska en man som bor så här, shit, då är det äkta vill jag lova. Nja, jag vågar inte chansa. Det får bli så här. Jag gör en så kallad "cleaning by hiding", gömmer all tvätt i skåpen, stoppar alla papper under madrassen, proppar in så mycket bröte jag bara kan i lådor och byråer. I morgon bitti kanske jag hinner suga upp det allra översta lagret med dammsugaren. Innan jag somnar kör jag över badrummet som hastigast också. Träningen är viktig. Och så ska jag sluta tidigare också.

Godnatt på er, jag måste tyvärr jobba på lite här.


Det är jobbigt att diska





Pust! Stånk! Stön!
Det är jobbigt att diska, eller hur Zäta?

Jag tänker tjata om den där diskmaskinen igen

Jag tänker upprepa mig. Ni får stå ut, men jag tänker tjata om den där diskmaskinen igen.
Okej, okej, jag vet att en diskmaskin inte är något märkvärdigt för de flesta av er. Jag vet att jag inte är först i världen med uppfinningen diskmaskin. Faktum är att det nog har funnits en sådan i mitt hem större delen av mitt liv.
En viktig skillnad finns dock: Sedan jag separerade och flyttade till egen lägenhet för två år sedan är det jag själv som har ansvaret för allt, inklusive köket och disken.

Inte förrän nu har jag förstått hur en liv med diskborste och svamp har hämmat mitt liv. Jag tänkte aldrig på att det var detta som gjorde att jag ibland tog den enkla vägen med smörgås i stället för riktig middag. Jag lät bli att göra grönsaker till maten. Jag drack vatten direkt ur kranen. Ibland struntade jag helt i att äta. Omedvetet gjorde jag allt för att minimera mängden disk. När jag väl lagade riktig mat var det något som gjorde att jag inte kunde njuta som jag borde (ja, ibland berodde det på hur själva maten smakade) och nu har det gått upp för mig. Hur jag än försökte koppla bort tankarna så visste mitt undermedvetna vad som väntade efteråt: En stor jäkla hög med disk.

Nu är det precis tvärtom.
"Vad ska vi äta i dag?" undrade Skrotan i helgen.
"Vet inte riktigt", svarade jag. "Det spelar ingen roll, bara det blir mycket disk."
Jag älskar den där maskinen. Den har höjt min livskvalitet med en himla många procent.

I dag har jag inte fått ihop en full maskin. Det känns lite sorgligt. Jag gillar det där ljudet av min maskin som gör jobbet åt mig. Hoppas den inte känner sig ledsen och övergiven. Jag kanske borde gå ut i köket och smutsa ned något?


Nyare inlägg
RSS 2.0