Gamla fina namn

Efter Hitler och andra världskriget sjönk populäriteten av namnet Adolf drastiskt. Inga helt
friska föräldrar döper väl sitt barn till Adolf idag? Det är synd att tyrannerna lägger beslag
på eller rentav förstör gamla fina namn sådär. Och nu efter revolutionen i Egypten kommer
väl ingen att kalla sin son för Hosni heller.

Handboll

Nu kommer folk att prata om handboll hela jävla dagen. En god vän har uppdaterat
mig på resultatet så att jag skulle kunna imponera på morgonfikat men..... vad fan?
Jag begriper inte. Jag hajar inte helt enkelt. Hur kan människors liv kretsa kring sport
som utövas på tv? Inte av en själv eller ens barn, utan av andra människor? Det är
totalt obegripligt för mig. Och är det inte handboll så är det ju någon annan av alla
hundratals märkliga sporter som finns. Skaffa er ett liv människor!

Eftersom jag är ensam om att inte tillbringa min fritid framför sport på tv'n inser jag
ju att det inte är alla andra det är fel på, utan mig själv.
Det gör mig lite bekymrad.
Faktiskt.


En öl...

En öl.
En öl.
En halv flaska vitt.
En halv flaska rosé.
En öl.
En drink.
En drink.
En öl.
En tequila.

Försöker bara lista ut varför jag är så seg i dag.

N




Så här illustreras inte längre bokstaven N i skolböckerna. Lika bra det kanske.





ITP

"Kolla här och utbilda dig"

I det korta mailet från Ljusblå fanns även en länk till Aftonbladet.
Det gick flera timmar efter det där mailet innnan jag fick något arbete gjort igen.

Jag klickade givetvis på länken. Den korta filmen som visades kanske inte kan kategoriseras
som utbildning, reklam skulle jag hellre kalla den, men jag lärde mig ändå några saker.

1) Det är viktigt att göra rätt val för din ITP-pension.
2) Du kan tjäna massor av pengar genom att välja rätt.
3) Du kan förlora din pension om du väljer fel.

Jag blir helt kallsvettig när jag tänker på pension och att jag själv måste göra val som
jag inte begriper. Det känns som att jag tar mina pensionspengar, åker ut till Mantorpstravet
och satsar min ålderdom och framtid på en häst som ser fin ut.
Vad vet jag om hästar egentligen?

När jag talade om att jag ju redan har valt fonder i Asien på hennes inrådan fick jag
en virtuell stekpanna i skallen.


"Alltså – ITP är din tjänstepension – mittennivån på pensionpyramiden.
Shape up nu Johan – tittade du klart på filmen?"


Jaha...
Jag googlade upp pensionspyramiden. Just det, Asienfonderna jag valde var ju ur den
allmänna pensionen, den delen som kallas premiepension. Alla de där begreppen tenderar
att flyta samman till en enda smet för mig.

Men visst gjorde vi ett val här i våras? En tant var ju här på jobbet och förklarade en massa.
Jag surfade på intranätet och hittade företagets pensionsplaner. Jag skrev ut dem och
läste dem. "Årsinkomst över 7,5 inkomstbasbelopp... bla bla bla".
Min hjärna har inte ens kapacitet att tillgodogöra sig säljbroschyrerna.
Jag tappade intresset omedelbart.

Hur som helst så har jag gjort ett val kring ITP. Om det är bra eller dåligt har jag ingen
aning om. Jag lyssnade och litade helt och fullt på den där tanten som antagligen bara
var en säljare med provision på det hon nu sålde.


Quit Facebook?

Facebook.... vad ska man med det till egentligen?
Och hur hanteras det jag använder där? Mmm... det tål att tänkas på.
Kolla här: http://www.quitfacebookday.com/

Å ena sidan tycker jag inte om känslan av att någon annan äger mina bilder. Å andra
sidan bryr jag mig inte. Om jag någon gång fotar mig själv naken har jag inga planer
på att visa upp dem på Facebook. Ingen annanstans heller tror jag.

Å ena sidan tycker jag absolut inte om att mina konversationer kan slinka iväg och läsas
av andra genom något säkerhetshål. Å andra sidan.... läs då om det gör dig glad.
Där finns inga hemligheter.

Å ena sidan är jag inte speciellt aktiv på Facebook. Å andra sidan har jag aldrig dåligt
samvete för detta. Bloggen är min plats på nätet, inte Facebook. Dessutom har jag
fått kontakt med mycket kära vänner från förr, i några fall sådana jag trodde att jag aldrig
mer skulle få se.

När kommer första boken som handlar om en mördare som kartlagt sitt offers liv
genom Facebook? Familj och vänner och alla deras vanor kan lätt gå att hitta där.
Ett givet upplägg.

Jag är lite sugen på hypen med att avsluta Facebook. Jag skulle nog inte sakna det.
Jag är trött på att få virtuella presenter eller få meddelanden om när någon matat ett
får i Farmville. Jag ångrar mig bittert varje gång jag råkar kommenterar något hos
någon och får ett mail varje gång någon annan också kommenterar samma inlägg.
Jag är inte heller nyfiken på vad folk ätit till frukost.

De där onödiga mailen kan man väl slippa via några inställningar?
Om man orkar alltså?

Jag funderar några dagar till innan jag bestämmer mig. Bara en sådan sak som att
det är jättesvårt att säga upp sitt konto gör att jag vill.
Troligen blir jag kvar trots allt.
För att jag använder det så lite som jag gör.
Jag blir kvar i väntan på något bättre, eller som gitarristen i vårt band säger:
"Jag väntar på Assbook".

OH-MY-GOD-TV

Kanal 3 och 5 verkar till stor del ha koncentrerat sig på något jag börjat tänka på som
"OH-MY-GOD-TV".

Exempel:
1) I programmet "Top Model" får de tävlande i uppdrag att intervjua en tv-stjärna från Beverly
    Hills 90210: "Oh my God!" (Samma utrop sker varje gång Tyra Banks visar sig).

2) I programmet "Anna Anka söker assistent" ska en ung man med feminina drag och 
    rörelser för första gången träffa ankan: "Oh my God!"

3) I "Extreme home makeover" får familjen med den rullstolsbundna sjuåringen, arbetslösa
    pappan och inneboende mormorn komma tillbaka till ett helt ny blänkande hem. Just det:
    "Oh my God!"

Jag kan inte komma på någon klurig avslutning på det här inlägget men nästa gång
ni råkar hamna framför tv'n kan ni väl roa er med att räkna antalet "Oh my God!"

I förra avsnittet av Top Model kunde Skrotan råkna till 5 stycken. Jag tror det går att slå.

Försök förresten att säga den här meningen fort, tio gånger efter varandra:
"You're still in the running towards becoming Americas next top model"

Visst är det lite som "sex laxar...."?


Bowie?

Kanske är det på grund av att mina barn just nu är i samma ålder som jag en gång var....
Det där kanske lät dumt? Mina barn har alltid varit i en ålder där jag själv befunnit mig, men jag
tänker på tonåren. Jag tänker på vårt stora kompisgäng och ibland folk som fanns i utkanten av det.

Där fanns en kille som kallades Bowie. Eller kallades han inte det?
För trots att jag är ur-östgöte har jag aldrig tillhört skaran som uttalar R som W.
Jag säger RÄV och inte WÄV.
Jag säger ROLIGT och inte WOLIT.

Så ju mer jag tänker på det, desto mer börjar jag tro att killen egentligen kallades Barry.


Dödsstraff

Jag såg nyss ett videoklipp där några killar binder, häller tändvätska/bensin och
sedan sätter eld på en levande kanin. Eftersom djuret inte dog får deras hund leka
med den efteråt.

Nu är jag för dödsstraff.


Uppdatering:
I kommentarerna skriver Ljusblå: "Hm, jag tror du och jag får ta ett allvarligt snack med varandra."

Det var inte helt oväntat. Vi har diskuterat ämnet förut och nu skäms hon för mitt
inlägg. "Ta bort inlägget", bad hon. Det tänker jag inte göra.

När det kommer till kritan, när man diskuterar saken lite så inser jag också att
det här med dödsstraff kanske inte är någon bra idé, det var också det jag försökte
säga i min egen kommentar.

Sånt där väcker de allra mest primitiva reaktionerna hos mig. Det är då ord som dödsstraff
brukar hoppa ur min mun och jag förlorar alltid om diskussionen blir seriös. Men samtidigt...
De där killarna känns bortom all räddning. Vilka värderingar kommer de att föra vidare till sina
barn? Men okej, inte dödsstraff, det är kanske för lindrigt när allt kommer omkring. Man kanske
kan hälla lite lättantändligt på dem? Elda en stund liksom. Lite av egen medicin så kanske det blir
folk av dem också, vem vet?

Nu är det bäst att förklara även den där kommentaren, för jag är den som skulle kunna sätta
eld på några snorungar hur många kaniner de än eldat upp. Att möta grymhet med grymhet
hör till en annan tidsålder.

Så även om jag inte är för dödsstraff på riktigt, så finns ändå känslan där ibland.
Har somliga människor inte förverkat sin rätt att leva?
Den känslan är jag tvungen att stå för, hur mycket min tjej än skäms för mig.
Och vill du diskutera det älskling så gör med någon som står för det på riktigt.


Nobelprisnomineringssmart

























Titta! Mina två knippor. De som jag inte klarar mig utan, de som alltid måste vara
med och när jag glömmer någon av dem blir mitt liv lite, lite besvärligare.

Den övre bilden visar bilnyckeln och nyckeln till min lägenhet. En gång kom jag på
den fantastiska idén att ha dem i en och samma knippa. På så vis kunde jag inte låsa
dörren hem, springa ut på parkeringen i ösregnet och väl framme vid bilen svära över
att bilnyckeljäveln låg kvar på byrån i hallen.

I knippan med det röda bandet finns framför allt "taggen". Det är den vita brickan, den
som gör att jag kan komma in och kanske framför allt ut från jobbet. Utan den spelar det 
ingen roll att jag så nobelprisnomineringssmart satte ihop bilnyckel och hemnyckel,
för spöregnar när jag står utanför jobbet en tidig morgon blir jag ändå genomblöt.
Ja, ni fattar ju direkt att det fortfarande finns utrymme för förbättringar.



Jamen kolla! Nu kan jag inte ränna ut från jobbet och bli dumt stående vid bilen bara
för att nyckeln ligger på inne på skrivbordet. Att jag inte kommit på det här tidigare.
Nu kan väl inget gå fel?

Fast ju mer jag tänker på det... det finns väl ingen lösning som är så bra att den
inte går att förbättra lite till?



Sådär jag! Nu sitter allt viktigt ihop på ett och och samma ställe! Perfekt!
Nej förresten! Plånboken måste häftas fast också! Och ett par reservglasögon!
Kameran! Gummistövlarna!
Jag återkommer.


100308

100308....

När slutade datum se ut som datum egentligen?

Någon man ska vara försiktig med

Någon av kvällarna innan jul kom jag hem sent. Det var kanske när jag skjutsat hem
Skrotan till sin mamma. Snön vräkte ned. Jag hade lämnat parkeringen bakom mig
och nästan nått fram till husen och lyktorna i området där jag bor när två tjejer i övre
tonåren dök upp bakom en knut. Den ena av dem verkade ha bråttom och skyndade
förbi mig, den andra stannade tvärt och såg för ett ögonblick ut att vända om. Så
ångrade hon sig och sprang fort efter sin vän.

Det tog några sekunder innan jag insåg vad som just hänt. Jag hade just skrämt
skiten ur de båda tjejerna. Klart de blev rädda när en figur på nästan en och nittio
med svart jacka och luva dragen över huvudet bara dyker upp ur snöyran sådär utan
förvarning. Jag ville ta av mig luvan, visa mig och ropa efter tjejerna "hallå! det är bara
jag, ingen fara!".
Men ett sådant beteende hade troligen fått dem att skrika högt.

Det är tragiskt. Vi lever i en värld där varje man en kvinna möter efter mörkrets inbrott
bör vara någon man ska vara försiktig med.



Jag har sett snö

I morse började jag jobba 06:07.
Då hade jag släpat mig upp ur sängen, huttrande dragit upp persiennerna och fånstirrat
en stund rakt ut i mörkret innan jag övertalat mig själv att inte ångra mig. Då hade jag
klampat ut i lågskorna genom snön och gått till bilen, frigjort densamma från snö med
en borste. Då jag inte hittade någon isskrapa fick jag hacka loss det värsta av isen med
skaftet på spaden. Jag hade sladdat min dödsfälla till bil på oplogad motorväg och med
svettig rygg stängt av motorn på jobbparkeringen, på nytt pulsat genom snö och svinkall
blåst tills jag äntligen kom innanför dörrarna till värmen. När jag med immiga glasögon
rystat ur snön från varje kroppsöppning som inte varit täckt av tyg satte jag mig så ned
och började skriva på ett hatinlägg mot snö.
Det blev inte klart. 
Nu har jag bestämt mig för att försöka tänka om istället.

För första gången på väldigt många år känns det som om det finns löfte, eller åtminstone
hopp om en vit jul. Det har jag saknat i många år. Jul och snö hör ihop. Dessutom kanske
vi borde tänka på snön som något stort och unikt, något vi kan berätta för storögda
barnbarn om: "Jag har sett snö".
Vem vet, klimathotet kanske slutar hota?
Vi kanske snart har sett snö för sista gången?

Då mina strumpor efter en hel dag på kontoret fortfarande inte torkat helt vet jag inte
om jag lyckas ändra min inställning.
Och snart ska jag åka hem.
Men när jag står på insidan och ser ut är det i alla fall vackert.
Hela världen är sådär där vinteraktigt blå.
Jag vill gå ut med kameran.
Jag vill ta lite bilder att spara som bevis.
Jag har sett snö.
Tänk.

Hundväder



Förklara för mig varför det heter hundväder? När jag satt ensam vid Ljusblås köksbord
med rastansvar för husdjuret, insåg jag att ordet knappast syftar på att det är lämpligt
väder för hundpromenaden. Tycker hundarna om den här typen av väder kanske?
Knappast. Eller jo... kanske... Challe verkar inte direkt bry sig om luftfuktighet eller
temperatur.

Gantskjorta

En gång, långt före köpstoppstokerier och annat, fick jag en jättefin grå Gantskjorta i
födelsedagspresent från Ljusblå. Det var när vi precis hade träffats, och hon måste
ha velat imponera eller visa sin kärlek extra mycket, för den där skjortan lär ha kostat
någonstans runt 800 kronor. (Är det kanske därifrån uttrycket "kosta skjortan" kommer?)

Nu är den borta sedan en tid.  Ännu en av de där spårlöst försvunna grejorna á la Arkiv-X
som bara gör mig galen. Man tappar inte en skjorta! Den sitter ju på kroppen hela
dagen tills man kommer hem, oavsett hur späda axlar man har. Jag kan komma på
två sätt. Antingen är den stulen i tvättstugan, eller så har jag glömt den på något
hotell vi varit på. Den där skjortan var ju så fin att jag bara använde den vid speciella
tillfällen.

I år kommer jag inte att få mycket till vare sig födelsedag eller julafton. Om det beror
på Köpstopp, avtagande kärlek eller bara att jag är en oförlåtlig slarver som inte ens
förtjänar de Dressmanskjortor som hänger kvar i garderoben, det får jag kanske
aldrig veta.

Bankärenden

Tills helt nyligen tyckte jag att det var ganska enkelt att göra bankärenden via nätet. Jag hade en liten certifikatfil installerad på de datorer jag behövde använda och med ett egenvalt lösenord var jag vips inne på banken.
Nu ska jag ha en dosa, ett kort, en usb-sladd, en ledig usb-port (vilket ordnas genom att offra något annat) och en pinkod på 6 siffror. Eftersom jag inte lärt mig denna ännu har jag sparat koden i en fil på något annat minne, vilket kräver ännu en ledig port. Jag behöver en himla massa manicker på skrivbordet för att kunna utföra mina ärenden.
Som om det inte räckte så minns jag inte riktigt vad jag döpte filen till eller ens vilken minne jag sparade den på.

Säkerhet i alla ära, men detta känns inte hanterbart.
Jag tycker vi förbjuder all databrottslighet så att man bara kan skriva sitt personnummer var som helst.
Att ingen tänkt på det.

Långtradare

Varför heter det "långtradare" egentligen?
Mig veterligen finns det ju inga "korttradare" och i så fall borde det rimligen räcka med "tradare" eller hur?
Fast det är klart, det ordet skulle ju kunna förväxlas med ordet för människor som missbrukar auktionssajter på nätet:
"Traderare".

Det är dumt att dricka sprit på jobbet.

Försvunna saker

Händer det er också att saker bara försvinner? Spårlöst? Det gör det nog. Nu pratar jag
inte om tvättstugor och strumpor i första hand, det är ett mysterium som förtjänar en
egen utredning i Arkiv-X, jag menar andra grejor.

Det var ett tag sedan jag kom över jättegummikrokodilen som försvann i sexårsåldern när
vi flyttade från Linköping till Mantorp. Men jag tänker ofta på mina fotokromatiska glasögon
som kom bort för kanske två år sedan. Kameran jag lade på biltaket. Okej, den vet jag
åtminstone när och hur den försvann, men jag undrar ofta var de där sakerna är just nu,
för någonstans är de ju. Bara för att jag tappat kontrollen innebär det ju inte att sakerna
försvunnit från jordens yta. Var är mina glasögon egentligen? I vilket skrymsle hamnade
de? Hos vilken av alla hittegodsavdelningar väntar de på att jag ska höra av mig?
Och kameran? Vad hände efter att den ramlat ned från taket? Gick den sönder helt, lite
grann eller inte alls? Hittades den av någon? Funkade minneskortet? Har något tittat på
våra semesterbilder, eller ligger kameran fortfarande omöjligt osynlig under vatten och
grästuvor i ett dike?

Ibland kommer försvunna saker tillbaka också. En plånbok som varit borta i sju år hittade jag i
garaget. Visserligen var den tom och de kort som fanns i hade jag för länge sedan ersatt, men
det kändes ändå bra. Jag gillar inte när saker försvinner spårlöst.

Just nu funderar jag lite över ett par av mina nya glasögon faktiskt. Äh, jag har bara saknat
dem några dagar så de kommer säkert fram. Tills dess maler den där frågan i huvudet.
Var sjutton är de?

Fotboll

Jag har kommit på att Challe-hunden och jag ändå har en del gemensamt.
"Ja, andedräkten", kanske somliga säger, men jag tänker på något annat: Bollar.

Kasta en boll på gräset och försök få Challe att springa efter den. Hundra spänn på att han inte ens tittar åt det hållet. Jag är precis likadan, totalt ointresserad av bollsporter.

Jag har aldrig någon koll på när VM eller EM är. Jag planerar aldrig någonsin in att se en fotbollsmatch på tv. Jag vet att det har varit något stort nyligen, något VM-kval eller så och att Sverige nog åkte ur i någon match mot Danmark(?) och självklart vet jag vem Zlatan är. Men när det börjar pratas fotboll runt fikabordet blir jag bara sömnig. Hur kan så många vuxna människor ägna så mycket tid och tankar åt bollar?

Okej, om jag mot förmodan skulle hamna på läktaren vid en fotbollsmatch, eller kanske mer troligt, i soffan när det är en fotbollsmatch på tv, då kan jag tycka att det är spännande. Jag kan till och med resa mig upp och på grottfolksmanligt vis vråla "JAAAAA" så att halva ölglaset i högernäven skvimpar ut när Sverige gör mål. Jag kan ryckas med, känna och förstå stämningen, men där går gränsen. När matchen är slut försvinner intresset.

Många män tar för givet att alla andra män är lika intresserade av fotboll som de själva är. Det kan ställa till det lite för mig. På frågan om vem som vinner ikväll kan jag ibland låtsas vara insatt, gissa och glatt säga "Sverige såklart", en gissning som direkt idiotförklarar mig om det inte är en sverigematch man syftar på. "Svårt att säga" eller "Vad tror du?" brukar kunna vara mer användbart.

Nu är det inte så att jag ser ner på den stora massa som älskar fotboll, jag vill snarare beklaga att jag saknar den där fotbollsgenen som ger så många människor så mycket att prata om. Jag står liksom utanför den gemenskapen som fotboll bygger. Det är lite synd tycker jag.
Behöver jag säga att jag inte själv är jätteduktig på aktiviteter som har med bollar att göra?

När Challe och jag tar våra morgonpromenader diskuterar vi aldrig fotboll.
Det är rätt skönt åtminstone.


Fotboll var bara ett exempel: Samma sak gäller golf, bandy, handboll, basket, volleyboll... you name it.


Hjärtslag

1...2...3...4....

Beroende på vad jag väljer kan känna eller höra mina hjärtslag. De dunkar i öronen eller pulserar i fingrarna. Igår kväll hade jag svårt att sova för att mitt hjärta väsnades.

Jag räknar inte med att dö. Jag känner inget tryck över bröstet och inget som "strålar ut" i vänsterarmen, alltså tror jag inte att jag har en pågående hjärtinfarkt. Däremot känns det obehagligt, det gör det väl alltid när man har känningar i hjärttrakten kanske? Om jag fortsätter räkna ...5...6....7 i en hel minut kommer jag nästan till 100. Åtminstone igår. 100 i vilopuls är lite galet tycker jag.

Det går så jäkla mycket virus och skit nu så det kanske bara är att vänta ut. Det har varat några dagar nu.
Under tiden jag väntar funderar jag på att gå till läkaren, bara för att kolla.


Tidigare inlägg
RSS 2.0