Doc

I bilen.

Jag:
- Förlåt, jag frågade dig något nyss. Jag hörde vad du svarade men jag har glömt bort vad jag frågade.

Malin:
- Vaddå?

Är det så här de kommer vara nu?
Man ställer en fråga och glömmer bort vad den handlade om när man får svaret.
Namn på människor, filmer mm verkar sitta längre bort för var dag som går.
Man glömmer saker som hänt och minns tydligt sånt som aldrig inträffat.
Välkommen till andra halvlek eller?

Chefen på morgonmötet: - Så har vi kanske en rapport från en hemvändande Oslo-resenär. Stjärnsäljarn: - Jawohl! Här är allt sig likt.

Inte många inlägg i kategorin "biljävlar" nuförtiden. Bilen ifråga fungerar alldeles för bra för att platsa
där. Fram och tillbaka mellan Göteborg och Linköping, det blir en del mil. Malin åker förstås också ibland
men oftast har det blivit jag beroende på att jag haft mycket jobb där nere.

Bilar man bryr sig om ska man serva. Det gjorde jag med Renaulten också, men med Volvon vill jag gärna
ha en stämpel i boken också. Den stämpeln är dyr vill jag mena. 4500 kostade servicen för ett tag sedan,
och det med nykundsrabatt. Det jäkliga är att det snart är dags igen. Och vinterdäck måste jag köpa.
Och bromsarna börjar ta slut.

Ja, ni hör. Det finns ingen anledning att plocka bort kategorin "biljävlar". Det kommer mer där vad det lider.

Malin på cykeln nu i helgen. Snett bakom, lille Jonatan.

Malin, så heter hon, den leende kvinnan på cykeln. När träffades vi första gången egentligen?
1980? 1981? Jag minns faktiskt inte årtalet exakt.
Jag var 15, hon 13, men vi var tillsammans i nästan tre år. Länge för att vara så unga tror jag.
Eller hur?

Våra liv snurrade kring kompisgänget, musik, mopeder och motorcyklar, fester och kärleken till
varandra. Vi var ett stort gäng med vänner som alltid hängde ihop. Alltid. Jag kan inte föreställa
mig en umgängeskrets med bättre sammanhållning. Jag minns tätt omslingrade tonåringar i nedsläckta
rum med Gyllene Tider och "När vi två blir en" malandes ur högtalarna.
Hur hennes föräldrar stod ut eller hur mina föräldrar kunde tillåta det vet jag inte, men jag
bodde hemma hos Malin, som jag minns det alla helger och alla lov.

Mina tonår var inte hemska eller jobbiga. Mina tonår var den lyckligaste perioden i mitt liv.
Ända tills det tog slut med Malin vill säga.
Det var jobbigt.
Jag minns inte detaljerna riktigt.
Jag var för omogen.
Jag ångrade mig bittert, klandrade mig själv. Med all rätt tror jag.
Vi var för unga, herregud bara barn, och inte på långa vägar kloka nog att förstå att det vi hade
faktiskt var något ganska unikt.

Malin var min första riktigt stora kärlek. Jag tror att just den perioden i ens liv, i början/mitten av
tonåren har förmågan att sätta djupa spår i en. Att älska som vi gjorde, så länge, så unga, det
formar en på något vis. Då och då under åren sedan dess har jag i relationssvackorna med andra
ställt mig frågan: "Vem har egentligen varit mitt livs stora kärlek?"
Ofta har svaret kanske kommit en aning motvilligt, men ändå snabbt och utan tvekan: Malin.

Vi stötte på varandra några enstaka gånger ute under de första åren och det gjorde lika förbannat
ont varenda gång. Livet gick förstås vidare. Det gör ju det till slut.
Jag fick höra att hon var kär i någon.
Jag fick höra att hon hittat någon. "En ny Johan", sa någon av hennes vänner.
Jag fick höra att hon flyttat ihop med någon.
Jag fick höra att hon fått barn. En son som hon döpt till Johan. När den nyheten nådde mig log jag
ändå för mig själv. Johan är visserligen bara ett namn, men det råkar också vara mitt namn.
Jag ville gärna tro att hon mindes mig med värme trots allt.
Så fick jag höra att hon flyttat till Göteborg.
Därefter hörde jag inget mer.
Under kanske 20 år visste jag ingenting om Malin, men hon fanns ofta i mina tankar.
Hur stor del av mitt hjärta hon fortfarande hade förstod jag kanske aldrig.
Förrän nu.

En dag dök hon upp igen. På Facebook förstås, var annars? Med ett annat efternamn, men jag kände
såklart igen henne direkt. Hon hade förlorat sin man på det mest definitiva sätt man kan förlora
någon. Hon hade det tungt minst sagt. Hela hennes värld hade vänts upp och ned. Kaos.
Det är ett och ett halvt år sedan nu.  Nu har vi börjat lära känna varandra på nytt, något
som inte tagit speciellt lång tid när vi väl började umgås. Känslorna kom tillbaka.

Hon säger att hon älskar mig, och hon säger det och visar det så övertygande att jag inte kan annat
än att tro på orden. Sorgen kommer nog att följa henne och kanske oss genom hela livet, men jag 
känner verkligen att hon älskar hon mig. Hon är utan tvekan lycklig, och även om hon rimligtvis
fortfarande har det jobbigt emellanåt, så är hon lycklig, i alla fall när vi är tillsammans.
Jag tror och hoppas att de mörka stunderna blir färre och mindre mörka med tiden.
Visst har de tvivlande tankarna funnits där. Är hon verkligen redo? Redan?
Men jag tror det.
Hon tror det.
Och visst har jag känt att det är omöjligt att fylla tomrummet och saknaden efter en älskad make
och pappa. Det är förresten inte bara en känsla, det är verkligen omöjligt. Sånt har vi pratat
om och jag har förstått att jag faktiskt inte behöver fylla något tomrum alls. 
Jag är ingen ersättare.
Jag är något nytt.
Vi tillsammans är ett nytt kapitel.

Jag säger att jag älskar henne, och känner att orden aldrig någonsin har varit mer sanna.
Tvärtom blir jag frustrerad över att orden inte räcker till, för det gör de inte på långa vägar.
Mitt liv är rättvänt igen. Den borttappade biten ur livets pussel är hittad och på plats till igen.
Kärleken är tillbaka där den började. Jag känner att cirkeln är sluten.

"Gammal kärlek rostar aldrig", lyder ordspråket. Det har vi fått höra några gånger nu av leende 
vänner. Jag vet inte vad som kan ligga i det, men en liten paus på 27 år behöver kanske inte
vara fel.

Malin har varit lycklig i sitt liv. Haft det mycket bra. Det är jag glad för. Sådant undrade jag ibland
under den långa tystnaden. Min väg har varit lite krokigare, men jag har mått bra de senaste
åren, det har jag.

27 år av minnen och upplevelser på var sitt håll. Det är mycket att ta igen.
Å andra sidan har vi massor att prata om. :-)
På ett plan är det så.
På ett annat plan är som om vi aldrig varit ifrån varandra.
Hon har inte förändrats ett dugg.
Buset i ögonen är detsamma. Det lite sneda och gåtfulla leendet likaså.
Och ännu märkligare, jag känner igen hennes "doft". Malin-doften.
Personligheten förändras kanske inte heller över tid.
Inte den man är innerst inne.
Jag tror att vänner till henne som aldrig träffat mig förrän nu, har svårt att förstå hur vi kan verka
känna varandra så väl.
Ibland verkar vi "läsa" av varandra på ett sätt som nästan känns övernaturligt.

Jag kallar det vi har nu för "andra halvlek". Det är ett bra namn på flera sätt.
Jag har passerat 45, ungefär halvvägs om jag får vara frisk.
En ny chans till kärlek med mitt livs stora kärlek: Malin.
Ni anar inte hur tacksam jag är för den chansen.

Det vi upplevde tillsammans i första halvlek utgör på något sätt en bra grund tror jag.
Vi pratar ofta om den tiden, om hur lyckliga vi var och hur roligt vi hade.
En del saker minns bara hon, som när vi sågs för allra första gången.
Andra saker minns bara jag, som när hennes lillebror kom in och pratade med oss när vi
låg och kramades.
Mycket minns vi båda två, som när vi efter en fest körde av vägen på min motorcykel.
Galet. Vi har många gemensamma minnen och gamla vänner redan från start.

Det känns bra nu.
För första gången i mitt liv känner jag mig inte rädd eller tveksam inför framtiden.
Jag har hittat hem.
Jag är laddad.
Jag fick en del stryk i första, men jag är redo att ge livet och kärleken allt nu i andra halvlek.

Malin var min första kärlek och Malin kommer bli min sista, så känns det.
Och det känns helt rätt.

Jag tog med cykelpumpen ut för att trycka i lite ny luft i Dotterns cykel på gården. Inez var som vanligt
ute och smög på allt och inget. Ett litet blont flicktroll fick syn på henne och lockade på djuret.
Till min förvåning vågade sig Inez fram för att hälsa, normalt sett är hon försiktig med barn.

- Vad heter hon? undrade Trollet.
- Hon heter Inez, svarade jag.
- Vad söt.
- Mmm.
- Är det en hund eller katt? undrade hon sedan.
Förvånad och full i skratt över frågan övervägde jag att svara "varken eller, det är en schweizisk dvärgko",
men ångrade mig.
- Det är en katt, sa jag i stället.
- En i min skola heter Ines.
- Är det också en katt?
- Nej.