Doc

Varg? Cujo? Charles Manson? Nej, ett leende.


Vänta nu... säg det igen. Jag glömmer alltid bort vad det är som är så kul med att gå
med en påse bajs i ena handen och flåsande gul-snö-fixerad pälsboll i dragandes i ett
snöre i den andra. Ah! Just det, så var det. Det är ju så med människans bästa vän
hunden. De är ju så söta och tillgivna att man glatt offrar lediga morgnar och sömndrucket
ger sig ut i svinottan i tiotals minusgrader. Som sagt, ibland glömmer jag.

Det är måndag efter helg i Örebro och sådana måndagar brukar ibland resultera i
reflektioner kring husserollen.

Challe, The Challenger eller Charles som jag döpt honom till, verkar gilla mig trots
att jag kanske inte alltid utstrålar pur glädje på våra morgonpromenader. Jag har
blivit en duktig hundägare tycker jag. Jag tar med honom på promenad och låter Ljusblå
sova ut, inte alltid, men ganska ofta. Hon har ju det bestyret varje morgon i veckorna när
jag inte är där. I fickan ligger påsar jag fuskar allt mer sällan med till skillnad från många
andra hundägare. Spåren efter hundarna till sämre sorters hussar och mattar ligger och
korvar sig i långa rader ut med cykelvägarna.
Det som göms i snö kommer upp i tö.

Gul snö kan man inte säga så mycket om tycker jag. Man kan inte förvänta sig annat
än att hundar pissar i snön och för mig är det bara något som gör vintern lite fulare.
Så är det inte för Challe. För honom väntar ett smörgåsbord av dofter där han ignorerar
vissa, undersöker somliga närmare och skvätter över andra. Några verkar han vilja
slafsa i sig som om urinsorbet vore det bästa som finns. Då brukar jag dra lite extra
i kopplet.

Den här helgen har Challe börjat med något nytt. På morgnarna kommer han fram
till oss och ställer sig upp med framtassarna på madrassen. Därefter drar han upp
läpparna och blottar sina risgrynsvassa, inte helt vita tänder. När jag först fick se det
blev jag rädd, jag trodde han blivit galen, Cujo liksom. Så förklarade Ljusblå att den
där fruktansvärda grimasen var ett leende. Ja, tamejfan om inte hunden försöker ställa
sig in hos oss genom att härma de miner vi människor gör för att uttrycka vänlighet.
Helt otroligt om du frågar mig.

Helgens stora hundägarbonus kom ändå vid köksbordet en kväll. Jag satt på min plats
och Ljusblå mitt emot. Challe satt på golvet bredvid och iakttog oss.
- Kom Challe! Kom till matte! sa Ljusblå.
Hunden gick fram och satt sig bredvid mig. Jag log.
- Men Challe! Kom hit! försökte Ljusblå igen.
Charles hoppade upp och lade tassarna på mitt ben, och nog tyckte jag att blicken han
kastade på sin matte var aningen trotsig.
- Challe! Kom! Nu fanns där en viss skärpa i Ljusblås röst, trots att hon hade svårt att
hålla sig för skratt. Charles som nu verkade vara enbart min hund ignorerade henne.
Nåja, till slut tog han några släpande steg mot kvinnan som kallade på honom.
Sedan gick han tillbaka och lade sig vid mina fötter.

För allra första gången kände jag en fläkt av äkta hundägarglädje. Jag visste väl att
skinkbitarna jag kastat till honom när Ljusblå inte sett skulle ge utdelning förr eller senare.


Charles in action

Så här ser jag ut när jag jobbar från Örebro. Gråhårig och gråskäggig. Mystiskt.

Att bo tio mil från varandra innebär att man inte träffas så ofta som man skulle vilja. Hur
sjutton gör vi? Tänker positivt?
"Om man inte ses så ofta hinner man inte tröttna på varandra".
"Det är så härligt att ses när man har längtat lite".
"Tio mil är inte så långt, det tar bara en och en halv timme att åka".
Jovisst, det finns fördelar, men faktum är att nackdelarna överväger.

Vi ska prova en sak framöver. Varannan fredag ska jag jobba från Örebro. Det innebär att
vi kan få en torsdag kväll tillsammans och på fredagen är jag redan hemma när hon slutar
jobba. Om jag sedan kan åka direkt till jobbet på måndag morgon har vi i alla fall fått lite
mer tid tillsammans. De andra helgerna ska jag se till att vara så mycket jag kan med mina
ungar, särskilt Skrotan som gärna hänger med mig. Hon är inte jättenöjd med det här upplägget,
men det blir nog bra ändå till slut.

Två kvällar i rad öppnade jag den lilla tuben och petade in lite av det vargula klägget
på insidan av de nedre ögonlocken. (Kallas de ögonlock förresten?)
Färgen gör inte att man ser jättefräsch ut precis, men ju mer jag tänker på det, desto
mindre kan jag komma på en mer passande färg. Svart? Läskigt! Rött? Dramatiskt
så det räcker och blir över. Skräckfilms-Johan hade velat ha en röd salva. Då hade
jag kunnat leka Zombiehusse på egen hand med Challe i helgen.

Efter insmörjningen ser man inget. Allt blir suddigt och det enda vettiga man kan göra
är att gå och lägga sig. Tyvärr ser man inte mycket när man vaknar heller. Inte när man
gör frukost och inte när man kör bil till jobbet. Texten på skärmen är suddig ungefär
ända fram till lunch. Om jag behandlat även på morgonen som det rekommenderades
hade jag väl varit blind dygnet runt.

Det postiva är att det faktiskt hjälpte. Mina ögon känns friska igen och de 93 kronorna
pyttetuben kostade svider inte lika mycket.

Det är lite typiskt mig. Jag går gärna omkring och gnäller över små krämpor, men
jag tar sällan tag i saken och söker hjälp. Hur många veckor gick jag med brutet
lillfinger för några år sedan innan jag tills sist fick det gipsat? Två eller tre tror jag.

Tänk om jag är allergisk mot hundar! Hoppas det! (moahahahaha).

Det ringer och ringer....
- Hallå! svarar jag.
Det fortsätter att ringa.
Det är ju i mina öron det ringer och piper.
Vi har repat och jag är knasig i rösten som vanligt.
Mitt band borde skaffa sig en riktig sångare istället.
Egentligen struntar jag i om det låter sprucket, det är ju bara rock'n roll, men jag vill inte
ha de där feltonerna á la M.A Numinen. Jag måste lära mig behärska rösten även när jag
är ansträngd.

Nåja, på det stora hela gick den ändå okej och det var roligare än på länge.

Nu har ögonen kliat, svidigt och svullat sig länge nog tycker jag.
Vi får se om Noviform hjälper.

Så har en månad av nya året redan gått. Snart är det jul igen.
Jag gillade min januari-header.
Jag gillar inte min februari-header lika mycket.
Panikskapad.
Jag är inte alls säker på att jag behåller den hela månaden ut.

Jag fick lite panik. Den är ju den sista idag vilket betyder designbyte på bloggen. Den här gången
har jag ingen färdig sådan som bara ligger och väntar på att få bli  inlyft från avbytarbänken.
Det hade varit sol och blå himmel hela dagen så jag väntade mig rosa eller röd sådan på kvällen.
Istället blev allt gråblått och ganska trist.
Jag får hitta på något annat.

Jag tror inte mina ögon. Inte min öron heller för den delen.
Mina barn sitter tillsammans i köket och pratar mjukt, artigt och vänligt med varandra.
Moppekillen hjälper Skrotan att få in musik på mobilen. Jag är helt stum och rörd närapå
till tårar här.
Lika bra att jag förblir stum.
Den här unika stämningen vill jag inte störa.

Örebro. -21 ute och jag är glad att Ljusblå tog med Challe ut idag. Hon behöver nog
gå ut och rensa hjärnan lite. Det är en stor dag: Föreläsning på Marieberg.
Premiärföreläsning dessutom. Om jag säger att hon är lite nervös så är det i alla fall
ingen överdrift.

Kaffet har puttrat klart, det mesta av frukosten står på bordet.  Snart kommer hon
in och det blir generalrepetition till blåbärsyoghurten. Japp, nu krafsar Challe på dörren.

Gotta go, vi hörs.

Rock me til I hit that floor,
Rock me til I take no more,
Rock this hungry heart of mine,
Rock me down right to the ground,
Rock me like you've never done before,
Then rock me just a little more.

Torsdag = repdag nuförtiden.
Antagligen är jag korkad som ger mig på att försöka sjunga i ett band.
Än mer korkat är det att sjunga i ett band som spelar covers på gammal hårdrock.
David Coverdale, Joe Lynn Turner, Ronnie James Dio och en massa andra gamla idoler,
de är inte att leka med de där killarna. När jag försöker hänga med ligger jag precis
på gränsen för vad jag klarar av, i bästa fall. Inte så sällan är det en bit över gränsen
också. Det kan bara sluta på ett sätt. Trasigt.

Igår slarvade jag med uppvärmningen, det är sådant som straffar sig. Plötsligt tar det
bara stopp. Det enda jag kan göra är att sitta och titta på medan de andra spelar
vidare utan mig. Trist. Fast om jag bara vilar en liten så går det hyfsat igen, ibland
rentav bättre.

Jag kanske borde sjunga något annat en skrikig hårdrock? Mindre skrikig rock?
Eller kanske inte alls? Det är kanske bakom trummorna jag ska sitta, som jag gjorde förr?
Fast samtidigt är det ju så jäkla roligt. Trots allt så går det bättre och bättre även om jag
hade en lite sämre dag igår och dessutom börjar jag känna mig mer bekväm bakom mickstativet.
Det är bra. Bandet har köpt in en liten låda som gör att man genom att trycka på en knapp
får man en eller två stämmor på sin egen sång.
Ascool pryl och det låter riktigt häftigt i vissa låtar.
Äh, jag ger inte upp än.

Jag måste erkänna att jag är lite trött på snö nu. Bara för att man i tysthet önskar
sig en vit jul så får man en vinter som påminner om den i "Day after tomorrow".
Om det nu ändå måste snöa mer nu, skicka då ned så mycket att jag inte kan ta
mig till jobbet imorgon. Ok?

En bra sak med att byta blogg är att alla gamla inlägg försvinner.
Ännu bättre är att man gå tillbaka till den gamla bloggen och återvinna inlägg som
fanns där. Gamla inlägg blir som nya, särskilt med enstaka omformuleringar eller
stavfelsrättningar. I kategorin Recycled kommer jag att återvinna inlägg jag tycker 
att eventuella nya läsare borde få ta del av.


December 2007

Jag trodde inte mina öron. Den främmande kvinnan framför mig var kanske inte ens
30 år fyllda och nu ville hon känna på mina testiklar. Jo, jag hade tydligen
hört rätt. Det var inte heller precis så att hon bad snällt, hon bara förväntade
att jag skulle gå med på det lika självklart som jag skulle svarat på frågan om
hur mycket klockan var. Jag drog ned byxor och kalsonger till knäna och kvinnan
kände efter mycket ordentligt. Men vi kanske ska börja från början.

Det var några timmar tidigare, Ljusblå och jag hade en mysig morgonstund när jag
plötsligt och helt utan förvarning kände det som att någon sparkat mig hårt
mellan benen. Ni män som läser det här har alla någon gång fått en spark, boll
eller cykelstång hårt uppsmälld mot era familjejuvelerna. Ni vet hur den där
smärtan känns, den kommer inte där smällen tog utan längre upp, en knytnäve
i magen som får oss att krypa ihop och kanske till och med kasta oss ned på
golvet.

- Det går inte längre, Ljusblå! skrek jag, for upp ur sängen och vek ihop mig
som en fällkniv på golvet. Efteråt förklarade hon att hon inte fattade någonting
av vad som hände. Kanske trodde hon att jag plötsligt bara var tvungen att komma
ut ur garderoben. Jag kan inte ens föreställa mig chocken hon måste fått men det
skulle inte förvåna mig om hon berättar sin historia här också.

Smärtan spred sig uppåt och hela västra sidan av magen värkte. Det kunde inte
gjort mer ont om någon stuckit in en kniv och vridit om den.

- Men herregud, vad är det som händer? hörde jag Ljusblå ropa. Hon hade förstått
att jag hade ont och lät utom sig av oro.

En av första tankarna som for genom mitt huvud var "njursten". Varför vet jag
inte riktigt men det jag hört var att det är bland det värsta man kan råka ut
för när det gäller smärta och precis så kändes det. Det kunde inte finnas något
värre. Den började någonstans strax under revbenen och strålade ned mot
ljuskarna så intensivt att inga andra tankar fick rum. Det var bara ontet och
jag.

Ljusblå ringde upp sjukvårdsupplysningen. De tyckte att vi skulle vänta en liten
stund och blev det inte bättre inom en timma skulle vi åka till akuten. Hon
hällde upp ett varmt bad åt mig för jag trodde att det skulle kunna lindra lite.
Jag fick lite te också och värken gav med sig en aning där jag låg i badet. När
jag klev upp hade den nästan avtagit helt. Men jag hade en känsla av att det
inte var färdigt än. Jag hade rätt.

Smärtan kom tillbaka. Ännu värre. Jag kallsvettades. Jag minns inte om jag
skrek. Ingen ställning jag stod eller låg i var bättre än någon annan. Ljusblå
ringde igen och nu de sa att vi skulle åka direkt. Jag hade så ont att jag inte
kunde klä på mig, vi var tvungna att vänta en stund. Jag vet inte om smärtan
klingade av igen eller om jag bara vande mig vid den. Den fanns där hela tiden
men på något sätt kom vi alla fall iväg.

Väl på akuten blev jag intervjuad under något som kändes som en evighet. Det
enda jag kunde tänka var "ge mig smärtstillande, ge mig smärtstillande". En
sköterska ville att jag skulle lämna ett urinprov och det borde varit lätt,
kissnödig kände jag mig nämligen hela tiden, men hemma hos Ljusblå hade jag inte
lyckats få fram en droppe. Nu gick det tack och lov bra. Så småningom kom en
annan sköterska och jag fick en spruta i skinkan. En kvart senare kände jag inte
topparna på det onda längre.

Den kvinnliga läkaren som vill känna på mina ljumskar och testiklar frågade Ljusblå:
- Är du hustrun?
- Vi är tillsammans, svarade hon.

Det visade sig också att ljumskar och testiklar inte var det enda hon ville
känna på och när hon tog fram gummihanskar och bad mig ligga på sidan med knäna
uppdragna mot magen satte Ljusblå händerna för ögonen och tittade ned i knät.
Hon såg på mig igen när jag låg där med kvinnans finger långt uppstoppat där
solen inte skiner. Jag såg kanske något storögd ut för Ljusblå kunde inte låta
bli att lysa upp i ett jätteleende innan hon bet ihop och tittade ned igen.

Inga konstigheter hittades varken här eller där. Jag fick höra att min urin var
"ful", och att mina symptom stämde in på njursten. Jag skulle röntgas och fick
ligga länge under en filt på en rullvagn och vänta min tur. Ljusblå pysslade om
mig, strök mitt hår och höll min hand, gav mig vatten och rättade till filten
varje gång jag kom tillbaka efter ännu ett misslyckat försök att kissa. Jag hade
ont hela tiden och när smärtlindringen avtog bad jag Ljusblå hämta någon för att
ge mig mer. Ny spruta i samma skinka.

- Nu sticker det till lite, sa sköterskorna varje gång.
"Vem bryr sig?" tänkte jag. "Gör vad fan ni vill med mig bara jag slipper det här".

Ljusblå fick inte följa med in i röntgenrummet. När jag låg där under den stora
kameran fick jag 20 minuter när jag inte kände något alls längre. Jag
halvslumrade men var ändå tillräckligt vaken för att lyda de talade
instruktionerna från kameran: "Andas in och håll andan".... "andas igen". De
sprutade in kontrastvätska i armvecket och tog mer bilder. Det onda kom
tillbaka. Ljusblå som väntat utanför körde mig tillbaka till väntrummet.

När bilderna analyserats berättade läkaren att de inte kunde hitta några stenar
eller något grus i mina njurar. Däremot var "kanalerna" vidgade så slutsatsen
blev att jag haft en njursten som kommit ut. Jag hade också fått urinvägsinfektion.
Om jag förstod rätt är det något man får som ett brev på posten i samband med njursten.
Jag hade bett om mer smärtstillande men innan den kom hade jag faktiskt inte ont längre.
Jag fick ändå en sista spruta i röven och en påse med smärtstillande stolpiller innan jag
kunde sätta mig för att vänta på
att Ljusblå skulle komma med bilen.

Jag hade mer eller mindre konstant skitont i 6 timmar och jag kan lova att jag
aldrig varit med om något liknande. Tankarna jag hade när det var som allra
värst skrämmer mig lite nu i efterhand. Jag ville verkligen inte leva längre.
Jag var 42 år och jag hade haft det bra, jag hade i alla fall inte haft ont. Jag
var övertygad om att de ytterligare 42 år jag kunde ha framför mig skulle bli
ett liv i smärta med en kropp som redan börjat dö och där sjukdomar avslöste
varandra medan jag skjutsades fram och tillbaka och ut och in ur stora maskiner
på olika sjukhus. Hade någon erbjudit sig att släcka ljuset för mig då hade jag
kanske tackat ja. Så ont hade jag.

Ljusblå hade sedan länge bjudit in till fest hemma hos sig på kvällen. Tidigare
på dagen hade hon tänkt ställa in men jag bad henne att inte göra det. En av
hennes vänninor var på väg med tåg från Uddevalla och ytterligare ett tiotal
vänner hade förberett mat att ta med till det planerade knytkalasjulbordet. Jag
var inställd på att tillbringa resten av helgen på sjukhuset och om jag inte
blev inlagd så skulle jag kunna stänga in mig i Bus eller Bråks rum. Men det
onda kom inte tillbaka. Jag var visserligen matt men fick energi från ett slags
lyckorus över att inte har ont längre. Jag var med på festen. Jag åt mat och
drack till och med vin, om än inte så mycket. Det blev en lyckad kväll.

För var och en av vänninorna berättade Ljusblå om vad som hänt. Särskilt
ingående berättade hon om läkaren som ville känna på mina testiklar och ....
ja... det där andra. Ljusblå är ond, fast bara på låtsas. Ingen historia är värd att
berättas om man inte kan skratta åt den och vid det laget kunde även jag det.
Det är skönt att vara två när något sånt där händer. Jag vet faktiskt inte hur
jag skulle klarat av den där dagen om inte Ljusblå varit där.

Uppdatering januari 2010
Jag har för mig att ungefär hälften får återfall av njursten. Varje gång jag har
lite ont i magen blir jag på helspänn. Jag ser inte fram mot ett återfall.