De omöjliga kompromissernas tid

Jag vet inte vad jag ska skriva om jul och julafton precis.
Jag har haft det bra, men visst är de här högtiderna något jag skulle vilja kalla
de omöjliga kompromissernas tid.

Att inte fira jul med sina barn känns fel.
Att inte fira jul med sin älskade känns fel.
Att få Skrotan och Moppekillen att följa med till Strängnäs för att fira jul med oss känns
omöjligt, särskilt som dottern legat sjuk ett tag.
Det blir en kompromiss, det är oundvikligt.

Jag åkte ned till ungarna hos deras mamma en stund på förmiddagen. Jag kom dit för
sent och för sent kom jag därifrån för att hinna i utsatt tid till middagen med Ljusblås
släkt i Strängnäs. Inte kom jag fram fortare för att jag i ren trötthet missade avfarten till
Katrineholm och fick åka ända till Kolmården och vända innan jag var på rätt spår igen
heller. Nåja, de väntade snällt med maten. Ljusblå hade inte sina barn den här julen heller
och då känns längtan efter mina egna på något konstigt sätt inte lika svår.

Nu låter det som att min jul av varit pest och pina, men det är helt fel. Mycket god
mat och dryck och sällskapet i Strängnäs är svårt att klaga på. Strängnäs är en sådan
mysig stad, inte minst kring en vit jul.

God fortsättning på er.

Upplyst och upplöst

En dag utan något inplanerat. En söndag dessutom. De är sällsynta och efterlängtade.
Bestämt var att jag skulle skjutsa Skrotan till högmässan, hon ska ju konfirmera sig.
Jag ville ägna en stund åt att fotografera. Jag har längtat ut i naturen och vintern,
det är ju så obeskrivligt vackert nu när tempraturen ligger på runt tio minus, men jag
har alltid varit på väg någon annanstans så hittills har det inte blivit av.

Jag packade ryggsäcken med alla fotogrejor jag trodde mig behöva. Stativet ställde
jag också fram. En termos med varmt kaffe kunde också vara gott tänkte jag. Jag öste
på rejält med impregnering på mina vinterkängor som jag inte använt ens en enda gång
i år ännu. Frysa hade jag ingen lust med. Med dubbla undertröjor, fleece och varma
termobyxor satte jag mig i bilen för att först hämta upp dottern.

Halvvägs till kyrkan säger hon:
- Jag vill att du följer med på högmässan.
- Jag hade tänkt gå ut och fota lite under tiden, svarade jag.
- Men ingen av mina kompisar ska gå idag, då struntar jag i det.

Jag suckade inombords. Jag har inga problem med att följa med min älskade dotter
till kyrkan, men varför kunde hon inte berättat det lite tidigare? Hon ligger en del efter
i antalet kyrkobesök som ska göras också så jag ville inte gärna att hon skulle missa
den här chansen. Strax därefter började den värsta timmen jag varit med om på mycket
länge.

Där satt jag med alla tröjor och mina varma byxor i kyrkvärmen och lyssnade på hur
det gick till när jungfru Maria fick besök av den helige ande. Svetten rann, men det var
ändå inte det värsta. Den där sprayen man impregnerar skor med, den är ganska skarp.
Ja, jag tror till och med den är skadlig att andas in. Det stank apa i hela kyrkan, jag är
fortfarande halvt groggy.

Idag har alltså min hjärna har blivit upplyst av pastorns predikan som faktiskt var
ganska rolig och intressant. Den har blivit upplöst av  de hemska ångorna från mina
kängor. Även om jag fick både jesu kropp och blod samt syndernas förlåtelse av Gud själv
under mitt besök i Vreta Klosters kyrka, så tror jag att resten av församlingen gärna
hade spikat upp mig på ett kors om jag inte dragit därifrån så fort jag kunde efteråt.

När vi kom hem gick jag en liten runda med kameran i alla fall.
Det blev inte den halvdagsexpedition jag längat efter, men några fina vinterbilder kan
jag nog bjuda på lite senare i alla fall.

Skål på er.

RSS 2.0