Vänner och ostron

I helgen träffades vi igen. Det gamla gänget. Vännerna som alltid kommer att vara vänner
vad som än händer och hur lång tid som än går mellan varven. Det var fyra år sedan sist.
Vi har känt varandra sedan tidiga tonår minst. Det finns så många minnen och så mycket
att prata om varje gång vi ses, ja ni vet säkert hur det är. Mindre alternativt gråare hår för
varje gång vi ses, men vad gör det?

Att handla och laga mat tillsammans är en del i traditionen vi kallar herrmiddag. Att dricka
whisky och annat godis är en annan del. Den här gången hade vi även två gäster, inbjudna
av värden Mats.


Titta Hilda! Mer töntiga gamla gubbar för dig som gillar att titta på sådana!



Gamla, men aldrig vuxna.


Matlagning på gång. Full aktivitet.




Ostron och champagne till förrätt.


Det var faktiskt första gången någonsin jag åt ostron. Tuffa jäklar att öppna, men jag gillade det.






Hjort med kantareller..... De här killarna kan laga mat (inte jag kanske). Detta kan ha varit
något av det godaste jag någonsin ätit.

Somliga festade på cigarr efter maten.


- Du ääär sschååå jävla bra... hick...





Nolltretton

Linköpings värsta partydjur kan självklart ses i senaste upplagan av tidningen Nolltretton.


Nej, inte på framsidan....



Kan ni se honom? Kanske inte, bästa att krypa närmare.


KOLLA! Med ett leende så stort och naturligt att det inte kan komma från något annat än alkohol.
Tror ni att jag har något som helst minne av att jag blev fotograferad? Nej, det är riktigt.





Mesig?



Jag förstår inte varför somliga tycker jag ser mesig ut utan skäggväxt....


Balkong



Titta! Doc fotar sig själv igen!
Egentligen vill jag bara visa hur soligt och skönt det är på min balkong i eftermiddag.
Annars brukar bilder på mig själv sluta på tre sätt:
1) Ljusblå tycker att jag ser gay ut på en bild där jag själv tycker att jag är tuff.
2) Ljusblå tycker att jag ser ful ut på en bild där jag själv tycker att jag är snygg.
3) Ljusblå bönar och ber om en förstoring på en bild där jag själv tycker jag ser ut som en apa.

Nåja, min blogg behöver uppdatering. Det händer inte mycket i mitt huvud just nu.
Inspirationen tryter och då får ni hålla tillgodo med lite foton.

Nu ska jag åka och repa hemma hos Wahlis. Vi har döpt hans källare till Polarstudion för att
det var så förbannat kallt där i vintras.


Jag försöker le naturligt, men det går bara inte.



Den här tror jag hamnar under kategorin gay. Det gör inget.


Byt för helvete ut Weather Girls

"Dans är ett lodrätt utrryck för vågrät längtan".

När jag ser Ljusblå och många andra kvinnor dansa är det tydligt att det sker med energi,
glädje och på ett sätt som verkar helt naturligt. Så är det inte för mig, inte alls.
Det finns inte mycket här i världen som känns mer onaturligt för mig än just dans och
det här inlägget är ett försök i att reda ut varför.

Jag gillar musik, jag är ju för sjutton gammal trummis, så taktkänslan finns där. Jag är
inte orolig för att byta ben vid fel tillfälle eller så. Jag är hyfsat musikaliskt men musikaliteten
tar sig inte fysiska uttryck. Jag känner mig fånig när jag dansar, så mycket kan jag erkänna,
så har det måhända med dåligt självförtroende att göra? Äh, det vet jag inte. Jag har sett
mig själv dansa på både film och stillbilder, jag vet att jag ser fånig ut. Jag tenderar att
sjunga med i musiken som spelas och jag kryddar gärna sången med ett minspel som känns
snyggt och sexigt men som enbart ser efterblivet ut för den jag dansar med. Fånigheten är
något jag delar med många män, men andra verkar ha förmåga att bortse från sådana fakta.
Även om det inte ser speciellt graciöst och naturligt ut så finns energin och glädjen där.

Grejen är nog att jag tycker det är så förbenat tråkigt att dansa.
Det ger mig just ingenting, och det har det nog aldrig gjort egentligen.
Jag dansar främst av två anledningar:
1) Tjejen jag är intresserad av är ju på dansgolvet, då måste jag också vara där.
(Jag har ju en tjej, så den anledningen faller bort på kick-offer och annat nuförtiden).
2) För att det faktiskt bor ett partydjur inuti mig, ett som vill ha roligt och som bara hatar
att sitta stilla. Partydjuret vill inte verka tråkigt.

Det finns saker du kan göra för att det ändå ska bli lite roligt för mig att dansa:
1) Häll i mig GT's, P2's och Baccardi's tills mitt ansikte domnar så att jag antingen inte kan 
göra de där minerna alternativt skiter fullständigt i hur jag ser ut.
2) Spela musik som talar till mitt inre. Sådan musik innefattar hårdrock från 80-talet.
Byt för helvete ut Weather Girls mot Paradise City med Guns'n Roses eller vilken gammal
dänga av Bon Jovi som helst. Ja, Lena Ph går också bra.

Vill du se mig slänga med huvudet som om jag hade hår till midjan, gå ned på knä och spela
luftgitarr? Vill du se mig dansa med äkta glädje (om än inte med ett helt igenom naturligt
rörelsemönster) så kombinera de ovan nämnda åtgärderna. Risken är, och den bör du ta på
allvar och överväga innan du bestämmer dig, att jag kastar tröjan, välter omkull något dyrt
eller krossar någons fötter.

Men vad har väl sådant för betydelse i sammanhanget?



En bild från en annan tidsålder. Den kvällen dansade jag.


Fågel-Bo




Det händer inte så himla mycket i värmen, därför bjuder jag på en idolbild med solbränna, skrynklig skjorta, svettig panna (det är väl ok, det är ju fan 30 grader ute?) och fågelbofrisyr. Hmm, jag heter ju Bo i andra namn. Fågel-Bo.   

Moppekillen tittar bara förbi som hastigast ibland, sedan drar han ut med kompisar och badar. Var jag likadan i den åldern? Såg mina föräldrar aldrig mig heller? Jag är rädd för det. Skrotan och jag har mest badat och hälsat på släktingarna. Vi brukar åka till Varamon, Sverige största insjöbad. Där är fint, men så jäkla kallt att jag trots det varma vädret ännu inte kan skryta med att jag har badat. I förrgår var det 15 grader i Vättern. Igår hade jag badat (tror jag), men tyvärr tog jag inte med badbrallors. I dag pratar dottern om att vi ska åka till Kolmården. Puh, det kommer att bli varmt.
Vi får se hur det blir.

Bo

Säg grattis!
Det är Bo idag.
Jag heter Bo.
Bo är fint.


Moppekillen



Jag hittade den här gamla bilden på min grabb och kunde bara inte låta bli att lägga ut den.
Det är alltså Moppekillen, ganska många år innan han började fundera på moppar och WoW.

En man, en kamera och en kattmössa


Japp, den före detta Skärgårdsdoktorn njuter av den frihet ett icke-anonymt bloggande ger och fortsätter lägga ut bilder som är photoshoppade tills han själv tycker att han ser snygg ut.

MEN! Han känner också ett tvång att nyansera bilden av sig själv en aning. Därför bjuds också på några äldre bilder som inte bearbetats i efterhand. Så här ser jag egentligen ut.


En man, en kamera och en kattmössa.


Det jävliga är att jag är nykter.

Det här är jag

Jag har faktiskt inte orkat ta några fler foton på mig själv sedan härom kvällen. Det är ingen
idé att vänta på en bra hårdag eller en kväll när rynkorna i pannan syns mindre än normalt.
Nu kastar jag upp dörrarna till bloggoroben på vid gavel - tada!
Det här är jag, för några dagar sedan.


                           
Någonstans på vägen tappade jag förmågan att le naturligt på bild, därför har jag slutat.



Den här bilden är några månader gammal och den är jag nöjd med. Inte så mycket med mig
själv som med mitt photoshopande. Jag tycker den blev lite cool och därför har jag den på
facebook.


Så vad ska vi nu hitta på när inga hemligheter finns kvar att avslöja?


Runt 20

Lumpen och låtsasfarlig med k-pist. Grrrr.... 
Det syns inte men jag har hästsvans också.


När jag nu sitter här och väljer ut bilder på mig själv är det några saker som slår mig.

1) Jag är fåfäng. Det betyder att jag väljer bilder där jag tycker att jag ser okej ut.
     Jesus, jag hittade bilder där jag liknar Rolle-karaktären i Mia och Klara. Jag vågar
     inte tänka på vad det skulle innebära för mitt kärleksliv om Ljusblå fick se den. 
     Det räcker nog med att jag titt som tätt citerar Rolle: 
     "Garaget till dammiddan kom, garaget till dammiddan kom".

2) Jag närmar mig ett inlägg som skulle kunna få rubriken "nutid" eller liknande.
     I dag har jag tagit närmare 70 bilder på mig själv. Ingen av dem kommer att hamna i det
     inlägget. Men kanske är det bara att inse att det faktiskt gått 20 år sedan lumpenbilden ovan.
     Suck.

860201 står det på baksidan av det här fotot. 

I min första etta med lappade jeans och fina katten Fia i famnen. 
Ja, jag är så gammal att jag varit med om en tid när det var helt lagligt
med hockeyfrilla.


Sådär ja. Nu är det bara sista steget ut ur bloggoroben kvar så om ni ursäkter fortsätter
jag att ta bilder på mig själv en stund.

Grundskolan

Egofrossan fortsätter.
Jag ökar takten lite.


Första klass. Ja, man kunde se ut så här i håret på sjuttiotalet, det var inget konstigt alls.
Vår fröken hette Susanne och hon hatade mig. Varför vet jag inte riktigt. Jag hade ofta
smutsiga händer, kanske var det orsaken. Jag hade det jobbigt i början. Mobbad.
Men det var bara allra första tiden. Det gick ganska snart över som tur var.



På skolfotot i fjärde klass verkar jag åtminstone ha hittat en kam.
Jag började se dåligt i fjärde klass, men jag vet inte om det var
efter fotot jag fick glasögon eller om jag helt enkelt var lite fåfång.


Den här bilden är tagen på högstadiet, men jag minns faktiskt inte vilken klass jag gick i.
Ska jag ändå gissa så tror jag att det är nian.
Ni tycker kanske att jag ser ut som en tönt med för stora glasögon? Icke.
Titta igen. Den där killen har så mycket självförtroende att han går omkring i skinnväst
och stålmannen t-shirt. Han spelar trummor i ett band och tycker det är coolt att klä sig
konstigt.

Stephen och jag


Om Stephen King ger ut fler böcker kan jag snart inte få plats med dem på en bild längre.


Visste ni att jag har alla böcker av Stephen King? Nej, det gjorde ni så klart inte. Det är ju
först nu jag berättar det.

Jag tror det började när jag var femton år och jag såg filmen "The Shining" första gången.
Läsintresset hade jag sedan tidigare, men när jag läste "based on a novel by Stephen
King" i sluttexterna på filmen blev jag nyfiken. Jag köpte boken och läste den. Den andra
boken jag skaffade var "Jurtjyrkogården". Sedan dess är det Stephen och jag.

Att läsa bara läsa Stephen King, är det lite som att bara äta på McDonalds eller?
Kulturfinsmakarna rynkar nog i alla fall på näsan åt sådant skräp. Okej, nu läser jag ju inte
bara King, men som ni förstår av bilderna har det blivit en hel del hur som helst.

När det gäller böcker vill jag äga dem, jag vill inte låna böcker på biblioteket. Jag är samlare
och som sådan pedant med böckerna. De ska vara inbundna (sådana med löst papper om)
och av första utgåvan. De flesta böckerna är sådana, men inte alla tyvärr. Då och då jagar
jag lite på tradera men vissa är riktigt svåra att få tag i.

Därför passar jag på att göra en efterlysning:
Om ni i er bokhylla har följande böcker, inbundna med löst omslag, och kan tänka er att
sälja dem, hör av er:

Carrie
Varsel
Den förskräckliga apan
Eldfödd
Staden som försvann

Dessutom vill jag ha tag i Stark. Jag har den inbunden och fin men det är utgåvan med vitt
omslag från Bra Böcker. Jag vill också ha den silverfärgade från förlaget Legenda.

Jesus... jag är en nörd. Shit.

Ni kan också få gissa hur det här inlägget blev till.
1) Jag behövde damma bokhyllan, plockade bort alla böcker och kom på att jag kunde skriva
     om mina böcker på bloggen.
2) Jag ville skriva om mina böcker på bloggen, plockade bort alla böcker och passade på att
     damma bokhyllan samtidigt.







Två år


Två år. Ett riktigt A-barn har min mamma berättat att de skämtat om på barnavårdscentralen
när jag var liten. Själv kan jag känna mig lite bitter över sötfaktorn kulminerade så tidigt i
livet. Njut av denna fina bild, från och med nu går det bara utför.


Bebis



Ska man ta steget ut ur bloggoroben så ska man göra det en bit i taget tycker jag.
Börja från början liksom.
Det här är jag på den äldsta bilden jag har av mig själv, det är rentav den enda från den tiden. 
Nu är det inga problem för mig. Skullejag plötsligt få sug efter att se mig själv som liten
kan jag ju bara åka hem till mina föräldrar och bläddra i gamla album.
Jag ser ut som en bebis tycker jag. Lite som vilken bebis som helst. 

För ett tag sedan skickade Ljusblå en bild på sin bror och hans nyfödda son.
"Är de inte lika?" frågade hon.
"Nej, var då?" undrade jag.
Jag såg inte en enda likhet mellan det lilla barnet och den skäggige, flinande mannen.

Det är det jag menar, för mig är bebis något man är innan dragen kommer och förstör
alltihop. Det är därför alla bebisar är söta, de ser precis likadana ut.

Nog om det. Fler inlägg i bildserien "vägen mot den perfekta mannen" kommer.

Varje gång jag försökte skriva ordet "bebis" ovan stavade jag fel. Det blev "bevis" i stället.
Kan ni skriva bebis?

RSS 2.0