Bambi
äta. Morsan åker tydligen till affären och köper morötter enbart för den sakens skull.
Söta är de hur som helst.
Småcoola istappar
Lite småcoola istappar fotade genom fönstret på mitt jobb.
Inez
rivsåren på mina händer kan vittna om. På det stora hela är det bara kul med katt tycker jag.
Mysigt sällskap.
Den lilla julgranen på sista bilden ligger dock på golvet varje morgon.
Min Nikon D7000 tar så bra bilder att jag knappt kan fatta det.
Världens minsta banan
Kollega:
- Det här är du.
Jag:
- Vaddå?
Kollega:
- Liten och krokig.
Jag fyller på kaffe.
Kollegan skalar sin banan.
Jag:
- Om det där är jag, varför stoppar du den då i munnen?
Mera mode!
Vi kör mera mode här. En av mina fina födelsedagströjor.
Mössa!
Ryssmössa, eller björnarsel som vi säger i Östergötland, verkar vara extremt inne för tillfället.
Trendkänslige Johan måste givetvis ha en då eller hur? Fast egentligen ville jag bara ha någon som håller
mig riktigt varm om skallen. Märkligt nog har jag haft svårt att hitta någon, en av tio på stan ungefär har
ju en så de måste ju finnas. Jag var beredd att hosta upp en hel del pengar om jag väl fick syn på den,
när jag igår hittade den på H&M och till det överkomliga priset 99:-
Jag har fyllt år ganska nyligen. Det enda jag önskade mig var tröjor, och tröjor fick jag skulle man kunna
säga. När jag ändå intagit pose-mode fotade jag tröjorna med, men tyvärr gick de bilderna bort i censuren.
Jag får återkomma med dem.
Min mor har köpt en liten plastgran på loppis.
Den fick jag.
Julstämning!
Komavisslaren
plockar ned sina varor i vagnen. Trots att allt verkar normalt och borde kännas så ok som nu en
kvällstimme på Ica Maxi kan, är det något som stör den inre, relativa friden. Så plötsligt får man
syn på honom: Komavisslaren.
Komavisslaren är ofta i min egen ålder, dvs en bra bit över 30. Ljudet som kommer från hans o-formade
läppar skulle kunna vara en melodi, vad sjutton, det borde vara en melodi, men hur jag än lyssnar går
det inte att urskilja någon sådan. Nej, det är ingen melodi. Han visslar inte heller av glädje och vad
jag kan se visslar han inte av nervositet eller liknande. Han ansikte är lika nollställt som hans ögon är
tomma medan de entoniga ljuden strömmar ut från munnen.
Är han ens medveten om att han visslar? Nej, jag tror faktiskt inte det. För några dagar sedan
hamnade jag i kassakön bakom en komavisslare. Han avbröt sig fem sekunder för att besvara
hälsningen från ynglingen vid kassaapparaten, sedan började han om igen. Oerhört irriterande. Hade
jag suttit i kassan hade jag helt klart frestats att stoppa in ett rör med guldpengar för att få tyst.
Kanske är det en försvarsmekanism? När man tycker att det är så urbota tråkigt att handla kanske
kroppen själv aktiverar visslandet för att lura hjärnan. Visslar gör man ju normalt när man är glad
eller hur? "Hallå hjärnan, kroppen visslar, kroppen är kroppen glad, det finns ingen anledning att hoppa
framför tåget, ingen alls, fortsätt handla bara!"
När jag tänker efter har jag någon eller några gånger kommit på mig själv med att komavissla.
Har ni stött på komavisslaren?
December
Fotot är gammalt, från förra året.
Hata biljävlar
Mitt mål var att spara till en bättre begagnad bil, inte låna. Men nu vet jag fan inte längre.
Jag är så oerhört trött på denna Renault Megane som enträget har mörbultat mitt tålamod
under flera års tid. Den senaste besiktningen gav som väntat inbjudan till ett återbesök
efter åtgärdad lista med anmärkningar.
1) Grenrör.
Hur i helvete kan ett grenrör överhuvudtaget spricka?
Några begagnade delar går heller inte att få tag i.
Kostnad för nytt: 3000:-
2) Styrled, höger yttre.
Japp, nu har eländet börjat om på varv nummer två, dvs saker jag redan reparerat en
gång kommer tillbaka. Jag har förträngt vad jag betalade förra gången.
Gissning: 1000:-
3) Kupéfläkten/värmefläkten.
Den har lagt av efter besiktningen, och kanske är detta inget de skulle anmärkt på i
vilket fall. MEN... att åka utan värme och fläkt i bilen är kallt, fuktigt, immigt och totalt
jävla livsfarligt. Den här delen KAN finns begagnat, men för att vara säkra på att det är
rätt del måste den gamla fläkten plockas bort och ett serienummer läsas av. Jag känner igen
det där från när jag bytte drivaxel (eller något). Det räcker inte med att uppge bilens
registreringsnummer. Det förbannade franska biltillverkarna har väl byggt varende jävla
bil separat med olika tillverkare för allt.
Kostnad för begagnad fläkt: 1500:-
Att knappen till bakluckan fortfarande är saknas orkar jag inte ens tänka på.
Jag skulle inte bli förvånad om jag måste köpa en helt ny baklucka för att ordna den biten.
Vidare tänker jag förtränga att bilens nycklar inte passar till låsen eller att fjärrlåsen inte funkar
på bilens högra sida.
Jag har i år köpt nya vinterdäck för 4000:-
Jag har nyligen reparerat och servat för 1500:-
Listan här ovan resulterar i ytterligare bildelar för 5500:- och även om min bilreparatör är
himla prisvärd så vill han säker ha 1500:- för att sätta dit dem.
12500:- på två månader.
Jag kan nog få 10000:- om jag säljer den efter reparationerna.
Hata biljävlar.
En lite annorlunda begravning
När jag var liten minns jag att farsans döda akvariefiskar spolades ned i toaletten utan vare
sig levande ljus eller fina ord. Om vi hade haft akvariefiskar här misstänker jag att de hade
fått sluta med exakt samma ceremoni. Annat var det när Filippa, Skrotans dvärghamster gick
ur tiden för ungefär ett år sedan. Då var det bäddad skokartong, fina teckningar och jordfästning
med fotografering. Stämningsfullt värre.
Fiskar är lite anonyma eller hur? Inget man tar upp och gosar med direkt. Dessutom har jag
för mig att de där scalarerna (eller vad de kallades) i barndomshemmet dog i parti och minut.
Man skulle kunnat spola ned dvärghamstern i toan också, det hade gått. Men djur som har
namn är kanske värda något annat? Är det därför man inte gör så?
Mördade gerbilen Millie blev vårt andra döda husdjur. Mörker och snö har gjort att begravningen
fått vänta lite. Hon har legat ute på balkongen i transportburen i väntan på..... ja vad?
Någon sorts begravning kanske? Jag har ju inte direkt haft något hopp om mildväder närmaste
fyra månaderna.
Hur begraver man ett litet djur vintertid? Vi har pratat om det dottern och jag. Kremering på
riktigt? Jo, varför inte? Inte toabegravning i alla fall. Men kanske kunde vi göra en fin bädd åt
henne och lägga henne under en vacker snötäckt gran? Vi liksom ger henne tillbaka till naturen.
Det lät som en fin tanke tyckte jag.
Trots de många minusgraderna var vår vän ingen skön syn efter en vecka på balkongen. Skrotan
som av okänd anledning inte kunde hålla näsan borta tyckte att det luktade om henne. Hade eländet
dessutom frusit fast i burens botten? Jag skakade på den. Jo, kanske. Det var ett problem jag snart
skulle få ta itu med tänkte jag oentusiastiskt när vi lufsade i väg genom snön och ut i skogen.
Tänk tecknad film. Tänk musen Jerry som rusar runt, runt i huset med elaka katten Tom efter
sig. Tänk sedan att katten ritar en dörr mitt på väggen och lurar musen att springa in i den.
Det blir som ett musformat hål i väggen.
Ungefär så blev det när jag öppnade transportburen i skogen. Det lilla döda djuret satt verkligen
inte fast som jag befarat. I stället for det ur buren och ned på marken utan att jag ens hann se
fallet.
- Var är hon? frågade min dotter.
- Där, svarade jag och pekade på det musformade hålet i snön.
- Oj.
- Det var väl ett bra ställe i alla fall?
- Jodå.
- Nu är hon tillbaka till naturen.
- Det är hon.
Tja vad ska man säga?
Det var en lite annorlunda begravning.
Stinget
Ville bara säga det.
Min nya kamera
Jag hintade väl lite om det i ett tidigare inlägg, men signaturen "Sur" vill ha bekräftelse.
Min nya kamera är en Nikon D7000. En alldeles fantastisk lekkamrat som jag kommer ha
mycket trevligt med under lång tid. Så mycket bilder från den har ni inte fått se här ännu.
Det är inte jätteroligt att plåta snö i mörker.
16 megapixlar
Vädertätat hus
39 punkters autofokus
Dubbla SD kort
ISO upp till 25600
Bla bla bla.... jag dreglar bara jag tänker på det.
Nästa gång blir det kanske en fullformatskamera.
