Doc

Nej, nu lider jag så av brist på inspiration att jag tvingar mig skriva ett dagboksinlägg.

Guitarplayer Wahlis ringde och vill att vi skulle ta en fika på stan. Jag hade just kommit hem, börjat med maten och kände mig inte riktigt i form så jag bad honom komma över istället. Så blev det och stora hunden Solo fick följa med till Skrotans förtjusning.

Imorgon ska vi repa med lånad trummis och från annat håll lånade trummor. Vi får väl se hur det blir. Min hals är inte riktigt bra än efter svinpesten.

How goes it with the band egentligen?
Många fans undrar.  Frågetecknen hopar sig.

Tja, Stålnäsan har haft sommaruppehåll, inget konstigt med det, men idag fick vi ett mail från vår trummis. Han har fått en "infektion i Carpii ulnarsenan vid infästningen på metacarpale V". Det låter som en jävla undanflykt om ni frågar mig.
Närå, det är på riktigt, men troligen kommer han inte att kunna spela i höst. Det betyder att vi får lägga ned verksamheten ett tag om vi inte kan tänka oss att leta efter en tillfällig (eller permanent) ersättare. Det kan vi kanske.
Vi har inte pratat om det än.

Det är tuff i rockbranschen.

Det är lågsäsong för rock'n roll över sommaren. Vaddå, kanske ni undrar? Lågsäsong med alla festivaler och allt, det är ju värsta högsäsongen ju! Jo, så är det förstås, men som vanligt ser jag allt ur mitt eget egocentrerade perspektiv. Jag pratar såklart om bandet, mitt band. Steelrose. Suck, jag har nästan vant mig vid det där skräpnamnet.

Semestrar och annat elände gör att det blir mindre repa under sommaren, det är inget konstigt med det. Imorgon ska vi faktiskt lira i alla fall, och det ska bli rätt spännande. Vi ska nämligen testa en kille på keyboard. Ingen av oss känner honom, han har svarat på en annons (eller om det är vi som har svarat, Wahlis sköter det där).

För övrigt verkar de flesta av oss sugna på att lägga in en högre växel i höst. Vi vill kunna spela ute, uppträda liksom, och för att det ska bli verklighet behöver vi repa oftare, säg två gånger i veckan, åtminstone under en tid. Vi behöver få upp vår lägstanivå om ni förstår. Brrr, det känns fruktansvärt nervöst att tänka på att stå på scen, men samtidigt en utmaning.
Utan lite nya sådana i livet skulle det nog bli tråkigt. Det vill jag aldrig ha.

"Fan, det börjar ju låta som ett band.... :)
Lägg nu inte ut nåt på nån blogg eller så nu..."

Förutom det korta meddelandet innehöll mailet från Wahlis även en länk där jag kunde ladda ned mp3-filer från repet i tisdags. Ja, ta mig tusan. Även om vi gör en del fel så låter vi mer och mer samspelta. Det är kul.
Och Wahlis, om du läser det här så vet du ju att jag skiter fullständigt i dina önskemål om att inte lägga ut något på bloggen via Youtube. Fast riktigt så bra var kanske inte inspelningen trots allt.

Däremot blir veckans idolbild en på Wahlis.

Här kommer några idobilder att skriva ut och sätta på väggen från tisdagkvällens rep.


Smocke och Uffe


Wahlis



Me

Det känns som att det går ganska bra med bandet nu. I alla fall är det riktigt, riktigt roligt.
De senaste repen har vi träffats hemma hos Wahlis i hans källare, vi brukar göra så när
vi inte är alla. Man kanske inte kan påstå att han byggt upp en studio, det vi kan göra där
är inte i närheten av något som skulle behövas för att göra en skiva, men ändå tillräckligt
för att kunna "dokumentera" de låtar vi har på repertoaren. Mitt eget mål är att det ska bli
så pass okej att jag vågar spela upp dem för vänner och bekanta, eventuellt också på
Youtube och länkat från bloggen. Det vore kul. Just nu har vi bara en sådan inspelning.

Hur gör man egentligen när man tränar sång och bor i lägenhet? Om man inte vill ta
livet sina grannar alltså? Jo, man kan sjunga i bilen. Det gör jag. Högt och ofta förbaskat
fult om man kan säga så. Det är ju när man är för sig själv man kan testa var gränserna
går. En paranoia har växt fram i samband med det där. Jag här nämligen blivit livrädd
för att jag ska råka komma åt en knapp på mobilen och av misstag ringa upp någon när
jag gapar. Det vore just snyggt. Jag blir emellanåt också osäker på hur mycket det 
egentligen hörs ut. Ibland tycker jag att folk tittar på mig när jag kör förbi. Jag tror ju inte
att det har att göra med min snygga bil precis.

Man kan förstås träna i lägenheten också. Om man gör som en annan kille Wahlis
berättade om. Han hade inrett en garderob till "sångrum". Rummet var isolerat så att
inget ljud alls nådde ut.  Han hade även dragit in sladdar från stereon i vardagsrummet
så att han kunde sjunga till musik. Det funkade nog perfekt tills en dag då han råkade
koppla fel så att hans sång (och bara sången) från mikrofonen i garderoben gick ut i
stereons högtalare inne i lägenheten. Det hela slutade med att polisen knackade på
för att ta hand om lägenhetsbråket som grannarna ringt och anmält.
Så kan det gå.

Jag funderar på att göra en sidoblogg för Steelrose (jag har nästan börjat vänja mig vid
namnet, men bara nästan). I så fall kommer jag att länka härifrån.