Många kattbilder

Egentligen borde jag vara död. Om katten jag skaffat vore lite större, då skulle jag
faktiskt vara död. Det har slagit mig mer än en gång, att det enda en katt tänker på,
det är att riva, slita, lemlästa och döda. Varför skaffar man sådana varelser som husdjur?

Inez brukar ha en jobbig period på kvällen, ungefär då jag ska titta på tv. Med jobbig
menar jag helt galen. Igår gick det så långt att jag satt med luvtröja dragen över huvudet.
Hon hoppar upp på ryggstödet, springer förbi bakom nacken och lappar till mig i bakhuvudet,
och innan jag hunnit säga kattjävel är hon spårlöst borta. Några gånger har jag fått ta henne
i nackskinnet och säga ifrån. Att busa är ok, men inte i huvudet och absolut inte med klorna
ute. Hon har blivit starkare och vassare, men inte lugnare.


Mina armar är fulla av rivsår och bitmärken. Konstigt.






Att fånga saker är kul...


... och det spelar inte så stor roll om det är ett löv eller en leksaksråtta.




Nåja, Inez är lugn och sällskaplig också. På morgnarna, innan jag går till jobbet brukar hon högljutt
kräva en stunds uppmärksamhet. Då vill hon ligga på rygg i mitt knä och bli killad på magen, kliad
under hakan, masserad under tassarna och.... ja, bara bli gosad med.











Mysigt


Jodå, så här mysigt kan det vara med en kattunge i huset. Men inte alltid....


Katten som jag ibland inbillar mig lystrar till namnet Inez delar in sitt liv i två huvudsysslor:
Bråka och sova. Ibland när jag kommer hem skrämmer hon halvt ihjäl mig.
Jag kan inte se henne.
Jag kan inte höra henne.
Det enda jag kan vara säker på att katten ser mig och att hon förbereder ett anfall.
Ett sådant anfall sker ofta våldsamt från ett helt oväntat håll.
Ibland vaknar jag på morgonen av att de där blå ögonen lurpassar på mig.
Andra gånger vaknar jag av att sylvassa små klor har hittat en från under täcket utstickande fot.
Mina händer är täckta av små sår från kattungetänder.
Allt det där bråkandet har förstås ett enda syfte: Att öva sig till fullfjädrad jägare.

När jag är på jobbet sover hon säkert. Ibland har jag åkt hem på lunchen. Andra gånger är
någon av ungarna på håltimmar eller efter korta skoldagar. Ensam har hon inte varit längre stunder.
Vi har varit ute också. En av luncherna var det sol och riktigt varmt. Jag tog med Inez ut och satte
mig på bänken. Katten kunde väl få upptäcka världen själv en stund tänkte jag. Hon gick ingenstans.
Hon var helt enkelt för feg för att gå några längre sträckor ensam. När jag resten på mig och tog en
runda följde hon efter.





AJ

Sonen ringer.

- Tja, jag undrar om jag kan ... AJ... om jag kan äta upp kycklingen i kylskåpet.
- Jo, det går bra.
- Och så undrar jag om ...AJ... om du kan köpa hem kakao .... AJ FAN.... också.

Som sagt, vi har en kattunge hemma.

Dagens Inez



Jag är helt kär i det här lilla djuret. Idag gick vi ut en stund på lunchen. Än så länge följer hon efter mig
som en liten hund.



Ibland får jag en känsla av att tuffa tider väntar våra båda ökenråttor.




När jag möblerade om i hallen råkade jag ställa byrån på katten....




.... äh, det gjorde jag ju inte. Katten gillar att vara under byrån. Ibland sticker bara ett par vassa tassar
fram.

Hund vs Katt vs Råtta

Då har jag varit kattägare i snart en vecka. Att jämföra de olika husdjur jag så här långt
har erfarenhet av är ofrånkomligt.

Hund vs Katt vs Råtta



Kategori Mat:

Hund:
Ständigt hungrig. Alltid på jakt efter något att äta. Äter inte tills den blir mätt utan tills
den dör om den skulle få chansen. Där har vi hunden i ett nötskal. Challe äter sitt torrfoder 
två gånger om dagen och har väl vad jag förstår inga stora krav på variation. Dock vet
jag att han uppskattar en varmkorv då och då.

Katt:
Verkar bli hungrig varje gång jag plockar med något i köket. Säger till genom att först
jama ljudlöst, dvs göra rörelserna med munnen. Fattar jag inte då kommer det små pip
från djuret. Inez ratar det torrfoder jag ställer fram och vill mycket hellre ha "vanlig"
kattmat. Om det står "Sheba", "Pussi" eller "Euroshopper" på asken verkar dock inte spela
någon roll. Katten äter tills den blir mätt och sparar resten. Jag har inte gjort någon kalkyl
på det hela, men jag har en känsla av att rent ekonomiskt är det inte direkt billigare med
katt.

Råtta:
Äter frön och grejor för kanske hundrafemtio spänn om året. Säger inte till när den är
hungrig utan dör väl bara om man glömmer för länge. Maten luktar inte och kladdar
inte. Råttan är det perfekta husdjuret ur matekonomisk synpunkt.

And the winner is: Råtta


Kategori Andedräkt:

Hund:
Att alls jämföra en 11-årig Jack russels med mer tandsten än tänder med en kattunge
är inte rättvist, jag vet. Challe luktar rutten bäver. Vad mer behöver sägas?

Katt:
Den lilla katten kommer till med mig andedräkt av det hon senast ätit. Fisk, anka, kanin,
lever eller något annat. Efter tio minuter är matandedräkten borta och katten luktar just
ingenting.

Råtta:
Andas de?

And the winner is: Råtta


Kategori Bajs:

Hund:
Vad jag gillar att hantera svarta påsar vet ni sedan länge. Även om jag aldrig kommer
längta efter att plocka skit så så har jag motvilligt vant mig. Ett snabb nedåtdykning, plocka upp
och vända påsen ut och in, allt i samma andetag. Att därefter göra en knut på påsen har jag
däremot aldrig förmått mig till, då detta kan kräva en extra inandning med öppen påse.
Istället håller jag tätt med handen så att ingen doft kommer ut.

Katt:
Inez bajsar i sin låda. Dvs ibland. Hon verkar på eget bevåg ha utsett en kisshörna och en
annan bajshörna i köket de gånger hon glömmer/struntar i att gå till lådan. Vi har diskuterat
det där beteendet katten och jag. Igår kväll kom jag på mig själv med att plocka upp grejor
ur kattlådan i en av Challes kvarglömda svartpåsar. Dum i huvudet?

Råtta:
Att råttor skiter såväl ljudlöst som doftlöst är en klar fördel. Att råttor sedan gräver i burspånet
så att det skvätter ut spån och skit i halva rummet är en lika solklar nackdel. Nåja, jag får skylla
mig själv. Att ersätta gallerburen med en i glas skulle lösa det där problemet omedelbart.

And the winner is: Råtta


Kategori Ordning och reda.

Hund:
Om Challe får chansen river han upp soppåsar i jakten på något att äta. Hinken som ska
till komposten ser han som en buffé. Hur det ser ut på golvet efter en sådan fest kan ni
bara gissa. Ett barnlås på skåpet till dessa båda frestelser och problemet var löst. Hur ett
djur kan fälla så mycket päls utan att se helt kal ut är mer än jag begriper och det är nog
största nackdelen. Att han plockar fram skor och lägger i sin korg när han är ensam är så
gulligt att jag nästan kan förlåta honom för att alla mina kläder är täckta av hundhår.
Men bara nästan.

Katt:
Kattungen stökar inte till direkt, den snarar förstör. Nu har jag bara haft Inez en vecka
men jag ser redan tydliga spår av kattunge på tapeterna i hallen. Min soffa som var ful
redan när jag köpte den begagnad kommer inte att bli snyggare. Kattfan har inte visat
något intresse för den klösmöbel jag köpte heller.

Råtta:
Som sagt, sprider skit och spån i hela huset.
Som sagt, det är mitt eget fel.

And the winner is: Råtta, trots att gerbilerna är största anledningen till oredan i min
lägenhet.



Kategori Tillgivenhet:

Hund:
Challe är tillgiven, och det beror inte alltid på att han hoppas på något att äta. Står
man bara ut med andedräkten kan man gosa hur mycket som helst med honom.

Katt:
Inez är den mest tillgivna kattunge jag stött på. När jag sätter mig i soffan vill hon
ligga i mitt knä eller möjligen precis bredvid. Ibland vill hon komma så nära ansiktet
som möjligt, som om hon inte kan komma tillräckligt nära. Så tittar hon, ja iakttar mig
ingående med sina blå ögon. Hon känner sig för och liksom klappar mig i ansiktet med
sina mjuka små tassar (såklart med indragna klor). Ibland får man en slick på näsan
så att den luktar tonfisk. Finns det förresten ett härligare ljud än en katt som spinner?

Råtta:
Gerbilerna är i bästa fall nervösa. Sedan de båda varsin gång bitit Skrotan blodig i
fingertopparna hanterar vi dem bara med handskar. Nej, det här är inga tillgivna djur.

And the winner is: Dagen då jag åker till jobbet med rivsår i ansiktet kommer, det vet jag,
men tills dess är vinnaren Katt.


........

Fler kategorer kommer...... nu kom jag på en: Lydighet.
Där kommer inte katten och råttan att vinna, det lovar jag.
Avvakta del 2.









Action?

Ni som funderar över om det egentligen är någon action i knarkarkvarten nuförtiden, ni kan sluta
fundera nu.
















Ines / Inez ???

Sorry, men den här bloggen kommer nog att handla väldigt mycket om en viss katt ett tag
framöver.

Jodå, jag hämtade henne igår. Katten som nog kommer att få heta Ines (eller Inez) bara
lill-matte kan bestämma sig. Med den nya transportburen i högsta hugg for jag ned, betalade
pojkarna i hushållet en peng för att de tagit hand om min katt så fint under de senaste veckorna.
Buren var inget favoritställe precis, åtminstone inte i bilen. Det blev ett hiskeligt jamande, skrikande
och bitande för att försöka ta sig ur. I mitt knä kunde hon däremot ligga och sova de timma det
tog att åka hem.


Söt?

Jag hade inte glömt hur gott kattungar luktar eller hur söta de ser ut när de sover. Däremot hade jag
glömt hur fullständigt galna de är den tiden de är vakna. Hon smyger på och leker med precis allting,
oavsett om det rör sig eller ligger stilla.


Mmm... jeans....


Fattade först inte hur hon kom i och ur tvättkorgen.



Tja, vad ska man säga annars. Jag går mest runt och skrattar högt åt hur rolig hon ser ut.
Hon äter, busar och sover. Hon går till och med på lådan redan. Hon katt, trots att hon är
så liten, ligga stilla i Skrotans knä medan vi ser på Lost.


Det finns många platser att upptäcka, även i en lägenhet på två rum och kök.


Den där transportburen var inte så tokig ändå. Där sov hon i natt och där ligger hon just nu när jag
skriver det här inlägget.


En aning avslappnad.


I kväll ska vi leka gladiatorspel med gerbilerna.

Förberedda till tusen





Kattmat, både torrfoder och annat. Nya skålar. Kattlåda, kattsand och bajsspade.
Transportbur och en liten bok som heter "Kattens språk".
Vi är förberedda till tusen inför hemkomsten av vår nya familjemedlem som kanske, men bara kanske,
kommer att få namnet Ines (eller Inez).

Lite hjälp



På fredag ska den här lilla blåögda tjejen flytta hem till oss. Ja, om hon nu fortfarande är blåögd vill säga.
Hon är i huvudsak bondkatt men det finns en skvätt Birma i också. Vi får väl se hur genomtänkt det här är.
Jag hade helst velat göra mig av med gerbilerna. Sedan de bitit Skrotan blödande i fingertopparna ett par
gånger är de inte längre mina favoriter måste jag säga. Opålitliga rackare. Nåja, dottern har lovat att ta
hand om dem även fortsättningsvis och i värsta fall kan jag ju glömma dörren till buren öppen när väl
katten är installerad, då löser sig problemet självt.

Vad döper man en katt till?
Här skulle jag behöva lite hjälp. Dottern och jag är ganska nollställda.

Mitt förslag är Katitzi. Kissens smeknamn skulle då kunna vara Titzi, men det tyckte Skrotan lät som "tuttar".
Annars ser hon ut lite som en Agnes tycker jag.

Som sagt, kom gärna med namnförslag.

Att ha katt eller att inte ha katt

Att ha katt eller att inte ha katt, det är frågan.
Den här lilla tjejen kan hur som helst bli vår. Eventuellt är hon lite för liten än och då får
vi åka tillbaka och hämta henne om några veckor. Då kan man kanske lika gärna hitta en
kattunge på hemmaplan.... men vad sjutton. Det här lilla krypet är ju för sött.






Vill ha

Min något avvaktande inställning till hundar uppvägs av min förtjusning över katter.
Jag är tillbaka i Halland för de två sista semesterveckorna. På en gård precis i närheten har
det nyligen fötts kattungar. Särskilt den här lilla krabaten har väckt habegär i mig.
Så himla gullig.




Snabeldraken


Challe gömmer sig för snabeldraken.

Charles är en lugn och trygg hund som inte lyfter så mycket som ett ögonbryn ens när det nya året firas in
med smällare och raketer. Det enda jag någonsin sett honom rädd för är snabeldraken. Varje gång jag tar
fram dammsugaren (och eftersom råttdjävlarna stökar till som de gör blir det ganska ofta) kryper Challe iväg
och gömmer sig under en säng eller ett bord. När jag satte mig för att blogga om hans stora fasa fick jag syn
på mitt förra inlägg, det om matro med hund i huset, och plötsligt slog det mig. Attans att jag inte kommit på
idén tidigare.

Det enda jag behöver göra är att lära mig njuta av maten medan dammsugaren står på bredvid mig. Challe
kommer att hålla sig ur vägen eller hur? Visste borde han? Djurets begär efter mat kan vara större än dess
skräck för dammsugare, det vet jag inte, men idén måste testas.
Fortsättning följer.

----

Uppdatering:
När vi skulle äta kom Challe som vanligt och satte sig under bordet, utsvultet stirrande upp på oss.
Dammsugartricket fanns i tankarna, men innan dess tänkte jag prova den kraftfulla besvärjelse jag hört hans
matte uttala flertalet gånger.

- Plats! sa jag strängt, och pekade på hans blå fleecefilt.
Hunden gick dit omedelbart. Jag trodde inte mina ögon.

Challe är en fin och väluppfostrad hund.
Nästan lite synd ju.



Denna ständiga jakt på mat

Nu har jag snart haft Challe hos mig i två veckor. På precis allt jag äger kan man hitta hundhår.
Kanske är det den allra största nackdelen med hund. Fäller alla hundar så mycket eller är det bara
Charles? Jag tycker det är märkligt att han har någon päls kvar på kroppen alls. 

Igår när jag i bilen förbrukade de sista decimetrarna klisterremsa på klädvårdsrullen slog det mig:
Kan man inte rolla hunden istället? Det är ju genialiskt! I stället för att hålla på och rolla hundhår
från alla säten, rullar man bara snabbt över hunden innan man släpper in den i bilen.
Jag är sugen på att prova.

En annan sak som kan driva mig till vansinne är denna ständiga jakt på mat. Jag begriper inte
varför hundar alltid är så hungriga. Det måste ju vara något genetiskt fel, för om man ger dem
obegränsat med mat äter de väl tills de dör, eller åtminstone tills de blir sjuka. Tillgång på föda
i överflöd under längre tid kommer att resultera i en smällfet (eller död) hund.

När jag lagar mat har jag ibland svårt att komma intill diskbänken, skåpen eller spisen. Varför?
Jo, för att hunden sitter där med stora ögon och hoppas att någon liten munsbit ska tappas.
När jag häromdagen gjorde köttfärslimpa i ugnen satt odjuret klämd under ugnsluckan när jag då
och då öppnade för att kontrollera om den var färdig.

I samband med den där köttfärslimpan hade jag tänkt ut en plan som jag tyckte verkade
smart. Jag väntade med att ge Challe sin mat tills det var dags för mig och ungarna att
äta. Om hunden kunde äta samtidigt med oss skulle jag känna mig mindre elak och få bättre
matro tänkte jag. Först när tallrikarna med människomat stod klara att ätas på diskbänken hällde
jag upp hundmaten i Challes skål. Innan vi ens hunnit få ned rumporna i soffan och lyft
besticken var Charles klar med sin mat och satt under soffbordet, redo att missunsamt följa
varje tugga som fördes mot våra munnar. Jag klarar inte av att bli iakttagen på det sättet när
jag äter, och då Challe har en andedräkt som inte direkt främjar aptiten fick jag ta till plan B.
Jag lockade ut honom i köket, gav honom en näve torrfoder till och stängde sedan dörrarna.
Elakt? Nej, det tycker jag faktiskt inte.

För övrigt har jag under de här två veckorna lärt mig att man inte ska förvara vassa nycklar
och nya bajspåsar i samma ficka. Otrevligt.

Riktiga husdjur

Dags att visa bilder på lite riktiga husdjur som omväxling.


Bizzie: Nyfiken och rädd men snäll och ofarlig.



Millie: Nyfiken, livrädd, halvgalen och farlig (akta fingrarna).




Illa

Jesus Kristus vad den där hunden luktar illa.
Jag står inte ut!

Hundvecka igen

Ljusblå:
- Just det Johan, kan du ta Challe tror du?

Med att "ta Challe" menades inte att gå ut med hunden på en promenad. Nej, hon undrade
om jag kunde ta hand om den en vecka. Jag har gjort det förr och hennes önskemål var
varken konstigt eller för mycket begärt. Men frågan kom just när jag tagit på mig skorna,
hängt säcken på ryggen och ropat ett sista "hej då" till hennes mamma och systern med
familj som är hemma på sommarbesök från Texas. Begäran kom oväntat och lite sent
varför mitt svar inte blev det klockrena "självklart" det borde blivit, eller ens något med
minsta entusiasm i rösten. "Nej" är knappast ett svarsalternativ eller hur?

Mina damer och herrar, det har dragit i hop sig till hundvecka igen och det brukar alltid
resultera nya observationer i kategorierna "päls", "bajs" och "så tänker hunden". Ni som
inte gillar sånt kan ju hoppa vidare till en annan blogg.

Det dröjande svaret på frågan jag fick hallen hade fler orsaker än ren chock. Charles
har haft diarré under en längre tid och jag som tycker att hundskit är tillräcklig vidrigt som
det är tvekade. De jubel och applåder jag hört om att "nu är det normala kottar igen", och
"hurra, dieten på enbart kokt ris gjorde susen", vågade jag inte riktigt lita på.

När en hund får gå ut på promenad styrs den helt av dess näsa. Hela tiden är hunden upptagen
med att försöka hitta något som luktar intressant. Om näsan väl hittar något intressant måste
hunden forsätta lukta på det intressanta länge. Om det fortfarande verkar intressant måste
hunden slicka på det intressanta. Äta det intressanta. Om vi nu byter ut ordet "intressant"
mot "äckligt" får vi en ur människoperspektiv mer riktig iakttagelse.

Så här:
När en hund får gå ut på promenad styrs den helt av dess näsa. Hela tiden är hunden upptagen
med att försöka hitta något som luktar äckligt. Om näsan väl hittar något äckligt måste
hunden forsätta lukta på det äckliga länge. Om det fortfarande verkar äckligt måste
hunden slicka på det äckliga. Äta det äckliga.

Jamen det säger sig ju självt! Om jag skulle slicka porslinet eller pissrännan på Harrys
toaletter skulle jag också få diarré. Hundar förväxlar intressant med äckligt, kan man bara
komma ihåg det så är det ganska enkelt att ha hund. När nu Challe och jag går ut på
promenad låter jag honom använda näsan. Han får lukta på intressanta saker en stund,
det är normalt för hundar tänker jag, men när den där långa tungan åker ut drar jag honom
bestämt därifrån direkt. Gör likadant med mig om ni mot förmodan skulle se min tunga på
Harrys är ni snälla. I mitt fall kan ni göra det redan i luktfasen faktiskt.

Jag är måttligt förtjust i hundar. Eller... jag är liksom inte förtjust hela tiden kanske
man kan säga. Ljusblås båda döttrar brukar ibland anklaga mig:
- Du älskar inte Challe!
Den spelat sårade tonen i deras utspel brukar förbytas i alldeles äkta förvåning när jag
svarar:
- Nej, det gör jag inte.

Nåja. Jag tar mitt husseansvar på allvar i alla fall. Eftersom Ljusblå varken hade mat,
koppel eller svarta påsar att skicka med får jag för mig att hon blev lika förvånad som
jag själv när hon plötsligt hörde sig fråga om jag kunde "ta Challe".
Jag har köpt mat.
Jag har köpt ett koppel.
Jag har köpt påsar.
Många påsar.

Jag har bäddat i hallen med en nytvättad blå fleecefilt och jag kan inte hjälpa att hundrackarn
kniper mitt hjärta när han ratar filten och istället bäddar med min gamla Puma-hood.

Och vet ni vad? Min iPhone kan hålla reda på hur mina hundpromenader ser ut.
Kolla här.
Så gick vi på lunchen.







Odjuret


Ni som tycker att jag varit elak och orättvis när jag ibland
kallat Challe för odjuret kanske kan tänka om nu.

"Woe to you, Oh Earth and Sea,
for the Devil sends the beast with wrath,
because he knows the time is short...
Let him who hath understanding reckon
the number of the beast
for it is a human number,
it's number is Six hundred and sixty six"


Valborg med odjuret

Ljusblå jobbar kväll.
Det betyder att jag är ansvarig för odjurets välbefinnande.
Klockan 17:00 hade odjuret fått mat en gång den här dagen. Under samma tidsperiod
hade han bajsat fem gånger fördelat på tre promenader.
Hur det går ihop begriper jag inte.
I början av den tredje promenaden hetsåt odjuret gräs tills han spydde.
Vad det skulle tjäna till förstår jag inte heller.
17:30 fick odjuret en ny skål med hundmat. Det betyder att jag vet vad jag gör resten
av kvällen.

Ibland tycker jag att det är tråkigt att laga mat till mig själv. Jag är en bekräftelsejunkie
och måste få beröm för min matlagning. Det får jag aldrig av mig själv. Jag köpte en
färdiggrillad kyckling och den minsta förpackningen potatissallad jag kunde hitta.
Odjuret, vars liv helt är styrt efter hans näsa, tyckte att den grillade kycklingen luktade
gott. Trots att han just fått mat såg han så sugen ut att jag kände mig tvingad att ge
honom en smakbit i skålen.

När jag själv skulle äta satte sig odjuret bredvid på golvet. Han såg upp på mig och
vad värre var, han andades åt mitt håll. Odjuret har en andedräkt som inte precis
främjar aptiten. Jag lurade ut honom i hallen och stängde dörren till köket.
Sedan åt jag, elak men fortfarande hungrig.

När jag blev mätt fanns det kyckling kvar. Jag delade den i lagom stora bitar och lade
i odjurets skål. Så snart jag öppnade köksdörrenigen  tog kycklingen slut. Nu ligger odjuret
i sin korg och tittar på mig medan jag bloggar. Han kan inte riktigt slappna av, kanske
hoppas han att det finns kyckling kvar.

Så kan en Valborg med odjuret gå till.

Hundpåsar och lusekofta

Idag sitter jag hemma hos Ljusblå och jobbar. Det är ju varannanfredag idag. Trots
att jag sitter med raggsockor, underställ och lusekofta på mig fryser jag. Det är ett
småkallt hus det här tycker jag, en kyla som smyger sig på sakta.

När jag ser ut genom fönstret kan jag bara konstatera att det ser ogästvänligt ut,
men nu har jag ignorerat Challes intressen alltför länge. Bara att bita ihop och gå
ut. Det kanske känns skönare att komma in sedan. En sak bekymrar mig lite.
Köpstoppskvinnan har inte köpt hem hundpåsar.
enda som finns kvar är genomskinliga. Är det äckligt eller är det äckligt?
--
Uppdatering: Det fanns ju visst svarta påsar.


I kvällspressen var han känd som lusekoftamannen - han som inte plockade upp efter hunden.




Äkta hundägarglädje


Varg? Cujo? Charles Manson? Nej, ett leende.


Vänta nu... säg det igen. Jag glömmer alltid bort vad det är som är så kul med att gå
med en påse bajs i ena handen och flåsande gul-snö-fixerad pälsboll i dragandes i ett
snöre i den andra. Ah! Just det, så var det. Det är ju så med människans bästa vän
hunden. De är ju så söta och tillgivna att man glatt offrar lediga morgnar och sömndrucket
ger sig ut i svinottan i tiotals minusgrader. Som sagt, ibland glömmer jag.

Det är måndag efter helg i Örebro och sådana måndagar brukar ibland resultera i
reflektioner kring husserollen.

Challe, The Challenger eller Charles som jag döpt honom till, verkar gilla mig trots
att jag kanske inte alltid utstrålar pur glädje på våra morgonpromenader. Jag har
blivit en duktig hundägare tycker jag. Jag tar med honom på promenad och låter Ljusblå
sova ut, inte alltid, men ganska ofta. Hon har ju det bestyret varje morgon i veckorna när
jag inte är där. I fickan ligger påsar jag fuskar allt mer sällan med till skillnad från många
andra hundägare. Spåren efter hundarna till sämre sorters hussar och mattar ligger och
korvar sig i långa rader ut med cykelvägarna.
Det som göms i snö kommer upp i tö.

Gul snö kan man inte säga så mycket om tycker jag. Man kan inte förvänta sig annat
än att hundar pissar i snön och för mig är det bara något som gör vintern lite fulare.
Så är det inte för Challe. För honom väntar ett smörgåsbord av dofter där han ignorerar
vissa, undersöker somliga närmare och skvätter över andra. Några verkar han vilja
slafsa i sig som om urinsorbet vore det bästa som finns. Då brukar jag dra lite extra
i kopplet.

Den här helgen har Challe börjat med något nytt. På morgnarna kommer han fram
till oss och ställer sig upp med framtassarna på madrassen. Därefter drar han upp
läpparna och blottar sina risgrynsvassa, inte helt vita tänder. När jag först fick se det
blev jag rädd, jag trodde han blivit galen, Cujo liksom. Så förklarade Ljusblå att den
där fruktansvärda grimasen var ett leende. Ja, tamejfan om inte hunden försöker ställa
sig in hos oss genom att härma de miner vi människor gör för att uttrycka vänlighet.
Helt otroligt om du frågar mig.

Helgens stora hundägarbonus kom ändå vid köksbordet en kväll. Jag satt på min plats
och Ljusblå mitt emot. Challe satt på golvet bredvid och iakttog oss.
- Kom Challe! Kom till matte! sa Ljusblå.
Hunden gick fram och satt sig bredvid mig. Jag log.
- Men Challe! Kom hit! försökte Ljusblå igen.
Charles hoppade upp och lade tassarna på mitt ben, och nog tyckte jag att blicken han
kastade på sin matte var aningen trotsig.
- Challe! Kom! Nu fanns där en viss skärpa i Ljusblås röst, trots att hon hade svårt att
hålla sig för skratt. Charles som nu verkade vara enbart min hund ignorerade henne.
Nåja, till slut tog han några släpande steg mot kvinnan som kallade på honom.
Sedan gick han tillbaka och lade sig vid mina fötter.

För allra första gången kände jag en fläkt av äkta hundägarglädje. Jag visste väl att
skinkbitarna jag kastat till honom när Ljusblå inte sett skulle ge utdelning förr eller senare.


Charles in action

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0