Doc

Det var ett tag sedan jag rapporterade något om min bil. Jag kan ibland tänka att det
beror på att den gått någorlunda felfritt, men jag vet inte. Att jag int reparerat bilen på
ett tag behöver ju inte betyda att det inte finns några fel på den eller hur? Nu drar det ihop
sig till besiktning och jag ska nog inte åka dig utan att be min vän bilreparatören se över
den först.

Kända problem.

1) Jag saknar fotfarande en hjulbult fram sedn i somras. Idiotiskt att åka omkring med
bara tre av fyra hjulbultar, men eftersom jag inte tappat hjulet har jag inte gjort något
åt det. Herr besiktningsman lär inte tycka det är ok i alla fall.

2) Knappen till bakluckan har ramlat bort. Ja, ni läser rätt gott folk. Det är faktiskt ett
av de mer udda fel jag råkat ut för på en bil, och då har jag ändå haft fransosen i ett par
år nu. Har ni hört talas om någon vars bil har en baklucka där själva tryckknappen
bara försvunnit? Nej, jag tänkte väl det.

3) Handbromsen. Jag vågar inte använda den längre. Gör jag det så lossar det inte.

4) Den förbannade remmen till generatorn måste bytas och spännas för fyrtioelfte gången.

5) Olja/oljefilter. Dags att serva helt enkelt.

6) Några lampor är trasiga. Varje gång jag besiktigar bilen åker jag förbi Biltema och
sätter i nya lampor till nummerplåtsbelysningen. Jag är övertygad om att de är trasiga
när jag åker därifrån.

Nu har katten legat så här i tre dagar. Hon verkar jättetrött så jag vill inte försöka
väcka henne. Skämt åtsido, är detta normalt? Kan man sova på det här sättet känner
man sig väl hyfsat trygg åtminstone eller?
Ursäkta den dåliga videokvaliten, jag sålde ju kameran.

/>

Igår klockan 18 släppte jag ut katten. Jag gör ofta så när jag ska åka iväg och handla
någon kvart eller så. Inez är minst sagt vild inomhus och att springa av sig lite ute
måste vara bra för henne tänker jag.

När jag kom tillbaka med matkassarna möttes jag inte av katten som jag hade väntat
mig. Inte heller när jag gått in, packat upp maten och gått ut igen kom hon fram.
Jag lagade mat och gick ut under tiden för att leta. Ingen katt.
Detta upprepade jag flera gånger under tillagningen.

Vi åt och därefter klädde jag mig varmt för att kunna vara ute en längre stund. Ingen katt
syntes till. Jag öppnade cykelförrådet, hon kanske sprungit in där och råkat bli inlåst.
Icke. Tvättstugan då? Näpp.

21.30 var jag faktistk ganska orolig. Jag har ju redan berättat att jag är en orolig kattägare.
Nu när jag slutat oroa mig för att de stora katterna ska vara dumma (Kaxiga Inez jagar ju
bort dem) så visste jag inte vad jag skulle tro.

Jag gick längre bort i området. På en stolpe satt en stor bild på en grårandig kattunge
och en efterlysning. "Bortsprungen katt". En 5 månader gammal honkatt. Katter kan alltså
försvinna, även små sådana, och i vårt område.

Jag hörde en katt jama hjärtskärande inifrån en mörk lägenhet. Kattplågare! Såna finns ju!
Jag stod stilla länge och lyssnade. Det var en bebis. Katter och småbarn kan låta väldigt lika.

Jag fortsatte vandra runt i området med likadana hyreshus. Plötsligt hoppade Inez fram
ur en buske. Glädje och återförening! "Var har du varit?" "Fryser du inte?"
Katter är dåliga på att svara.

Jag tror faktistk att hon hade gått vilse. Vet inte om jag ska våga släppa ut henne mer.
Fast hon har börjat kräva att få gå ut. Ganska högljutt dessutom.
Vi får väl se.

Det börjar bli kallt ute. Ofta känner jag mig lite ruggig och frusen när jag går omkring
inomhus också. Då är det skönt dra på sig sitt underställ tycker jag.

Sonen:
- Har du tights på dig pappa?

Dottern:
- Var har du kjolen pappa?

Suck... kanske bättre att frysa i alla fall.

Man tager vad man haver. Det gamla uttrycket kunde jag stolt använda igår kväll.
Det var lite tomt i frysen, inget som räckte till en hel middag för en hungrig man och
hans två tonåringar i alla fall.

Rätten på bilden innehåller 1 kycklingfilé, två (eller tre) skivor rostbiff, tre olika sorters
pasta, lite wokgrönsaker, sötsur sås och en skvätt vispgrädde. Just det, lite curry också.
Skrotan såg minst sagt misstänksam ut, men eftersom både hon och hennes bror hämtade
en andra portion så kan det väl inte ha varit totalt oätligt.

Själv är jag min egen matlagnings största fan, jag tycker allt jag gör blir det godaste
jag ätit, så jag ska kanske inte uttala mig.

Och nej, jag har ingen ny kamera. Men man kan ju fota med sin telefon också, även om
det tar emot en del, åtminstone för mig.

Ungefär så här dags varje år brukar en av mina äldsta bekanta höra av sig och vilja att
vi träffas. Han heter Leif och är egentligen en jäkla trevlig kille. Problemet med Leif är att
det ofta drar iväg och blir riktigt dyrt att umgås med honom. 1500 - 3000 är inga ovanliga
pengar för ett par timmar med Leif. Dessutom känner jag mig aldrig riktigt avslappnad
i hans sällskap. Spänd är jag. Det är en slags vänskap man bör underhålla lagom mycket
kan jag tycka.

Nu är Leif min tandläkare, så riktig vänskap kan det aldrig bli tal om, särskilt inte som de
där pengarna jag pratade om går direkt till honom själv. Det vore skillnad om han undersökte
och lagade mina tänder gratis. Leif bjuder liksom aldrig igen.

I morse var det dags igen. Kvart över åtta satt jag nedtryck i den där läskiga stolen med
fullt av slangar i käften. Efter att Leif synat några röntgenplåtar kan jag dra en lättnadens
suck när han säger: "Jag godkänner dig den här gången du". Skönt, för de där femton
minuterna jag satt där ville han ha 590 spänn. Nu ska jag inte oja mig för mycket över det,
för det slog mig att jag redan gjort det i förra årets tandläkarinlägg. Hur som helst är jag
glad över att det inte blev en helkväll med Leif den här gången heller.

Nix, inlägget handlar inte om Challe.
Näpp, det handlar heller inte om något odjur min katt Inez stött på.
Det handlar om mig.
Idag har jag nämligen skällt. Vov!

Händelsen förtjänar ett eget inlägg tycker jag. Jag är, åtminstone enligt eget tycke en
ganska sansad och lugn människa som inte brusar upp i onödan.

För några år firade vi påsk med goda vänner i fjällen. Efter god mat, vin och irish coffee
ringde det på dörren. Glada tjejer som hör och häpna, delade ut mobiltelefoner helt gratis!
Ni förstår säkert att det inte riktigt var så. Givetvis följde ett tvåårigt abonnemang på
3 med de där telefonerna. Eftersom jag är en snäll pappa köpte jag två telefoner till
mina barn. Dessa fungerade bra men när de två åren började lida mot sitt slut gjorde
telefonerna detsamma. Det är ingen alltså slump att abonnemangen löper på två år.

Jag förnyade inte abonnemangen med 3. Istället blev jag pålurad två nya telefoner
på två år av en charmig kvinna med Telenor på tröjtrycket. När jag säger pålurad menar
jag inte att försöka vara ordvitsig. Trots att vi har Telenor på jobbet och trots att jag svär så
tungan svartnar (fast lugnt och fint, jag är ju ingen som brusar upp i onödan) över deras
bitvis dåliga täckning, så kunde jag inte låta bli att köpa. Så charmig var hon alltså.

I samband med köpet av de två nya telefonerna sade jag givetvis upp abonnemangen
på 3. Det gjorde jag den sjunde april. Med tre månaders uppsägning borde jag inte
ha fått några nya fakturor efter juli eller något. Nu har jag fått det. För augusti, september
och oktober, och alla dessa har slunkit igenom mina inte helt perfekta kontrollrutiner
för betalning av räkningar. Så kan det gå när man har autogiro och e-faktura.

När jag upptäckte detta ringde jag givetvis 3 och frågade (på ett lugnt och sansat sätt,
jag är ju inte den uppbrusande typen, det har vi väl redan pratat om?) hur det kunde
komma sig. Jag fick till svar att jag hade begärt att få behålla mobilnumren för att använda
dem på de nya abonnemangen och därför hade 3 inte stängt sina. Jag minns att jag fick
frågan när jag gjorde uppsägningen. Jag minns också att jag svarade "Nej" men att kvinnan
på kundtjänst proppsade på att jag visst skulle behålla, eftersom det var "så bra nummer".
Då jag bara ville säga upp ungarnas gamla abonnemang orkade jag inte hålla på att
argumentera. Ingen hade dock upplyst mig om att jag skulle fortsätta få räkningar tills jag själv
gjort flytt av de där gamla numren. Finns det ens några bra och dåliga nummer nu för tiden?
Vem kan ett enda mobilnummer i huvudet? Inte jag i alla fall. De ligger i min kontaktlista.

Jag krävde att abonnemangen på 3 skulle sägas upp omedelbart och att de skulle betala
tillbaka allt jag pyntat in för mycket. Killen jag pratade med gick med på det förstnämnda,
men att betala tillbaka några pengar hade han inte några befogenheter till. Det skulle jag få
ta med deras reklamationsavdelning. "Då gör jag det", svarade jag.

När det på deras hemsida inte gick att hitta något telefonnummer eller annat sätt att kontakta
den avdelningen, började jag brusa lite, för mig själv då eftersom jag redan lagt på luren.
Men då jag också är lite som en Treo (ingen ordvits här heller) så slutar jag brusa efter ett
tag. Orka ringa kundsupport hos 3 igen.

Idag fick jag en räkning för november. Inget brus denna gång kan jag lova. Nu blev
jag på noll sekunder tjuren Ferdinand med geting i arslet. Helvetes jävla 3! Jag ringde.
Med viss beska i rösten undrade jag varför 3 envisas med att skicka fakturor till mig.
Kvinnan kontrollerade, upptäckte att abonnemangen var uppsagda och erbjöd sig att ta
bort den senaste fakturan. "NEJ!", sa jag, utan tvekan med brus i rösten. "Det här får inte
mig att vilja ringa med 3 i framtiden, inte alls! Jag vill att du tar bort den sista fakturan
och betalar tillbaka det som jag har betalat sedan jag först sade upp abonnemangen!"
Detta kunde hon inte lova på rak arm. Men hon skulle kolla saken med sin chef och lovade
heligt att ringa tillbaka så fort hon kunde.

Att skälla är inte min grej. Jag är inte jättebra på det. Det brukar sällan leda till något gott men
ibland är det dumt att bara tacka och bocka. När jag blev uppringd fick jag inte tillbaka alla pengar
jag begärt, men mer än om jag inte skällt. Det räckte för att jag skulle känna doften av
blommorna under korkeken igen.

Jag ska försöka att bli arg lite oftare.

Jag kan vara en av världens fjantigaste kattägare. Det är svårt att inte gilla det där
lilla kräket. Jag pratar nog mer katten än jag pratar med mina barn, det säger väl en
del. Hon verkar helt präglad på mig. Jag kan inte gå många steg utan att hon kommer
efter. När jag berättade det för Ljusblå frågade hon syrligt:
- Men med katten tycker du att det är gulligt eller hur?
Skyldig. Hur är det man säger? Mina kissemissar och andras byrackor?

Nu är kattungen 14 veckor och nog så tuff och vass när hon så vill. Att ha henne ute
hela dagarna när jag jobbar vill jag inte, inte än i alla fall. Jag har nämligen varit orolig
för hur de andra katterna i området ska bete sig mot nykomlingen. Däremot går vi ut
gemensamt en stund varje dag. Två stora katter har Inez mött och de har till en början
varit extremt nyfikna. Inez blir som den där batterikatten ni vet, Tudor? Ostbågerygg och
dubbelt så stor ungefär. Då har de andra katterna gått åt sidan eller rent av sprungit sin
väg. Kattungen skrämmer dem knappast men utgör väl heller inget hot mot deras revir än.

Jag är också rädd att jag uppfostrar en odräglig katt som mycket hellre äter kassler och
fläskkotlett än Whiskas. Å andra sidan, vem gör inte det?

Inez är pigg på att smita ut i trapphuset. Inte för att hon gärna vill gå ut, inte för att
hon har något där att göra, utan för att hon kan. Tur för mig är hon lättlurad och varje
morgon när jag ska till jobbet kör jag samma procedur.
1) Katten sitter vid dörren, beredd att sticka när dörren öppnas.
2) Jag tar upp hennes leksaksråtta, visar den för henne så att hon byter fokus.
3) Jag kastar in råttan i vardagsrummet och givetvis rusar hon efter den.
4) Jag ropar "Hej då" och går ut genom dörren.

I morse upptäckte jag något som gjorde mig lite öm i hjärtat. På väg till bilen vände
jag mig om och fick se Inez sitta i fönstret och titta efter mig. Gör hon så varje morgon?
Tanken på att sjukanmäla mig fanns där en kort stund.

Jag tycker själv att det är lite jobbigt det där med att min blogg bara handlar om katten.
Önskar att något annat hände liksom. Det gör det väl kanske, men jag har inte riktigt
tid eller inspiration känner jag. Nu för tiden är tonåringarna hos mig nästan på heltid
och efter jobbet när jag handlat och lagat mat är några extra timmar framför datorn inte
det första jag tänker på. Att skaffa en fin TV kanske inte var så smart heller. Jag ser
gärna en film på kvällarna.
Jag saknar min kameran som sjutton också. Inga foton på bloggen blir det heller.
Nu ska jag skriva ett inlägg om katten.

... med mer särskrivning.

Så blev det oktober på bloggen också.
Jag kunde inte låta bli att göra om DOC till CAT, men ordningen blir åter ställd i november.
Brr... det låter som vinter.

Förresten vet jag att det är ny månad och dags för ny header bild.
Har inte hunnit bara. Det är stor risk att det blir en katt unge på bilden den här gången.


 

Vårt språk håller på att förändras. Gamla uvar som jag själv rynkar panna och gnisslar
tänder när jag läser "vatten kran" istället för "vattenkran", men det är bara att inse,
jag gnisslar helt i onödan.
De yngre generationerna har troligen en vag uppfattning om vad särskrivning är och de
anar kanske att det borde heta "jultomte" och inte "jul tomte". Problemet är att de skiter
i det. De bryr sig inte. Man förstår ju vad de menar so what?
Och när till och med lärarna skriver "engelska bok" när de menar "engelskabok" då förstår
jag hur framtiden kommer att se ut.

Jag tänker inte vara den som kämpar emot vårt språks utveckling.
Jag tänker inte vara sur gammal bakåtsträvare.
En vecka framåt ska jag anamma vårt nya språk med öppna armar, åtminstone här på bloggen.