Bilen är skattad och besiktigad. Jag smakar på orden...skattad...besiktigad...
Jag låter dem skölja runt i munnen och jag njuter som om de vore ett gott vin. De där
orden i kombination med känslan att jag faktiskt inte kan komma på något som behöver
åtgärdas med bilen känns ovana och sköna. Förutom lite rost på skärmkanterna känns
bilen från helvetet ganska ok för tillfället.

Jag anar att den där känslan inte kommer att få hålla i sig, statistiken talar inte för det
direkt. Jag vet inte om det är därför eller trots det jag lutar mig tillbaka och känner mig
rätt belåten.

Jag blev oerhört besviken när jag fick höra att det inte kommer att delas ut några skattemärken
längre. Nej, det är sant. Inga röda, gröna, gula eller blå lappar på registreringsskylten mer.
På lågstadiet brukade min sadistiska fröken dela ut guldstjärnor eller silverstjärnor när
man åstadkommit något bra. Jag tillhörde inte de som fick flest av de där belöningarna,
men det var en skön känsla när det hände. Skattemärket hade lite av samma effekt på mig.
Titta jag har skattat och besiktigat bilen, jag har varit duktig!

Å andra sidan ska jag erkänna att de där färglada lapparna ofta blev liggandes någonstans
tills jag inte längre kom ihåg var så att jag blev tvungen att ringa efter nya. Jag kanske inte
kommer att sakna dem så mycket trots allt.