Doc

Min blogg har blivit som en gammal vän från förr. Har vi inte alla sådana? Ni vet en vän
man umgicks med förr och hade väldigt roligt tillsammans med. Då och då stöter
man på varandra, man utbyter artigheter, frågar hur man har det, skrattar åt gamla
minnen och avslutar med att "vi hörs" eller att "vi måste ses snart". Man säger de där orden
utan att egentligen mena så mycket med det. Innerst inne vet man att man inte har något
gemensamt längre, att man vuxit ifrån varandra.

Jag känner lite så för min blogg.
Bloggandet betydde oerhört mycket för mig en gång och de vänner jag fick här betydde massor.
Ni vet vilka ni är.

Vad är de som driver en att blogga?
I mitt fall var det från allra första början en massa skit som bara skulle ut. Att skriva blev
ett sätt att sortera min tankar under en jobbig period av mitt liv.
Så småningom blev det jakten på fler besökare och feedback i form av era kommentarer.

Ska man få riktigt många läsare på sin blogg ska man nog antingen vara ung tjej med
massor av mammas och pappas pengar att köpa kläder för, eller så ska man skriva riktigt
bra och intressant. Jättemånga läsare hade jag aldrig, men de flesta hade jag helt klart
under den där jobbigare perioden.

En liten skara läsare kan man också behålla genom att kommentera andras bloggar.
Man liksom kompisläser och kommenterar hos varandra. Det är himla roligt, men tyvärr
finns det en gräns för hur många av andras bloggar man orkar och hinner följa varje dag.

Jag har inte varit någon flitig bloggläsare senaste tiden. Inte heller har jag haft särskilt
mycket att skriva om. Eller jo, det har jag ju. Men med tiden har jag blivit allt mer mån
om mitt privatliv. Kanske är det så att jag inte inte vill leva mig liv på bloggen längre.
Eftersom jag varken läser eller skriver längre, har bloggen bara blivit ett dåligt samvete.

Jag tänker alltså lägga ned det här. I och för sig ska man aldrig säga aldrig. Blir jag sugen
igen så kommer jag att börja om, men just nu blir det en rejäl paus i alla fall.

När jag avslutar den här bloggen kan jag utan att överdriva säga att jag aldrig någonsin
varit så lycklig i hela mitt liv. Visst, man kan alltid ha mer pengar att röra sig med, man
kommer kanske aldrig att sluta oroa sig för bilen och barnen på ena eller andra sättet.

Men jag har hittat min Malin igen.
Jag är hemma nu.
Äntligen.




PS
Vill ni bli vän med mig på Facebook kan ni maila mig på [email protected] så "addar" jag er.
(Det är alltså inte den adressen jag använder på FB)

:-)

Sköt om er!