Ta det onda med det goda
Jag stekte upp svampen vi plockade, ja jag kompletterade även med några köpta eftersom de vi hittade var så få.
På svampen blev det sås och till det kotletter och strips.
- Vad tyckte du om det här då? undrade jag nyfiket när vi satt och åt.
- Bajs, blev svaret.
Jag var tyst en liten stund. Enligt min egen bedömning var maten god och det enda jag ville ha var lite beröm för den, bajs var alltså det sista den smakade.
- Om du inte gillar maten är det helt ok att säga det till mig, men bajs är väl lite taskigt tycker du inte det?
- Nej.
- Okej, jag vill inte att du säger så till mig om jag nu måste vara tydlig.
Resten av måltiden intogs under tystnad. Jag funderade på om jag skulle säga att hon fick tillbringa kvällen någon annanstans, men att bygga en konflikt på en stunds konstigt tonårshumör kändes onödigt. Dessutom åt hon ju av maten. Jag gick ifrån bordet innan hon ätit klart och slog mig ned för att skriva det här inlägget.
Efter en stund gick hon för att ta en portion till.
- Jaså, du vill ha mer bajs? frågade jag.
- Bajs!
Jag suckade och insåg att det är bäst att lägga ned ytterligare försök till kommunikation för ikväll.
Hon slickade rent varenda skål, det blev inget över till matlåda den här gången.
På bordet framför mig står fina blommor hon har plockat.
När jag är sjuk kommt hon hit och gör en kladdkaka.
Ibland kan hon bara säga bajs.
Man får kanske ta det onda med det goda.
Någonstans tror jag ändå att poletten trillade ner och om inte, så kommer jag att vara en mindre sansad pappa nästa gång.
Peta näsan
Jag:
- Finns det någonting du tycker att jag är dålig på, eller som jag borde ändra på?
Skrotan:
- Att du slutar peta näsan i bilen.
- Finns det någonting du tycker att jag är dålig på, eller som jag borde ändra på?
Skrotan:
- Att du slutar peta näsan i bilen.
14
Idag fyller hon 14.
Grattis Skrotan!
Mr Giles
Vi är en bit inne på tredje säsongen av Buffy. Hon verkar gilla det, men jag vet inte, jag börjar ångra att jag introducerade serien för henne. Min långbenta fjortisdotter ser likheter mellan mig och en av karaktärerna i serien och vi snackar inte Angel, Xander eller Spike här. Nej, det är Giles, Buffys väktare jag är lik.
- Ni har likadant hår.
- Mhmm.
- Och likdadana blodsprängda ögon.
- Jadå du.
- Ni ser lika trötta ut.
- De menar du inte?
Åt detta skrattade hon så att jag trodde hon skulle kissa på sig, det hade kunnat få bli min hämnd, men så långt gick det inte. Det är bara att bita ihop, hon ropar Mr Giles efter mig på sitt eget retsamma men kärleksfulla sätt. Dessutom har hon rätt. Vem sjutton tror jag att jag är? Hur är min självbild egentligen? Om jag nu skulle vara lik någon i tv-serien, så är det utan tvekan Rupert Giles.
- Ni har likadant hår.
- Mhmm.
- Och likdadana blodsprängda ögon.
- Jadå du.
- Ni ser lika trötta ut.
- De menar du inte?
Åt detta skrattade hon så att jag trodde hon skulle kissa på sig, det hade kunnat få bli min hämnd, men så långt gick det inte. Det är bara att bita ihop, hon ropar Mr Giles efter mig på sitt eget retsamma men kärleksfulla sätt. Dessutom har hon rätt. Vem sjutton tror jag att jag är? Hur är min självbild egentligen? Om jag nu skulle vara lik någon i tv-serien, så är det utan tvekan Rupert Giles.
Inte jag.
Inte jag.
Jag.
Förbaskat snabb
Jag:
- Det bästa med frysen i min lägenhet är att den är så förbaskat snabb, kolla här.
Skrotan satt vid köksbordet och såg på medan jag lade in en cola-flaska fylld med vatten i frysen. Vi brukar göra så och ta med till stranden, då har man kallt vatten en bra stund. Jag stängde frysen och tittade på klockan. Efter tio sekunder öppnade jag och plockade ut flaskan, helt genomfrusen.
Jag:
- Tada!
Skrotan:
- Va? Är det redan is? Dottern såg minst sagt storögd ut. Jag gav den till henne så att hon fick känna. Hon var förstummad.
Jag hade givetvis redan en färdigfryst flaska därinne, men under de sekunder det tog innan jag började skratta fattade hon ingenting. Det händer inte så ofta längre, men när man väl lyckas lura ungarna lite är det desto roligare.
- Det bästa med frysen i min lägenhet är att den är så förbaskat snabb, kolla här.
Skrotan satt vid köksbordet och såg på medan jag lade in en cola-flaska fylld med vatten i frysen. Vi brukar göra så och ta med till stranden, då har man kallt vatten en bra stund. Jag stängde frysen och tittade på klockan. Efter tio sekunder öppnade jag och plockade ut flaskan, helt genomfrusen.
Jag:
- Tada!
Skrotan:
- Va? Är det redan is? Dottern såg minst sagt storögd ut. Jag gav den till henne så att hon fick känna. Hon var förstummad.
Jag hade givetvis redan en färdigfryst flaska därinne, men under de sekunder det tog innan jag började skratta fattade hon ingenting. Det händer inte så ofta längre, men när man väl lyckas lura ungarna lite är det desto roligare.
Han är här också
På Ica Maxi.
- Pappa, du vet när Rebecca och jag var i stan?
- Ja?
- Du såg vi en kille vi tyckte var söt.
- Jasså?
- Han är här också.
Det har blivit lite för mycket killprat för min smak på sistone.
Sommarskola
Moppekillen tvingades gå ett par veckor på sommarskola inne i stan för att fixa godkänt betyg i matematik. Jag vet att han inte är dum i skallen och att brist på intresse är orsaken, alltså kändes det onödigt. Det kom lite oväntat, och ännu
mer förvånande var att så många av ungdomarna behövde ägna delar av sommarlovet åt att läsa ifatt i något ämne.
En av dagarna innan midsommar ringde han mig på jobbet runt lunch.
- Bussen går inte förrän om femtio minuter, kan inte du komma och hämta oss?
Han hade lite tur. Hemma i tvättmaskinen låg tvätt som jag ändå tänkt åka och hänga upp, alltså var det ingen större
uppoffring att svänga förbi skolan och hämta upp några slashasar. Efter en liten stund fick jag möjligheten att intervjua
fyra grabbar och en tjej under en kvart eller så.
Jag:
- Hur kommer det sig att ni hellre går i skolan på lovet än är lediga och åker och badar?
Mummel och grymtningar från baksätet.
Jag:
- Men ärligt, vad beror det på att så många måste läsa ifatt?
Baksätet:
- Amen, lärarna är skitdåliga. Asså, Anders är as-schysst, men han kan inte lära ut.
Ungdomarna var rörande eniga om att alltihop var lärarna fel.
Jag:
- Men vänta nu, jag hänger inte med riktigt. Det är lärarna som är korkade, men ni som får underkänt? Jag hajar inte,
ni får förklara.
Nu skrattades det förläget bakom ryggen och jag kände jag att jag inte behövde vrida om kniven mer.
Det gick bra för Moppekillen på sommarskolan. Läraren hade frågat vad han egentligen hade där att göra.
Nu har han sitt godkända betyg och kommer in på gymnasiet som det var tänkt.
Skönt.
Kenny
Åt helvete med tröttheten, nog orkar jag med ett enda inlägg.
Detta handlar om ett telefonsamtal från en pappa i Halland till sin dotter hemma i Östergötland.
Jag:
- Hej älskling, hur är läget?
Skrotan:
- Bra, jag är i stan.
Jag:
- Jaha, är du där med mamma?
Skrotan:
- Nej.
Jag:
- Nähä, är du med Rebecca?
Skrotan:
- Nej, jag är med några.
Jag:
- Hmm... jaha...
Skrotan:
- Jag är med en som heter Kenny.
Jag (med lika delar munterhet och förfäran):
- Vad?! Är du i stan med en kille?!
Skrotan (fnissande):
- Nej, jag är med Rebecca.
Hon fyller snart fjorton, och vet precis knappar hon ska trycka på för att få pappa att vakna till.
Detta handlar om ett telefonsamtal från en pappa i Halland till sin dotter hemma i Östergötland.
Jag:
- Hej älskling, hur är läget?
Skrotan:
- Bra, jag är i stan.
Jag:
- Jaha, är du där med mamma?
Skrotan:
- Nej.
Jag:
- Nähä, är du med Rebecca?
Skrotan:
- Nej, jag är med några.
Jag:
- Hmm... jaha...
Skrotan:
- Jag är med en som heter Kenny.
Jag (med lika delar munterhet och förfäran):
- Vad?! Är du i stan med en kille?!
Skrotan (fnissande):
- Nej, jag är med Rebecca.
Hon fyller snart fjorton, och vet precis knappar hon ska trycka på för att få pappa att vakna till.
Holland?
Telefonsamtal från Skrotan.
- Pappa, var ligger Ullared? Det ligger väl typ i Holland eller?
- Eh... det ligger i Halland.
- Fniss... oj... fniss. Jaha tack, hej då.
- Pappa, var ligger Ullared? Det ligger väl typ i Holland eller?
- Eh... det ligger i Halland.
- Fniss... oj... fniss. Jaha tack, hej då.
Skolavslutning
Moppekillen i lyxförpackning
Skolavslutning. Moppekillen går ut grundskolan.
Söta tjejer i vita eller färglada klänningar kramas och gråter oavbrutet.
Stiliga killar i kostym och slips skojar med tjejerna, låtsasgråter och skrattar, kanske för att hålla de riktiga tårarna tillbaka. Lite vemodigt måste det rimligtvis kännas. Ja, jag säger måste kännas. Någon av de andra föräldrarna frågade mig om jag kom ihåg hur det var när jag slutade högstadiet, men shit, det gör jag inte. Gymnasiet, visst, men nian är luddig, för att inte säga utsuddad. Föräldern som frågade kände likadant, det var en tröst.
Det jag rörs av nu är hur fina de är mot varandra. De har en stämning och en sammanhållning i klassen och även över klassgränserna jag inte alls förstått existerade. På låg och mellanstadiet hade man ganska bra koll på ungarnas klasskompisar, på högstadiet kom många nya ansikten samtidigt som insynen försämrades av någon anledning. Men jag måste säga att jag gillar Pirre, Gluggen, Tobbe, Sami och de andra av sonens gamla polare. De hälsar alltid och småsnackar en stund när man träffar dem.
Ikväll blir det stort röj är jag rädd. Kanske ger jag mig ut och nattvandrar lite.
Trött på tyska
Jag är lite trött på tyska.
Jag har varit det förr.
Då var det på gymasiet under evighetslånga lektioner i mörklagda salar. Jo, han gjorde så Stig, vår lärare. Han satte på ett bildband, sedan fick det tysktugga på i 40 minuter eller så. Gissa om man var pigg efter det.
Nu är Tokio Hotels fel.
Och min dotters.
Tonårstjejer kan bli så oerhört fokuserade, särskilt när det handlar om gulliga killar. När hon inte spelar deras musik högt på mobilen kollar hon videoklipp på Youtube, eller så pratar hon om dem. Jag tror jag vet allt om bröderna Kaulitz och deras vapendragare.
Nu ska jag inte såga Tokio Hotel. Jag tycker att mycket av det jag hört är bra och låten Monsoon fastnar som en tunga på en lyktstolpe i januari. De har ju spelat in låtar på engelska också, när de ville göra karriär utanför hemlandet gissar jag. Men det är inte de låtarna Skrotan spelar mest. Hon är mer fascinerad av inspelningarna de gjorde som elvaåringar. Det blir "... durch den monsoon..." med pojkpipiga röster.
Om idolhysterin håller i sig är jag rädd att det blir till att följa med på konsert om de kommer till Sverige.
Jag har varit det förr.
Då var det på gymasiet under evighetslånga lektioner i mörklagda salar. Jo, han gjorde så Stig, vår lärare. Han satte på ett bildband, sedan fick det tysktugga på i 40 minuter eller så. Gissa om man var pigg efter det.
Nu är Tokio Hotels fel.
Och min dotters.
Tonårstjejer kan bli så oerhört fokuserade, särskilt när det handlar om gulliga killar. När hon inte spelar deras musik högt på mobilen kollar hon videoklipp på Youtube, eller så pratar hon om dem. Jag tror jag vet allt om bröderna Kaulitz och deras vapendragare.
Nu ska jag inte såga Tokio Hotel. Jag tycker att mycket av det jag hört är bra och låten Monsoon fastnar som en tunga på en lyktstolpe i januari. De har ju spelat in låtar på engelska också, när de ville göra karriär utanför hemlandet gissar jag. Men det är inte de låtarna Skrotan spelar mest. Hon är mer fascinerad av inspelningarna de gjorde som elvaåringar. Det blir "... durch den monsoon..." med pojkpipiga röster.
Om idolhysterin håller i sig är jag rädd att det blir till att följa med på konsert om de kommer till Sverige.
För mycket panna
Jag:
- Tycker du inte att jag blev fin i håret när Ljusblå klippte mig i helgen?
Skrotan:
- Nej:
Jag (förvånad):
- Inte? Varför då?
Skrotan:
- Du har för mycket panna.
Jag:
- Men det är ju inte klippningens fel.
Skrotan:
- Jo, hon har ju rakat i pannan.
Jag (full i skratt):
- Nej, jag ser ut så här.
Att Spargrisen föreslår en hårklippning på mig, av sig själv, i hemmet är kanske inte så förvånande. Det är jag för övrigt bara tacksam över, för det blev inte ett dugg sämre än om jag betalat 300 kronor hos en riktigt frisör. Man kan tycka att det borde bli ombytta roller när det är dags att fixa är slingor i håret på Ljusblå nästa gång, men så verkar det inte bli. I stället anlitar hon åttaåringen Bråk. Men okej, att få ett sådant förtreonde är riskfyllt, bäst att inte tjata sig till det.
- Tycker du inte att jag blev fin i håret när Ljusblå klippte mig i helgen?
Skrotan:
- Nej:
Jag (förvånad):
- Inte? Varför då?
Skrotan:
- Du har för mycket panna.
Jag:
- Men det är ju inte klippningens fel.
Skrotan:
- Jo, hon har ju rakat i pannan.
Jag (full i skratt):
- Nej, jag ser ut så här.
Att Spargrisen föreslår en hårklippning på mig, av sig själv, i hemmet är kanske inte så förvånande. Det är jag för övrigt bara tacksam över, för det blev inte ett dugg sämre än om jag betalat 300 kronor hos en riktigt frisör. Man kan tycka att det borde bli ombytta roller när det är dags att fixa är slingor i håret på Ljusblå nästa gång, men så verkar det inte bli. I stället anlitar hon åttaåringen Bråk. Men okej, att få ett sådant förtreonde är riskfyllt, bäst att inte tjata sig till det.
Var har ni size zero?
- Tycker du att det känns konstigt att gå i affärer och titta på klänningar med mig?
- Nej, inte det minsta.
Skrotan verkade nöjd.
- Bra. Det flesta vill hellre kolla på kläder tillsammans med sin mamma, men mig spelar det ingen roll.
Som omväxling kändes det ganska bra att inte spela någon roll.
Jag vet inte hur många gånger vi har tittat på klänningar till hennes skolavslutning nu. I dag tog vi en utflykt till Norrköping. Jag tror vi sprang runt i butikerna sådär fyra timmar. Kom inte och säg att jag är en pappa utan tålamod, men jag ska erkänna att mitt engagemang på slutet var sådär. Humöret också.
Inte hittade vi någon klänning heller. Eller jo, klänningar finns, men ungen är ju så himla smal att storlek 34 och XS hänger. Hallå butikerna! Var har ni size zero?
En ny favoritbutik hittade hon dock. New Yorker.
Bra: En affär med rätt priser.
Dåligt: Det är en bit till Norrköping.
Nu ska jag se en liten stund på tv, sedan ska jag gå och lägga mig.
Jag siktar på måndag morgon med gym.
- Nej, inte det minsta.
Skrotan verkade nöjd.
- Bra. Det flesta vill hellre kolla på kläder tillsammans med sin mamma, men mig spelar det ingen roll.
Som omväxling kändes det ganska bra att inte spela någon roll.
Jag vet inte hur många gånger vi har tittat på klänningar till hennes skolavslutning nu. I dag tog vi en utflykt till Norrköping. Jag tror vi sprang runt i butikerna sådär fyra timmar. Kom inte och säg att jag är en pappa utan tålamod, men jag ska erkänna att mitt engagemang på slutet var sådär. Humöret också.
Inte hittade vi någon klänning heller. Eller jo, klänningar finns, men ungen är ju så himla smal att storlek 34 och XS hänger. Hallå butikerna! Var har ni size zero?
En ny favoritbutik hittade hon dock. New Yorker.
Bra: En affär med rätt priser.
Dåligt: Det är en bit till Norrköping.
Nu ska jag se en liten stund på tv, sedan ska jag gå och lägga mig.
Jag siktar på måndag morgon med gym.
Foundation
Skrotan:
- Ser du inte att jag har foundation på mig?
Jag:
- Nej.
Min dotter lär mig nya saker nästan varje dag.
- Ser du inte att jag har foundation på mig?
Jag:
- Nej.
Min dotter lär mig nya saker nästan varje dag.
