I morse började jag jobba 06:07.
Då hade jag släpat mig upp ur sängen, huttrande dragit upp persiennerna och fånstirrat
en stund rakt ut i mörkret innan jag övertalat mig själv att inte ångra mig. Då hade jag
klampat ut i lågskorna genom snön och gått till bilen, frigjort densamma från snö med
en borste. Då jag inte hittade någon isskrapa fick jag hacka loss det värsta av isen med
skaftet på spaden. Jag hade sladdat min dödsfälla till bil på oplogad motorväg och med
svettig rygg stängt av motorn på jobbparkeringen, på nytt pulsat genom snö och svinkall
blåst tills jag äntligen kom innanför dörrarna till värmen. När jag med immiga glasögon
rystat ur snön från varje kroppsöppning som inte varit täckt av tyg satte jag mig så ned
och började skriva på ett hatinlägg mot snö.
Det blev inte klart. 
Nu har jag bestämt mig för att försöka tänka om istället.

För första gången på väldigt många år känns det som om det finns löfte, eller åtminstone
hopp om en vit jul. Det har jag saknat i många år. Jul och snö hör ihop. Dessutom kanske
vi borde tänka på snön som något stort och unikt, något vi kan berätta för storögda
barnbarn om: "Jag har sett snö".
Vem vet, klimathotet kanske slutar hota?
Vi kanske snart har sett snö för sista gången?

Då mina strumpor efter en hel dag på kontoret fortfarande inte torkat helt vet jag inte
om jag lyckas ändra min inställning.
Och snart ska jag åka hem.
Men när jag står på insidan och ser ut är det i alla fall vackert.
Hela världen är sådär där vinteraktigt blå.
Jag vill gå ut med kameran.
Jag vill ta lite bilder att spara som bevis.
Jag har sett snö.
Tänk.