En bra sak med att byta blogg är att alla gamla inlägg försvinner.
Ännu bättre är att man gå tillbaka till den gamla bloggen och återvinna inlägg som
fanns där. Gamla inlägg blir som nya, särskilt med enstaka omformuleringar eller
stavfelsrättningar. I kategorin Recycled kommer jag att återvinna inlägg jag tycker 
att eventuella nya läsare borde få ta del av.


December 2007

Jag trodde inte mina öron. Den främmande kvinnan framför mig var kanske inte ens
30 år fyllda och nu ville hon känna på mina testiklar. Jo, jag hade tydligen
hört rätt. Det var inte heller precis så att hon bad snällt, hon bara förväntade
att jag skulle gå med på det lika självklart som jag skulle svarat på frågan om
hur mycket klockan var. Jag drog ned byxor och kalsonger till knäna och kvinnan
kände efter mycket ordentligt. Men vi kanske ska börja från början.

Det var några timmar tidigare, Ljusblå och jag hade en mysig morgonstund när jag
plötsligt och helt utan förvarning kände det som att någon sparkat mig hårt
mellan benen. Ni män som läser det här har alla någon gång fått en spark, boll
eller cykelstång hårt uppsmälld mot era familjejuvelerna. Ni vet hur den där
smärtan känns, den kommer inte där smällen tog utan längre upp, en knytnäve
i magen som får oss att krypa ihop och kanske till och med kasta oss ned på
golvet.

- Det går inte längre, Ljusblå! skrek jag, for upp ur sängen och vek ihop mig
som en fällkniv på golvet. Efteråt förklarade hon att hon inte fattade någonting
av vad som hände. Kanske trodde hon att jag plötsligt bara var tvungen att komma
ut ur garderoben. Jag kan inte ens föreställa mig chocken hon måste fått men det
skulle inte förvåna mig om hon berättar sin historia här också.

Smärtan spred sig uppåt och hela västra sidan av magen värkte. Det kunde inte
gjort mer ont om någon stuckit in en kniv och vridit om den.

- Men herregud, vad är det som händer? hörde jag Ljusblå ropa. Hon hade förstått
att jag hade ont och lät utom sig av oro.

En av första tankarna som for genom mitt huvud var "njursten". Varför vet jag
inte riktigt men det jag hört var att det är bland det värsta man kan råka ut
för när det gäller smärta och precis så kändes det. Det kunde inte finnas något
värre. Den började någonstans strax under revbenen och strålade ned mot
ljuskarna så intensivt att inga andra tankar fick rum. Det var bara ontet och
jag.

Ljusblå ringde upp sjukvårdsupplysningen. De tyckte att vi skulle vänta en liten
stund och blev det inte bättre inom en timma skulle vi åka till akuten. Hon
hällde upp ett varmt bad åt mig för jag trodde att det skulle kunna lindra lite.
Jag fick lite te också och värken gav med sig en aning där jag låg i badet. När
jag klev upp hade den nästan avtagit helt. Men jag hade en känsla av att det
inte var färdigt än. Jag hade rätt.

Smärtan kom tillbaka. Ännu värre. Jag kallsvettades. Jag minns inte om jag
skrek. Ingen ställning jag stod eller låg i var bättre än någon annan. Ljusblå
ringde igen och nu de sa att vi skulle åka direkt. Jag hade så ont att jag inte
kunde klä på mig, vi var tvungna att vänta en stund. Jag vet inte om smärtan
klingade av igen eller om jag bara vande mig vid den. Den fanns där hela tiden
men på något sätt kom vi alla fall iväg.

Väl på akuten blev jag intervjuad under något som kändes som en evighet. Det
enda jag kunde tänka var "ge mig smärtstillande, ge mig smärtstillande". En
sköterska ville att jag skulle lämna ett urinprov och det borde varit lätt,
kissnödig kände jag mig nämligen hela tiden, men hemma hos Ljusblå hade jag inte
lyckats få fram en droppe. Nu gick det tack och lov bra. Så småningom kom en
annan sköterska och jag fick en spruta i skinkan. En kvart senare kände jag inte
topparna på det onda längre.

Den kvinnliga läkaren som vill känna på mina ljumskar och testiklar frågade Ljusblå:
- Är du hustrun?
- Vi är tillsammans, svarade hon.

Det visade sig också att ljumskar och testiklar inte var det enda hon ville
känna på och när hon tog fram gummihanskar och bad mig ligga på sidan med knäna
uppdragna mot magen satte Ljusblå händerna för ögonen och tittade ned i knät.
Hon såg på mig igen när jag låg där med kvinnans finger långt uppstoppat där
solen inte skiner. Jag såg kanske något storögd ut för Ljusblå kunde inte låta
bli att lysa upp i ett jätteleende innan hon bet ihop och tittade ned igen.

Inga konstigheter hittades varken här eller där. Jag fick höra att min urin var
"ful", och att mina symptom stämde in på njursten. Jag skulle röntgas och fick
ligga länge under en filt på en rullvagn och vänta min tur. Ljusblå pysslade om
mig, strök mitt hår och höll min hand, gav mig vatten och rättade till filten
varje gång jag kom tillbaka efter ännu ett misslyckat försök att kissa. Jag hade
ont hela tiden och när smärtlindringen avtog bad jag Ljusblå hämta någon för att
ge mig mer. Ny spruta i samma skinka.

- Nu sticker det till lite, sa sköterskorna varje gång.
"Vem bryr sig?" tänkte jag. "Gör vad fan ni vill med mig bara jag slipper det här".

Ljusblå fick inte följa med in i röntgenrummet. När jag låg där under den stora
kameran fick jag 20 minuter när jag inte kände något alls längre. Jag
halvslumrade men var ändå tillräckligt vaken för att lyda de talade
instruktionerna från kameran: "Andas in och håll andan".... "andas igen". De
sprutade in kontrastvätska i armvecket och tog mer bilder. Det onda kom
tillbaka. Ljusblå som väntat utanför körde mig tillbaka till väntrummet.

När bilderna analyserats berättade läkaren att de inte kunde hitta några stenar
eller något grus i mina njurar. Däremot var "kanalerna" vidgade så slutsatsen
blev att jag haft en njursten som kommit ut. Jag hade också fått urinvägsinfektion.
Om jag förstod rätt är det något man får som ett brev på posten i samband med njursten.
Jag hade bett om mer smärtstillande men innan den kom hade jag faktiskt inte ont längre.
Jag fick ändå en sista spruta i röven och en påse med smärtstillande stolpiller innan jag
kunde sätta mig för att vänta på
att Ljusblå skulle komma med bilen.

Jag hade mer eller mindre konstant skitont i 6 timmar och jag kan lova att jag
aldrig varit med om något liknande. Tankarna jag hade när det var som allra
värst skrämmer mig lite nu i efterhand. Jag ville verkligen inte leva längre.
Jag var 42 år och jag hade haft det bra, jag hade i alla fall inte haft ont. Jag
var övertygad om att de ytterligare 42 år jag kunde ha framför mig skulle bli
ett liv i smärta med en kropp som redan börjat dö och där sjukdomar avslöste
varandra medan jag skjutsades fram och tillbaka och ut och in ur stora maskiner
på olika sjukhus. Hade någon erbjudit sig att släcka ljuset för mig då hade jag
kanske tackat ja. Så ont hade jag.

Ljusblå hade sedan länge bjudit in till fest hemma hos sig på kvällen. Tidigare
på dagen hade hon tänkt ställa in men jag bad henne att inte göra det. En av
hennes vänninor var på väg med tåg från Uddevalla och ytterligare ett tiotal
vänner hade förberett mat att ta med till det planerade knytkalasjulbordet. Jag
var inställd på att tillbringa resten av helgen på sjukhuset och om jag inte
blev inlagd så skulle jag kunna stänga in mig i Bus eller Bråks rum. Men det
onda kom inte tillbaka. Jag var visserligen matt men fick energi från ett slags
lyckorus över att inte har ont längre. Jag var med på festen. Jag åt mat och
drack till och med vin, om än inte så mycket. Det blev en lyckad kväll.

För var och en av vänninorna berättade Ljusblå om vad som hänt. Särskilt
ingående berättade hon om läkaren som ville känna på mina testiklar och ....
ja... det där andra. Ljusblå är ond, fast bara på låtsas. Ingen historia är värd att
berättas om man inte kan skratta åt den och vid det laget kunde även jag det.
Det är skönt att vara två när något sånt där händer. Jag vet faktiskt inte hur
jag skulle klarat av den där dagen om inte Ljusblå varit där.

Uppdatering januari 2010
Jag har för mig att ungefär hälften får återfall av njursten. Varje gång jag har
lite ont i magen blir jag på helspänn. Jag ser inte fram mot ett återfall.