Idolbilder
Smocke och Uffe
Wahlis
Me
Bredbandsbolaget del 2
Bredbandsbolaget
För att slippa faktureringsavgift, och för att göra betalning av räkningar via internet lite enklare har jag valt att använda
e-faktura där möjligheten finns. För avgifter som är samma varje månad har jag dessutom kryssat i en ruta som säger
att betalningen ska genomföras automatiskt. Hyran är en sådan räkning. Så även min internetuppkoppling
via Bredbandsbolaget. Automatiken har gjort att jag inte tittat så noga på slutsumman på de sistnämndas räkningar,
men nu upptäckte jag summan har skilt sig åt några gånger. Jag ringde.
Samtal 1
Jag blir vilseledd av alla knapptryckningar i deras telefonmottagning och en röst meddelar att samtalet avslutas.
Samtal 2
Jag blir vilseledd av alla knapptryckningar i deras telefonmottagning och en röst meddelar att samtalet avslutas.
Nu är jag lite sur.
Samtal 3
Jag lurar systemet och får till sist prata med en riktigt människa. Jag frågar hur det kommer sig att två av de senaste
fakturorna har en avgift på 359:- i stället för 320:- som vi kommit överens om. Han förklarar att det är betalning för ett
säkerhetspaket.
- Det har jag inte beställt något, säger jag och förväntar mig en enkel kreditering och att vi kan avsluta samtalet.
- Nej, det ingår gratis första året, sedan kostar det pengar, svarar mannen i andra änden.
- Jaha.... men jag har ju inte beställt det och jag vill inte ha det.
Nu börjar han hänvisa till texter i avtalet och han förklarar igen att säkerhetspaketet finns med redan från start
men att det inte utgår någon kostnad under första året. Jag fattar vad han menar men det betyder inte att jag är
nöjd.
- Jag tycker inte att det är speciellt snyggt gjort av er att skicka på mig något om jag inte gjort ett aktivt val för det, säger
jag. Bredbandsbolagets kundservice tänker tydligen inte ge mig några pengar så han säger bara att han avslutat
säkerhetspaketet nu. Jag bråkar inte mer med den killen.
Efter samtalet fick jag via knapptryckningar (Bredbandsbolaget älskar knapptryckningar) svara på fem frågor om hur
nöjd jag är med deras kundtjänst, från 1 som är mycket missnöjd till 5 som är mycket nöjd. Jag log för mig själv.
Jag gav dem tre ettor, en tvåa och en trea. Efter mitt betyg fick jag veta att eftersom det är viktigt för Bredbandsbolaget
med nöjda kunder så kommer de att ringa upp mig. Det ser jag fram emot.
Då ska vi se hur viktig jag är för dem.
Min tjej Spargrisen är för övrigt min idol i såna här sammanhang. Hon lyckades få 2 fina kameror och
tvåtusen kronor av Telia. Så bra är inte jag, men Bredbandsbolaget ska få välja mellan att ge tillbaka mina
pengar eller att få en missnöjd kund
Fortsättning följer...
7 * X - 6
Formeln för att räkna ut en hunds ålder.
7*11-6=71. Hunden vi ska hämta på fredag är alltså 71 år.
Jag ska vara snäll mot farbror hund, jag är ju djurvän.
Den kommer att få skita precis var den vill för mig.
Ett långt inlägg om tid, sömn och träning
Minns ni hur långa de första sommarloven var när ni var små? När man är liten känns ett år som en evighet. Någon sa
till mig att det där beror på att ett år, eller för den delen ett sommarlov, för en sju-åring är en lång tid i förhållande till
hur länge man levt. Jag är inte ensam om att känna så, men visst går dagarna, veckorna och åren bara fortare och
fortare ju äldre man blir. Det beror enligt samma teori på att åren blir en procentuellt allt mindre del av tiden man levt.
Om det finns någon sanning i det där vet jag inte, men jag tycker det är ett kul förklaring.
Det är också ett känt faktum att man behöver mindre sömn ju äldre man blir. Om man nu ska försöka se något samband
med sommarlovsteorin ovan kanske man kan se det som naturens sätt att försöka kompensera något för den
accelererande tiden. Man sover mindre och hinner göra mer. Nej, jag känner inte att jag har ett överflöd av fritid, vad jag
gör av allt tid skulle jag kunna fundera kring i ett alldeles eget inlägg. Nu kommer vi till det jag egentilgen tänkte säga.
Motionera är nyttigt. Jag har ett stillasittande jobb och att ge mig själv tid i gymet är förmodligen bland det bästa jag kan ägna mig åt. Om min kropp är sådan att den tar åt sig av träningen och ger mig mer muskler vet jag inte, men om så är
det en välkommen bieffekt. Dessutom får Ljusblå något hungrigt i blicken varje gång jag berättar att jag har tränat och
tycker genast att det syns på mig. Det är förstås inbillning, men så länge hon ser hungrig ut får hon inbilla sig vad hon
vill. Vältränade kroppar är läckert, så är de bara.
Min träning blir tyvärr lidande på grund av tidsbrist. Det kan man förstå, eftersom tiden går fortare och fortare hinner man
ju med mindre och mindre. När jag kommer till jobbet är det oftast full fart från start. Att komma ifrån en stund på lunchen
låter fullt möjligt när jag tänker på det, men i praktiken blir det aldrig så. Efter jobbet då? Nja, efter jobbet är jag alltid på
väg någonstans, ridskolan, replokalen, Ljusblå, ja, det finns alltid något jag har bråttom till.
I morse vaknade jag 04:29. Äh, vaknade är kanske att ta i, men mitt medvetande började skruva på sig och på något
plan var jag medveten om världen runt omkring mig. Om jag bara kunde ta kommandot över mig själv på morgonen
och kanske vara på gymet redan klockan sex tror jag att mitt liv skulle bli bättre på alla sätt. Jag skulle då kunna börja
jobba vid halv åtta. Om jag tränar på morgonen tror jag också att min aptit skulle komma igång. Jag är ingen
frukostmänniska och har aldrig varit, men det sägs ju att frukosten är dygnets viktigaste mål så visst skulle jag vilja
kunna äta. Om jag börjar jobba halv åtta ligger jag plötsligt en halvtimme plus när det är dags att gå hem. På så sätt
skulle jag inte alltid behöva skynda och stressa till allt det jag nu behöver göra på kvällarna. Genom att gå upp så tidigt
har jag en förhoppning om att känna mig lite tröttare på kvällen. Jag är tvärtemot min tjej en nattuggla och att ha
samma dygnsrytm och att vilja gå och lägga sig samtidigt känns som en bra sak att sträva efter.
Inte minst när jag tänker på den där hungriga blicken.
Planen till ett fulländat liv ligger klar.
Ta kommandot över kroppjäveln på morgonen, det är bara det som behövs nu.
Jag återkommer här om hur det går.
Det blev ett långt inlägg om tid, sömn och träning.
Johan har tänkt igen.
Bra Johan.
Naken
Jag har aldrig varit hemma hos min arbetskamrat Ozzy. Inte på riktigt alltså. Däremot har jag drömt att jag varit hemma
hos honom två gånger. Det är lite skumt, för huset har sett likadant ut båda gångerna.
Det handlar inte om sanndrömmar för på riktigt bor han i lägenhet.
I natt åkte jag hem till Ozzy för att lämna något. En film? En cd? Jag minns inte riktigt. Ingen öppnade när jag ringde
på så jag gick in. Inne i huset gick jag förbi ett rum där en tonårskille låg på sängen och läste med hörlurar. Jag fick
ingen kontakt med honom så jag gick vidare. I ett annat rum låg en kvinna nedbäddad i en dubbelsäng. Ozzys tjej/fru
förstod jag. I det verkliga livet är Ozzy singel. Hon ryckte till när hon fick syn på mig så jag bad om ursäkt för att jag skrämt
henne, därefter presenterade jag mig själv och mitt ärende.
Då kliver kvinnan upp ur sängen och det visar sig att hon är naken. Jag minns att jag fick anstränga mig för att se henne i
ögonen när fortsatte prata. Sedan vaknade jag.
När jag berättade det här för Ozzy i morse frågade han om jag inte kunde presentera honom för den där kvinnan.
Han undrade också vad jag tyckte om hans nya soffgrupp. Den hade jag inte noterat.
Nu är vi med hund
På något sätt hade tydligen ett missförstånd uppstått, och jag kände att det är lika bra att reda ut det direkt.
- Nej älskling, du är med hund, inte jag.
Ända sedan vi träffades har hon till och från pratat om hur mycket hon skulle vilja ha en hund. Hon är uppvuxen med
hundar och helst av allt hade hon velat ha en Beagle. Bus och Bråk är också väldiga djurvänner och jag tror att det
främst är de som ligger bakom det som nu håller på att bli verklighet.
- Vad är du uppvuxen med för djur, frågade Ljusblå också.
- Akvariefiskar, svarade jag. Det var min pappa som hade sådana under lång tid, och visst hände det att jag tittade på
dem, men inte var det så att jag grät precis när farsan emellanåt ordnade med begravning via toaletten. Nej, jag har
inte samma nostalgiska inställning till hundar som min tjej.
Hunden i fråga heter Challe och är en Jack Russell. Han är elva år och familjen Blå får honom helt gratis mot att de
tar hand om den om jag förstått det hela rätt. Fodervärd kallas det. Det är hundköp på Spargrisens vis det.
Vi åkte ut till kenneln för att titta. Dagen innan hade redan Ljusblå och Bus varit där och sett den, nu var det Bråks,
Skrotans och min tur. Jodå, hunden var väl ganska fin. Är man elva år och hund är man lite grå till utseendet, men det
är man som människa och 43 år också. Jag upplevde kanske inte hunden som särskilt intresserad av någon av oss.
Det är en lagom storlek på hund kan jag tycka. Inte så stor att man behöver köpa största kombin men inte heller någon
liten sönderavlad, folkilsken knähund.
Ändå är jag inte övertjust. Jag tror en hund i familjen har potential att påverka livet lite för mycket. Jag är rädd att de mysiga barnfria helgerna när det bara är Ljusblå och jag är ett minne blott. Nu har vi en elvaåring på heltid som inte lär
låta oss ligga och mysa på morgnarna för att han måste gå ut. Jag kan redan känna lukten av hundfjärt när Challe
ligger bredvid oss i soffan när vi ser på tv, och jag fasar för att tungan jag möter när jag vänder mig om för att få en puss
mitt i natten inte tillhör min tjej utan någon annan.
Fler saker oroar mig. Varje gång hund har kommit på tal har jag sagt: "Jag kommer aldrig att hantera några bajspåsar".
Jag lovar, varje gång har jag sagt det. Ändå tittade Ljusblå oförstående på mig när jag upprepade mitt mantra på provpromenaden i dag.
- Du lär dig nog, sa hon. Den där kvinnan lyssnar inte på mig.
Jag har också en känsla av att Bus och Bråks kärlek till det där djuret inte håller i sig speciellt länge. Särskilt
inte klockan fem en morgon i tio minusgrader.
Jag vill kalla mig djurvän. Jag tycker om djur, särskilt katter eller vår lilla hamster. Jag gillar väl hundar också på sätt
och vis. Att leka och busa med dem är ju jätteroligt, men att ta hand om dem är helt enkelt inte min kopp te. En hund
kräver ett helt annan engagemang än en dvärghamster.
Men ser jag då inga fördelar med den där hunden? Hmm... nej, det gör jag nog inte. Förutom att den är elva år då
kanske, hur gammal blir en hund? Är jag super-negativ? Vi kan väl kalla det Super-betänksam? Om jag slipper
bajspåsarna, om kärlekslivet förblir intakt och om ingen av de andra farhågorna ovan slår in kommer vi nog bra
överens Challe och jag.
Det kunde varit värre. Det kunde varit en Beagle. Jag är rädd för Beaglar.
Men det tar vi en annan gång.
Skjorta
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för frisyren.
Titt som tätt får jag en känsla av att jag inte har något att ta på mig när jag går till jobbet. Mina tröjor tenderar att se
gubbigt uttöjda eller urtvättade ut efter ett tag och att bara gå i t-shirt är för kallt i det luftkonditionerade kontors-
landskapet. De få skjortor jag har använder jag förstås, men jag är för lat för att stryka dem. Alltså blev jag jätteglad
när jag hittade den här skjortan på reastället hos H&M. En sån där som man kan ha utanpå i stället för nedstoppad
borde glädja mina ungar. Dessutom var den skrynklig redan i affären och jag tar det som ett tecken på att den ska
vara så.
98:-
Jo, jag köpte en till men jag blev för ful på den bilden.
Jag må ha passerat 40 men jag är fortfarande fåfäng.
Glamoröst
Ja, jag vet att mitt liv verkar glamoröst, men det är inte så hela tiden jag lovar.
Fågel
Vi åkte till det där fågeltornet Skrotan och jag. Där var fint och en himla massa fåglar runt omkring. Tyvärr
var de alldeles för lång borta för att jag skulle komma tillräckligt nära med mina objektiv. Nej, ska man
bli en riktig fågelnörd måste man investera alla sina pengar i utrusning och khakifärgade kläder som de
andra vi stötte på där. Nåja, den här blev väl ganska fin i alla fall?
Gosh, jag är dålig. Vad är det för fågel? Sädesärla?
Blank rumpa
Äh, jag vet inte varför djuren gör så där när jag ska fota.
Då är det mycket bättre att fota blommor.
Rösta
1) Jag har breddat bloggen igen. Funkar det i alla läsare nu eller har menyn hamnat längst ned igen?
2) Några tycker att det är svårt att läsa ljus text på mörk botten. Andra tycker det är ok. This is it. Nu har
ni chansen att bestämma hur det ska vara här genom att rösta på antingen.
A) Färgerna är bra som de är.
B) Din blogg SKA vara orange, annars är det inte din blogg.
Jag kommer helt och hållet att rätta mig efter hur ni tycker.
Nyttigare
och käkade korv stroganoff (vilken fredagsmat!). Dottern ville ha chips och dip men jag var inte särskllt
sugen på det så skar jag gurka, morötter och paprika i stället. Det kändes otroligt mycket godare och
nyttigare. Skrotan fick sina chips men åt faktiskt mest av grönsakerna hon också.
Så vad händer i dag? Jag behöver både städa och göra deklarationen. Det är lite extra pyssel den här
gången eftersom jag sålt en bostadsrätt. Å andra sidan lyser solen ute. Det är alldeles för fint väder för
att vara inne. Pysslet kan jag väl göra lite senare? Jag tror jag ska ge mig ut och fota lite. Det finns ett
fågeltorn inte långt härifrån, och jag har aldrig varit där. Man kanske kan ta med lite matsäck och Skrotan
och ge sig i väg dit? Ja, jag tror det.
Ha en bra lördag!
Jag är inte tjock!
flertal av mina kollegor. En jätteciabatta med salami och brie för 20 kr, det är sjutton inte
dyrt. En sak förstår jag inte och det är hur grabbarna kan vara redo för lunch redan klockan 11.
- Ska du med och äta? undrade de.
- Nej tack, jag är proppmätt efter mackan, svarade jag.
- Du är konstig du, fortsatte kollegorna glatt medan de gick vidare.
- Men jag är inte tjock! ropade jag efter dem.
Ha! Det känns som att jag vann.
Struts!
Den här fina strutsen fotade jag i morse när jag åkte hem från Örebro.
Nej, inte ens jag är så dum. Men är det en trana eller en häger? Jag tror inte jag kan se
skillnaden. Eller är det en annan sort?
Skön vardagkväll
sedan hade vi en skön vardagkväll med god mat och Sex and the City på DVD'n.
Det är faktiskt helt ok att åka de där tio milen någon gång mitt i veckan också, särskilt
så här års.
Ljusblå hade köpt ett par nya skor i stället för den där bubbelvattensmaskinen hon fick dubbelt
av när hon fyllde. Nu väntar jag med spänning på att hon ska berätta vad de kostade.
Det här är jag
Jag har faktiskt inte orkat ta några fler foton på mig själv sedan härom kvällen. Det är ingen
idé att vänta på en bra hårdag eller en kväll när rynkorna i pannan syns mindre än normalt.
Nu kastar jag upp dörrarna till bloggoroben på vid gavel - tada!
Det här är jag, för några dagar sedan.
Någonstans på vägen tappade jag förmågan att le naturligt på bild, därför har jag slutat.
Den här bilden är några månader gammal och den är jag nöjd med. Inte så mycket med mig
själv som med mitt photoshopande. Jag tycker den blev lite cool och därför har jag den på
facebook.
Så vad ska vi nu hitta på när inga hemligheter finns kvar att avslöja?
Mer om Stephen King
till inlägget om min boksamling. Det var liksom FÖR många, det stämde inte. Så visade det
sig att inlägget fått lite utrymme på Blogg.se's förstasida. Det är tydligen bra för den som
vill ha många läsar och kommentarer. Nu önskar jag bara att jag hade haft en så intressant
blogg att alla som någonsin satt sin fot här bara inte kan låta bli att komma tillbaka.
Nåja.
Gillar man King (och det verkar ju många göra) kan jag föreslå att man går med i
Följeslagarna (http://www.foljeslagarna.com). Där kan man läsa allt om författaren, hans
böcker och filmer. Dessutom får man med jämna mellanrum ett nyhetsbrev med vad som
är på gång i King-världen. Det är dessutom helt gratis.
Jag ska också erkänna en sak. Jag har ännu inte hunnit läsa alla av hans senaste böcker.
Jag köper dem när de kommer (eftersom jag vill ha dem nya, och opillade av andras smutsiga
fingrar), men rent frittidsmässigt har det varit mycket annat (film, blogg, musik, flickvän, barn,
andra böcker) jag prioriterat. Jag läser just nu fjärde delen av "Det Mörka Tornet " och hoppas
ha hunnit läsa femman och sexan innan sjunde boken kommer i september. Därefter har jag
några gobitar kvar så hösten och vintern är nog räddad också.
Röd
Shhhhh, någon kan höra!
Runt 20
Säkerhetspolisen
det med ytterst blandade känslor jag sitter där.
I mig bor en slags säkerhetspolis (gud, har jag redan bloggat om det här? Händer
det er också att ni blir tveksamma?). Den där polisen scannar hela tiden automatiskt av
alla situationer för att upptäcka eventuella brister i säkerheten. Det är han som fyller på
hinkar med vatten när vi eldar ris i Ugglarp. Det är han som skjuter upp barnens mjölkglas
någon decimeter när gesterna blir för yviga. Det är givetvis säkerhetspolisen som tar över
och rycker in när när Ljusblå värmer mjölk till kaffet och under tiden får för sig att gå ut till
komposten. Ibland känner jag mig förbaskat präktig när jag håller på så där, å andra sidan
undviker jag en och annan olycka också. Jag kan inte stänga av det så det är inte mycket att
älta.
Säkerhetspolisens mage knyter sig och allt hans förnuft skriker att det inte alls är någon bra
idé att galoppera fram på en 500 kilo tung häst mot ett hinder, ta ett tre meter långt hopp över
detsamma och sedan dundra ned i backen. Skrotan sätter fart på hästen. Hon får Strimma att
nästan vildsint rusa runt i små cirklar några varv innan hon fullkomligt flyger fram mot hindret.
Jag vill blunda men kan inte. Vågar inte. Hon blir på något märkligt sätt ett med det svarta
djuret och svävar graciöst över hindret på andra sidan. Som vanligt. Hon är så duktigt med
hästarna, särskilt Strimma.
När de andra tjejerna gör samma sak tittar jag inte. En del av mig är självklart mest rädd
för att min egen dotter ska falla av och skada sig, men ibland känner jag att det är större
risk att just det ska hända någon av de andra. Inte alla ser lika smidiga ut som Skrotan. Att
se en flicka ramla, eller en häst med en flicka på, det är inte roligt vem det än gäller. Nej, jag
tycker sjutton inte om att sittar.
Min sadistiska dotter verkar njuta ju mer förskräckt hennes pappa ser ut.
Sådan är hon.
Knasigheterna
tillrätta med. Liksaså lever jag i tron att alla ser min profilbild och menyerna till höger och
inte längst ned. Det är lärorikt att pyssla med design på blogg.se.
Det är rätt ovanligt med mörk bakgrund och ljusare text, jag ska lattja lite med färger och
så får vi se om jag hittar något vettigt. Jag får en känsla av att allt kommer sluta i apelsin
färger i alla fall till slut.
Luden rumpa
Detta ser jag som ett slutgiltigt bevis för att det är enklare att vara skytt som Pangbruden än
att som jag fjanta runt med en kamera. Hade jag istället haft en pistol kunde jag efter en
stund avnjutit en underbar ekorrstuvning. Nu fick jag nöja med att stirra på en luden rumpa.
Utseende
Några påpekade att menyerna ligger under alla inlägg i stället för till höger. På min egen
dator ser det helt normalt ut men jag tänkte att det kanske har med skärmupplösningen
att göra. Men hur jag än ställer in skärmen hamnar menyn och profilbilden som den ska
till höger om inläggen.
Jag antar att det ändå beror på att jag gjort bloggen "för bred". Jag ska försöka få tid att
fixa till det så småningom.
Alla gillar inte att läsa ljusare text på mörk botten. Hur känner ni för det? Jag vill jag inte
att ni ska må illa när ni kommer på besök.
Jo, och ni som saknar era bloggar i min länklista som jag har på gamla bloggen.
Ta det lugnt, de kommer snart.
I dag fyller Ljusblå år
I går morse packade jag bilen och drog till Örebro. Därifrån åkte vi vidare till Strängnäs för
att närvara vid dopet av Ljusblås brors lille grabb. Vi fick åka i två bilar, Ljusblå och Bråk
i hennes bil och Bus åkte med mig i min. Anledningen var att det egentligen är pappahelg
och att Bus hade andra planer där på kvällen. Alltså åkte hon och jag tillbaka lite tidigare.
I dag fyller Ljusblå år. Bråk (som förhandlat sig till att vara med mamma födelsedags-
helgen) gick upp tidigt och gjorde frukost och glasstårta. Den blev inte speciellt vacker
men det är svårt att göra något som inte smakar gott av ingredienserna maräng, vanilj-
glass, jordgubbar, grädde och chokladsås.
Att hitta på en vettig present är inte så himla lätt, men hon har flera gånger nämnt att hon
skulle vilja ha en SodaStream. Jag köpte en sådan. Tyvärr hade fler hört det där och hennes
mamma och bror hade köpt en också. Skit också. Vi lämnade tillbaka min och hon har
nu en födelsedagspresent innestående skulle man kunna säga. Jag tror det kommer bli
ett par skor så småningom.
Dags att ladda för en ny vecka.
Grundskolan
Jag ökar takten lite.
Första klass. Ja, man kunde se ut så här i håret på sjuttiotalet, det var inget konstigt alls.
Vår fröken hette Susanne och hon hatade mig. Varför vet jag inte riktigt. Jag hade ofta
smutsiga händer, kanske var det orsaken. Jag hade det jobbigt i början. Mobbad.
Men det var bara allra första tiden. Det gick ganska snart över som tur var.
På skolfotot i fjärde klass verkar jag åtminstone ha hittat en kam.
Jag började se dåligt i fjärde klass, men jag vet inte om det var
efter fotot jag fick glasögon eller om jag helt enkelt var lite fåfång.
Den här bilden är tagen på högstadiet, men jag minns faktiskt inte vilken klass jag gick i.
Ska jag ändå gissa så tror jag att det är nian.
Ni tycker kanske att jag ser ut som en tönt med för stora glasögon? Icke.
Titta igen. Den där killen har så mycket självförtroende att han går omkring i skinnväst
och stålmannen t-shirt. Han spelar trummor i ett band och tycker det är coolt att klä sig
konstigt.
Pirate Bay - fällande domar
Jag är inte för att man gratis ska kunna ladda ned musik osv från nätet.
Man stjäl ingenting rent fysiskt, men man stjäl ju rättigheterna att nyttja det man tankar.
PB-grabbarna har tillhandahållit teknik som inte är olaglig, men självklart har de varit
medvetna om hur den använts. Syftet med tekniken har givetvis också varit att man ska
kunna utbyta olagligt nedladdat material.
Men vad händer nu?
En arbetskamrat till mig har en Porsche. Jag tror den går i närmare 300 km/h. När han
nu kör för fort och fastnar i en av polisens hastighetskameror, kommer då ansvariga
utvecklare på den tyska sportbilsfabriken att hamna i fängelse? Jaja, visserligen har de
inte tvingat någon att köra över hastighetsgränserna, men uppsåtet med att bygga en
så snabb bil måste väl ändå vara uppenbart?
Sätt dit alla bilister förresten. De är de värsta fildelarna. Jag delar dagligen fil med en
hel drös medtrafikanter. Okej, där försökte jag vara rolig. Hur man än försöker blir man
ändå aldrig lika rolig som den annars så torre historikern Dick Harrison.
Han "applåderade" i dag domslutet mot PB och säger i samma veva att han tillhör den
grupp som drabbats hårdast av fildelningen. För det första tror jag inte på det. För det
andra tror jag inte att någon skulle vilja ladda ned och än mindre köpa något av Harrison.
Han kommer inte blir rik vare sig på IPRED eller dagens domslut, det kan jag sätta
en hel femma på. Men det var kul sagt Dick!
Pirate Bay
Dagarna efter första april kunde man läsa att internettrafiken "rasade" som följd av
att IPRED-lagen trädde i kraft. Det jag verkligen skulle vilja läsa om är hur mycket
försäljningen av ljudböcker, musik och film har "exploderat" efter IPRED.
Jag tror i och för sig att jag vet svaret: Inte alls. Den mätningen måste givetvis göras
på lite längre sikt, men jag tror inte att någon ökning ens kommer att bli mätbar.
Har ni köpt mer underhållning sedan IPRED?
Egobloggen?
Jag kanske ska döpa om den till Egobloggen?
Nej, det var på skämt.
Johan-fokus försvinner nog när jag väl klivit hela vägen ur bloggoroben.
Stephen och jag
Om Stephen King ger ut fler böcker kan jag snart inte få plats med dem på en bild längre.
Visste ni att jag har alla böcker av Stephen King? Nej, det gjorde ni så klart inte. Det är ju
först nu jag berättar det.
Jag tror det började när jag var femton år och jag såg filmen "The Shining" första gången.
Läsintresset hade jag sedan tidigare, men när jag läste "based on a novel by Stephen
King" i sluttexterna på filmen blev jag nyfiken. Jag köpte boken och läste den. Den andra
boken jag skaffade var "Jurtjyrkogården". Sedan dess är det Stephen och jag.
Att läsa bara läsa Stephen King, är det lite som att bara äta på McDonalds eller?
Kulturfinsmakarna rynkar nog i alla fall på näsan åt sådant skräp. Okej, nu läser jag ju inte
bara King, men som ni förstår av bilderna har det blivit en hel del hur som helst.
När det gäller böcker vill jag äga dem, jag vill inte låna böcker på biblioteket. Jag är samlare
och som sådan pedant med böckerna. De ska vara inbundna (sådana med löst papper om)
och av första utgåvan. De flesta böckerna är sådana, men inte alla tyvärr. Då och då jagar
jag lite på tradera men vissa är riktigt svåra att få tag i.
Därför passar jag på att göra en efterlysning:
Om ni i er bokhylla har följande böcker, inbundna med löst omslag, och kan tänka er att
sälja dem, hör av er:
Carrie
Varsel
Den förskräckliga apan
Eldfödd
Staden som försvann
Dessutom vill jag ha tag i Stark. Jag har den inbunden och fin men det är utgåvan med vitt
omslag från Bra Böcker. Jag vill också ha den silverfärgade från förlaget Legenda.
Jesus... jag är en nörd. Shit.
Ni kan också få gissa hur det här inlägget blev till.
1) Jag behövde damma bokhyllan, plockade bort alla böcker och kom på att jag kunde skriva
om mina böcker på bloggen.
2) Jag ville skriva om mina böcker på bloggen, plockade bort alla böcker och passade på att
damma bokhyllan samtidigt.
Två år
Två år. Ett riktigt A-barn har min mamma berättat att de skämtat om på barnavårdscentralen
när jag var liten. Själv kan jag känna mig lite bitter över sötfaktorn kulminerade så tidigt i
livet. Njut av denna fina bild, från och med nu går det bara utför.
Paranoia
De senaste repen har vi träffats hemma hos Wahlis i hans källare, vi brukar göra så när
vi inte är alla. Man kanske inte kan påstå att han byggt upp en studio, det vi kan göra där
är inte i närheten av något som skulle behövas för att göra en skiva, men ändå tillräckligt
för att kunna "dokumentera" de låtar vi har på repertoaren. Mitt eget mål är att det ska bli
så pass okej att jag vågar spela upp dem för vänner och bekanta, eventuellt också på
Youtube och länkat från bloggen. Det vore kul. Just nu har vi bara en sådan inspelning.
Hur gör man egentligen när man tränar sång och bor i lägenhet? Om man inte vill ta
livet sina grannar alltså? Jo, man kan sjunga i bilen. Det gör jag. Högt och ofta förbaskat
fult om man kan säga så. Det är ju när man är för sig själv man kan testa var gränserna
går. En paranoia har växt fram i samband med det där. Jag här nämligen blivit livrädd
för att jag ska råka komma åt en knapp på mobilen och av misstag ringa upp någon när
jag gapar. Det vore just snyggt. Jag blir emellanåt också osäker på hur mycket det
egentligen hörs ut. Ibland tycker jag att folk tittar på mig när jag kör förbi. Jag tror ju inte
att det har att göra med min snygga bil precis.
Man kan förstås träna i lägenheten också. Om man gör som en annan kille Wahlis
berättade om. Han hade inrett en garderob till "sångrum". Rummet var isolerat så att
inget ljud alls nådde ut. Han hade även dragit in sladdar från stereon i vardagsrummet
så att han kunde sjunga till musik. Det funkade nog perfekt tills en dag då han råkade
koppla fel så att hans sång (och bara sången) från mikrofonen i garderoben gick ut i
stereons högtalare inne i lägenheten. Det hela slutade med att polisen knackade på
för att ta hand om lägenhetsbråket som grannarna ringt och anmält.
Så kan det gå.
Jag funderar på att göra en sidoblogg för Steelrose (jag har nästan börjat vänja mig vid
namnet, men bara nästan). I så fall kommer jag att länka härifrån.
Bebis
Ska man ta steget ut ur bloggoroben så ska man göra det en bit i taget tycker jag.
Börja från början liksom.
Det här är jag på den äldsta bilden jag har av mig själv, det är rentav den enda från den tiden.
Nu är det inga problem för mig. Skullejag plötsligt få sug efter att se mig själv som liten
kan jag ju bara åka hem till mina föräldrar och bläddra i gamla album.
Jag ser ut som en bebis tycker jag. Lite som vilken bebis som helst.
För ett tag sedan skickade Ljusblå en bild på sin bror och hans nyfödda son.
"Är de inte lika?" frågade hon.
"Nej, var då?" undrade jag.
Jag såg inte en enda likhet mellan det lilla barnet och den skäggige, flinande mannen.
Det är det jag menar, för mig är bebis något man är innan dragen kommer och förstör
alltihop. Det är därför alla bebisar är söta, de ser precis likadana ut.
Nog om det. Fler inlägg i bildserien "vägen mot den perfekta mannen" kommer.
Varje gång jag försökte skriva ordet "bebis" ovan stavade jag fel. Det blev "bevis" i stället.
Kan ni skriva bebis?
Nu har jag tänkt
Ny blogg, riktiga namn och hot om foton framöver.
Mest förvirrad är jag säkert själv. Det vete sjutton om jag gjort rätt. Jag kanske ska göra
helt om och skriva om Ljusblå, Bus och Bråk, Skrotan och Moppekillen så att folk förstår
vad jag menar. :-)
Och hur gör man med foton förresten? Jag är ytterst tveksam till att lägga ut foton på
någon annan än mig själv utan dennes tillåtelse. Får jag ens göra det? Och när det gäller
Annas/Ljusblås tjejer, då borde jag faktiskt ha pappans okej också.
Nej, det här tål att tänkas på.
Nu har jag tänkt.
Så småningom lär det komma mer inlägg och bilder som handlar om bandet och det
var en av anledningarna att jag ville bort från den anonyma tillvaron. Jag menar, jag kan ju
inte lägga upp en bild på snyggingarna i Steelrose och sedan sätta svarta lappar för
ansiktena på oss (inte ens då det faktiskt skulle vara till det bättre), det funkar ju inte.
Jag kan väl vara jag och visa mig på bild hur mycket som helst?
Jag kan väl kalla mig Johan när känner för det och Doc när jag är på det humöret?
När det gäller min Anna så behöver det inte vara en hemlighet att hon heter just så, men
som Mia skrev i kommentarerna är Ljusblå ett himla fint smeknamn och jag kan bara
hålla med. Jag kommer kalla henne Ljusblå här.
Jag tar en himla massa foton som ni kanske har förstått och många av dem blir porträttbilder
av min tjej. Problemet med dessa bilder är att en viss person raderar dem för mig innan de
hunnit lämnat kameran, oftast med ett enda ord som kommentar: "Usch".
Jag tror ändå att hon kommer att godkänna en och annan bild och då har hon säkert inte
mycket emot att synas här.
Min son är ett stiligt charmtroll och min dotter det vackraste jag vet. Ljusblås båda flickor
är så söta att man kunde tro att det är jag som är pappan (haha). Kort sagt, jag är så stolt
att jag gärna skulle lusa ned hela bloggen med foton på dem.
Men så blir det inte.
Jag kommer att vara försiktigare med barnen.
De får heta Skrotan (jag kallar henne så på riktigt), Moppekillen och Bus & Bråk och att
jag gjorde lite namedropping i förra inlägget är väl inte hela världen eller?
Lina/Fröet och Magnus/Papamac hanterar sig själva och sina bloggar lite åt det här hållet
tycker jag. Jag tror det kan funka.
Kul att ni tycker till och hjälper mig att forma den här nya bloggen.
Jag behöver det.
Trampolinen
Annas mamma ville ge sina barnbarn något att göra i Ugglarp. Hon ville ge dem en studsmatta,
eller trampolin som det heter nu för tiden. Anna och jag åkte in till Halmstad för att införskaffa
en sådan plus en hel del andra grejor.
När vi kom tillbaka lämnades jag ensam med en hel klase glada och förväntansfulla småtjejer.
Det tog en god stund av både tålamod och muskelstyrka innan stålställningen var monterad,
men till sist stod den där, närapå fyra meter i diameter. Nu var det bara själva mattan kvar.
Jag vill påstå att jag till 95% är en människa som lyssnar på andra. Jag behöver vara det i
mitt arbete då det helt enkelt inte finns tid till att hela tiden göra allt på sitt eget sätt och uppfinna
hjulet på nytt. Jag tycker att det har gjort mig lyhörd och intresserad av att höra andras idéer
och lösningar och jämföra dem med mina egna. Det finns också undantag ska jag erkänna.
När jag gjort något en massa gånger på ett sätt jag med manlig säkerhet vet är snabbt och
effektivt, när jag känner att jag bara vill få något gjort fort som möjligt. Jag kan bli oerhört
fokuserad och dominant i mitt agerande. Jag får ett slags tunnelseende där bara målet
existerar. Detta inträffade när mattan till trampolinen skulle hakas fast i stålställningen med
alla fjädrar.
Till att börja med hängde Anna och tjejerna fast fjädrarna i ställningen först, för att det skulle
bli lättare att med bifogat krokverktyg bara haka fast mattan i dem. Jag muttrade något
om att det inte behövdes, då jag gjorde tvärtom. Jag fäster fjädrarna i mattan först och krokar
sedan fast dem i ställningen. Den lyhörde mannen i sällskapet lät dem hållas. Det var kanske
inte det bästa sättet men de gjorde det ju för att de trodde att det skulle underlätta för mig.
Men sedan började det spåra ut ordentligt. Jag brukar alltid haka fast mattan med en fjäder
först. Sedan tar jag en ny fjäder och sätter den ungefär mitt emot. Det är inte så noga med att
det blir exakt, det kan man så lätt rätta till lite senare. Därefter fäster jag två fjädrar till så att
mattan sitter fast med fyra fjädrar ungefär lika långt ifrån varandra. På det sättet jobbar jag
mig fram. Lätt som en plätt. Snabbt och smidigt.
Tjejerna började räkna fjärdrar och öglor för att på så sätt komma fram till hur det
skulle sitta. Herregud, det här kommer ta jättelång tid tänkte jag. När de sedan kom av
sig i räkningen och fick börja om himlade jag med ögonen och kunde inte vara tyst längre.
- Jag har gjort det här massor av gånger med Albin och Amandas studsmatta och jag vet
hur man ska göra. Jag tog över. Tunnelseendet kopplades på och jag ignorerade Majas
förtvivlade protester när hon försökte berätta för Anna att det skulle bli fel. Jag hörde inte vad
de sa men jag tror att Anna måste ha resonerat i stil med "ja, ja, låt honom försöka på sitt
sätt".
Mitt sätt blev inte alls bra. Som jag räknat med kom jag fram till att några av fjädrarna satt
fel och behövde justeras lite i sidled. Med det hade blivit ganska mycket skevt och det blev
allt tyngre att flytta de hårt spända fjädrarna rätt. När jag tyckte att jag det började se bra ut på
en sida såg fjädrarna mitt emot alltför utsträckta och snedmonterade ut.
Det såg för jävligt ut helt enkelt.
Jag antar att Anna iakttog mig noggrant och såg exakt när sprickan i tunneln jag befann
mig i dök upp. Hon kom i alla fall fram och föreslog att vi skulle börja om och räkna igen.
Jag gav med mig, lite motvilligt och sammanbitet. Hallå, jag var ju den ende mannen
i sällskapet och den som faktiskt visste hur man egentligen monterar en studsmatta.
Maja, elvaåringen tog över. Tjejerna samarbetade. Jag hjälpte till under tystnad.
Det tog inte speciellt lång tid att räkna öglor och fjädrar egentligen.
Det var inte läge för manlig stolthet precis. Vad hade ni killar gjort i min sits? Gått till
baksidan för att sura och hugga ved? Ok, det hade varit ett alternativ, men jag är ju inte
sådan. Jag är ju öppen och lyhörd ju.
- Hur tycker du att blir Johan? frågade Anna retsamt. Från det ögonblicket visste jag att
mitt sätt att montera en studsmatta just den där dagen kommer att förfölja mig så länge jag
lever. Tjejerna hade det ju gjort de så mycket bättre än jag. Det var bara att försöka se
det roliga i situationen och möta det med humor.
- Ja, man kan ju göra så där också, svarade jag. Det går, men det är inte rätt.
Tack Lorry-gänget för den repliken.
- Johan, du är jättebra på att sätta ihop studsmattor, sa Maja och jag kunde omöjligt
avgöra om hon jävlades eller om hon verkligen försökte trösta mig.
Gliringarna fortsatte en liten stund men det blev inte så illa som jag fruktat eller kanske
förtjänat. Kanske tyckte de synd om mig.
Det är inte alltid lätt att vara man och bäst på allt.
Överkörd av ett tåg
Det känns som om jag blivit överkörd av ett tåg ungefär. Att ligga ned är ytterst obekvämt
och jag behöver ändra ställning hela tiden. Ändå undviker jag det. Att vända på sig känns
nämligen ännu värre, för att inte tala om hur det är att gå upp ur sängen.
Eller att kliva i och ur bilen. Hemskt.
Hela helgen har Anna iakttagit mina rörelser med milt medlidande i blicken.
Vaddå? Vad jag gjort? Nej, jag har inte kört extra hårt i gymet. Nej, det beror inte på allt
trädgårdsarbete jag ägnade mig åt i helgen, värken fanns där innan. Haha, nej för sjutton,
jag lider inte av sviterna efter några barnförbjudna, extra akrobatiska övningar heller.
Saken är att jag inte riktigt förstår hur det gick till. När jag packade min väska för att åka
bort i helgen small något till i ryggen. Jag böjde/vred mig väl på något för min ålder
olämpligt vis. Man kan tycka att det borde räckt med ryggont i så fall, men jag har lika ont
i revbenen och i bröstmusklerna. Jag fattar inget.
Jag håller verkligen på att bli gammal på allvar.
Nåja, det är nog lite bättre i dag. Tack för det.
Glad Påsk
Glad Påsk! (lite i efterskott sådär)
I'm back!
Pånyttfödd.
Nej, inte riktigt.
Det är samma gamla jag med en ny blogg.
Att sluta blogga måste vara som att sluta röka.
Fast det var ju inte heller min tanke.
Att vända blad. Att börja ett nytt kapitel. Att gå vidare. Se framåt.
Så tänkte jag.
En del saker kunde jag inte överge.
Doc är ett alldeles för bra (om än inte unikt) alias i bloggvärlden för att bara kastas bort så
jag behöll det i adressen hit.
I övrigt tror jag att jag ska vara mig själv här: Johan. Brr... det känns lite läskigt.
Jag börjar försiktigt, känner mig för och funderar lite över upplägget i den här nya världen, men
ganska snart kommer jag nog att våga mig ut ur blogg-garderoben.
Annat ni känner igen är solnedgång i min header. Jag tänkte förtvivlat på andra alternativ, blå
himlar med vita moln, gula rapsfält, fjärilar och körsbärsblommor, ja allt jag tycker är vackert.
Men det bästa jag vet är nog ändå att vara vid havet när solen går ned.
Det är magi helt enkelt
Själva utseendet med färger osv kan säkert komma att ändras men jag gillar att färgen ljusblå
finns med.
Att blogga anonymt har sina fördelar.
Att blogga som Johan har helt andra.
Till er som följt med mig hit från min gamla blogg vill jag säga tack.
Era kommentarer där gjorde mig verkligen glad och alldeles varm inuti.
Tja, vad ska vi säga mer?
I'm back!
