Bylsig

Allt oftare känner jag att min rygg är bar. Det glipar.
Det där är lätt åtgärdat. Jag ställer mig upp, drar tag i t-shirtens nedkant
och stoppar omsorgsfullt ned den innanför byxlinningen. Sedan rättar jag till
den stickade utanpå-tröjan också.


Men när man gjort det där några gånger om dagen under några veckors tid börjar
man ju fundera.
Ska det verkligen vara så?
Har jag växt?
Har kläderna krympt eller köper jag dem rentav för små?


Nu har en annan tanke slagit root.
Jag kommer aldrig att erkänna för er att jag skulle vara tjock. Det är jag nog inte
heller, men jag är inte helt sams med min mage. Den är inte tjock, utan mer... bylsig.


Jag tror inte att den där bylsigheten på något sätt skulle vara tilltagande.
Tror inte. Efter förra sommarens gångtävling var jag i ganska bra form och behövde inte
på något vis välja över eller under buk när jag knäppte byxorna, men det är länge sedan
nu.


Är det så att jag går omkring och lurar mig själv? Att jag tror att jag bara är lite bylsig,
men i själv verket håller jag på att bli tjock? Hemska tanke. Är det magen som stjäl tröjtyg
så att ryggen bli utan? Jäklar också! Jag måste börja gå igen. Måste hitta tid att promenera.
Det är enda sättet att hålla den där tjuvaktiga magen och bylsigheten i schack tror jag.


Malin säger att jag är fin, men det är nog sett genom ett rosa skimmer har jag en känsla av.
Dessutom vill hon nog väldigt gärna vara den av oss som är snyggast och mest vältränad.
Som om jag tänkte tävla med en tjej som tränar sex dagar i veckan.


Nej nu ska vi ta tag i det här.


Nu åker jag mot västkusten, jobbar på distans i morgon.
Ska bara stanna till och köpa några flaskor vin.
Man blir inte bylsig av vin eller hur?
Nej, tänkte väl det.

 


 


Graviditetslångt uppehåll

Det har inte gått att läsa mycket om mina äventyr på gymmet här på sistone. Varför?
Jo, det beror helt enkelt på att jag haft ett graviditetslångt uppehåll ungefär. Nej, nej,
inga grattiskommentarer nu. Varken jag eller någon annan i min närhet har fött några
barn på sistone. Dessutom är jag man så det hade varit en stor händelse även utanför
denna blogg.

Vad ska jag då skylla på. Det började med musarm som spred sig ändå ut i båda
axlarna. Musaxlar? Sånt där hänger gärna i och vad hur jag än gjorde så ville det inte
gå över. Så fick jag rådet att vårdcentralen att käka doser med Voltaren som var minst
dubbelt vad som rekommenderades på förpackningen. Då gick det över nästan med en
gång. Sista månaderna har jag inte haft ont alls, jag har bara inte kommit igång med
träningen.

Igår var det ialla fall dags. Lite vilsen kände jag mig, de hade nämligen byggt om hela
stället sedan jag var där sist. Som vanligt utgör de övriga besökarna minst lika mycket
nöje som själva träningen. När jag värmde upp på löpbandet kändes det bra över förväntan.
Jag orkade mer än jag trodde och musiken spelades gick i takt med mina ben.

Då börjar tanten två löpband bort att sjunga, och givetvis inte till musiken i högtalarna,
nej då, hon hade minsann egen musik i sina lurar. Högt sjöng hon också och allt blev bara
otakt och fel för mig.

Ändå kändes det bra. Som väntat hade jag tappat en del ork på vikter men det får man
väl nästan räkna med. Om jag bara håller igång nu så är jag snart tillbaka. Som väntat
har jag också ömma armar, ben och mage idag, men det känns bara skönt.

35:3 Swedbank



Så står det på nummerlappen som ligger på mitt skrivbord. Om en liten stund kommer den i stället att sitta
fastnålad på den nya blå tröja som inköpts för eftermiddagens påhitt. Jag vet inte inte hur det gick till men
jag blev något jäkla vis inlurad att delta i Mjärdevistafetten, en löpartävling bland företagen i teknikghettot
där jag jobbar.

Jag hade tackat nej, det hade jag. Efter min, enligt eget tycke, galna insats i gångtävlingen i somras, ville
jag inte ge mig på detta också. Jag vet att tävlingsdjävulen kan ta tag i mig och jag tycker inte om det.
Nu har jag för säkerhets skull inte tränat någonting, jag är inte i mitt livs bästa kondition för tillfället, och
detta kanske kan hindra mig från att känna någon som helst form av segervittring.

Håll tummarna i alla fall.

Mine...

Prylar gör ingen lycklig har jag hört någon säga. Ja, jag tror till och med att jag yttrat
orden själv någon gång. Så dumt. Så fel.



Mine.....

Det märkligaste jag upplevt sedan puberteten

Igår när vi repade sjöng jag så ögat sprack. Eller.... ja, inte ögat, men den där finnvageln
jag tjatat om. Okej, jag förstår att intresset för mina äckliga ögon inte kan vara jättestort,
men för egen del är detta det märkligaste jag upplevt sedan puberteten.

För övrigt kan jag berätta att jag varit jättenära att gå till gymmet två dagar i rad nu.
Det skulle inte förvåna mig om jag verkligen slår till i morgon.

Vageln från helvetet



Där är den. Vageln från helvetet.


Finnar i ögonlocken

Jag har något i ögat. I ögonlocket. En vagel? En finne? Vet inte, men det är inte
snyggt och det är inte skönt. Kanske är det bara någon infektion, jag har ju haft
några sådana på sistone. Det skumma är att det ser ut som en finne. Men inte
sjutton kan man ha finnar i ögonlocken? Det ser ut som någon man skulle kunna
klämma på bara det får mogna till sig lite. Nåja, med lite tur överlever jag.
Semester del 1 lider mot sitt slut.
Jag längtar hem lite grann för på jobbet ligger en ny iPhone och väntar.
Mums.

Grå


Jag får ärligt tala en chock när jag ser mig själv på bilder nu för tiden.
Min egen bild av mig själv är betydligt mindre grå. Betydligt mindre.
Vi pratar inte om grå stänk längre.




Lite irriterad på min kropp

8/4
Det är exakt på dagen en månad sedan jag tränade sist. Om jag inte minns fel så skrev
jag då att nu jäklar är jag på gång igen.
Jag är lite irriterad på min kropp.
Det finns ett ont som verkar snurra runt där. Det går inte över, det bara flyttar sig.
Musarm.
Handledsbesvär.
Nu är det axeln.
För en kille som lova platt mage till sommaren är de där krämporna inte mycket att skylla
på. Magont har jag inte haft, men det har inte varit roligt att gå till gymmet när jag inte
känt mig bra.
Idag gjorde jag det ändå. Det gick ändå hyfsat, förutom just axelövningarna som jag
gav upp ganska snart.

Magen då?
I två månader har jag känt mig gubbfläskigare än någonsin och långt, långt ifrån någon
utlovad platt. Jag tänker tjata mer om magen snart.

Blåbärspaj med vaniljsås

Det blev bara ett enda gympass förra veckan. Ont i handleden och ont i musarmen.
Jag är för jäkla ynklig. Jag känner mig lite förkyld också, det är lika bra att gnälla
ordentligt när man ändå är igång.

Jag gick och tränade på lunchen i alla fall. Det gick ganska hyfsat. Handleden känns
bättre och bättre. Den andra armen är som den är men det är under kontroll. Löpbandet
fick några minuter extra, det kändes bra.

Det här med magrutor till sommaren... Vilket skämt! Jag börjar tro att jag har alldeles
för dålig karaktär för att lyckas med det där. Jag kan inte låta bli vare sig bondkakor
hos Ljusblås granne eller att stjäla godisbitar ur Skrotans lördagspåse, jag är hopplös.
Jag och Ljusblå är inte heller bra för varandra ur det perspektivet. I helgen har både
chokladbitar och en skål med Ben & Jerrys slunkit ned i syltmagen.

Nej, nu måste jag hitta på något. I stället för att gnälla över min dåliga karaktär
ska jag istället redovisa sådant jag INTE ätit. Som idag på jobbet. Tina har fyllt år
och bjuder på blåbärspaj med vaniljsås. Fan i helvete, det luktar så gott ända bort
hit till mitt skrivbord. Men jag har inte ätit något. Ännu. Jag vågar inte gå förbi en gång
till. Ger man sig på något så dumt som att försöka få bort magfläsket vid 44 år så gör
det ont, det är bara så.

2010-03-08: Jag har inte ätit Tinas blåbärspaj med vaniljsås.
Starkt Johan!

Finfin träningsvärk

Igår besökte jag gymmet för första gången på över två veckor. Yes, strategin att
låta musarmjävlen vara så mycket som möjligt funkar. Just  nu känner jag nästan
ingenting. Det är lite tungt att komma igång igen. Det är farligt med långa uppehåll.
Jag hade ganska lätt kunnat låta bli.

Efteråt kändes det lika skönt som vanligt. Jag är nöjd med mig själv när jag tränat
och idag har jag finfin träningsvärk för första gången på länge.

Jag har ont i min vänstra handled, men jag ska försöka att inte gnälla för mycket om
det. Okej, jag måste gnälla. Det är ett gammalt problem som dyker upp med jämna
mellanrum. Det är något som ligger i kläm där ibland och det kan göra så ont att
jag skriker rakt ut. Oftast känner jag bara av det några dagar om året.

Jag är rätt ömtålig som ni hör.

Gissa karaktären

- Varför har du så många tisdagsbullar?
- Jag semlar på dom.

Det skulle inte förvåna mig ett dugg om jag dragit min favoritvits här flera gånger
tidigare. Ni ska inte bli förvånade om ni får läsa den här igen nästa år. För övrigt
anser jag att A-Teens-Marie är världens lycklaste så här års. Varför? Jo, hon är väl
fortfarande ihop med Måns Semleröv?

Igår var det ju stora tjockisdagen och på företaget ställdes stora lådor med semlor
fram. Hur hanterar då en kille som lovat finfin mage till sommaren, och som dessutom
kaxigt hävdat att han har deffvecka. Det kära vänner vill jag att ni ska gissa.

1) Glufs! Skit i deff och mage!
2) Åh... en enda semla kan jag väl ta!
3) Näpp, här är killen med karaktär. Jag tar en bit tonfisk istället.


Mr Muscle

Utmanad på muskelspännarbild av Piratfarsan. Jag antar bildutmaningen, men jag hoppas
inte det är någon muskeltävling. Jag ligger lite efter som du ser.
Än så länge moahahahaha.


Deffweek has begun


Min mat en vecka framöver.


Fredagskvällsmat, kycklingsallad. Jag borde kanske ratat pastan eller ersatt den med fullkorns.
Men om min deffweek har börjat (för det är jag inte helt säker på), så ser jag det som en mjukstart.

Deff?

Mina besök i gymmet rullar på ungefär som vanligt. Det går bra och det känns bra. Då och
då ökar jag på lite med vikter och det vill jag gärna tolka som att jag blir starkare. Det kan
förstås också betyda att jag fegat med vikterna tidigare, fast det tror jag ärligt talat inte.
I helgen gjorde armhävningar för första gången på säkert två år och upptäckte till min
förvåning att jag klarade fler än jag gjort någon gång tidigare i livet. 45 och på väg mot
sin livs form? Mmm... vet inte det ja.

Nu till det väsentliga, det jag verkligen känner att jag kommer att avkrävas bildbevis på
här så småningom: Magen. Om jag varit Pata i Cirkus Kiev (kom igen ni lyssnar väl på CK?)
hade jag på östgötska bölat: "Men jag har ju gått ut mät på forat och sagt att jag ska
ha magruter till sommarn!" Det var korkat gjort Johan.

Jag har nästan klarat mig från att köpa chokladbitar. Nästan. Jag har inte kunnat låta bli
att stjäla en och annan godisbit ur Skrotans lördagspåse. Jag har inte riktigt kunna äta
de mindre portioner med mat som jag tänkt, dvs äta tills jag blir mätt, men inte mer.
Det enda löfte jag riktigt stått fast vid är att äta vispgrädde till pannkakorna.
Om jag står framför spegeln och hoppar jämfota så skvalpar det alltså lite fortfarande.
Egentligen lika mycket som när jag så kaxigt basunerade ut mitt löfte i slutet av november.
Då kändes sommaren mer avlägsen.

Jag funderar på att ta en deffvecka. Jag vet knappt vad det betyder, men jag antar att
jag enbart får lyssna på Def Leppard, bara ha defrostern på i bilen och på jobbet får
jag väl pyssla med att defragmentera hårddiskar och pilla på inställningarna i default
gateway. Någon som kommer på fler saker jag får göra? I tillägg ska jag bara äta sallad,
med kycklings och tonfisk och sådant. Jag har inte hårdstuderat vad man får äta precis,
men jag känner för att prova något bara för att se om sladdret tenderar till att försvinna.
Just det, mer konditionsträning också, på riktigt.

Spännande fortsättning följer...

Ögonpåse

Jag trodde att åldrandet kom smygandes och att tecknen växte fram nästan obemärkligt.
Nu börjar jag tro att åldrandet sker i små hopp. I förrgår växte fram en ny påse under mitt
ena öga.

En del av mig vill tro de trötta och svullna ögonen hänger ihop att de fortfarande
har någon slags infektion, men mitt andra jag tror att påsarna är här för att stanna.

Jag skriver "Ögonpåse, 25/1 2010" i mina anteckningsbok.
Fortsätt hänga med på min fortsatta väg mot ättestupan vetja!

Ett ännu svårare sätt att inte äta godis


Nu ska jag gå efter en trasa och torka av mitt tangentbord.

På bordet i lunchrummet står en skål med godis. Jag ignorerade den. Det hade inte den
Johan jag känner gjort. Han hade ätit fyra stycken och stoppat lika många i fickan.
Jag upptäckte att matlådan jag hade med mig nog borde ha blivit två matlådor, det
var ganska mycket i om man säger så. Den gamle Johan som inte hade bestämt sig för
att få finfin mage till sommaren hade tryckt i sig alltihop, men den här, Han åt upp hälften
och ställlde tillbaka resten i kylen.

Jag kom dessutom på ett ännu svårare sätt att inte äta godis. Jag tog med en Käck
(som av någon obegriplig anledning numer heter Kick) och lade den på skrivbordet framför
mig. Här ska testas karaktär. Vet ni, det räcker faktiskt att lukta på den. Jättegott!
Mmmm... lakrits. Tina som inte har infört godisförbud kom med sin egen Kick och ställde
sig mitt framför mig. Hon öppnade den mitt framför näsan på mig och avnjöt den långsamt
med slutna ögon. Jävla Tina.

En t-shirt back

Grrr....
När jag sent igår kväll kom på att jag nog borde hänga upp den där t-shirten jag torkade
mig med efter träningen upptäckte jag att den inte fanns i väskan. Då den inte heller
halkat ur och hamnat i baksätet på bilen förstod jag att den antagligen fortfarande hängde
kvar, genomblöt i omklädningsrummet.

Jag stannade till vid gymmet i morse. Nej, den hängde inte i omklädsrummet och inte i
duschen heller. Nyss ringde jag och undrade om de hade tagit hand om den.
Det hade de inte.

Man kan inte glömma något i omklädningsrummet, inte ens en dyblöt svettstinkande
t-shirt. Även efter Ljusblås senaste utrensning av min garderob har jag tiotals fula tröjor
att träna i kvar hemma i garderoben, men det är ju inte någon av dem jag använder.
I gymmet är jag så fåfäng att jag vill ha mina nya, svarta, tajta t-shirts, det ser ju 
så mycket bättre ut i speglarna. 

Så... nu ligger jag en t-shirt back.
Jag överlever det, men lite irriterande är det.

Dum i huvudet

En apelsin.
En tomat.
3 kokta ägg.
Träning.

Nu kör jag morgonträning igen. Det är riktigt skönt.
Det är synd att jag är dum i huvudet bara.
Jag bytte ut min påse från Ullared mot en väska inköpt på Biltema. Strategin var att
alltid ha allting i väskan. Detta skulle betyda att jag slipper komma laddad och redo
till gymmet bara för att upptäcka att inpasseringskortet ligger kvar i plånboken hemma.
I väskan skulle alltid finnas en handduk, en gainomax, en vattenflaska och alla kläder
och ombyten jag behöver för ett träningspass.

Imorse saknade jag vattenflaska, handduk och rena underkläder. Dum i huvudet.
Jag behöver införa någon slags checklista, något som liknar den piloter går igenom
innan de drar på gasen och vräker upp sin 737:a över molnen.

Handduk: Check
Skor: Check
Strumpor: Check
Tröja: Check
Byxor: Check
Rena kallingar: Check
Vattenflaska: Check
Gainomax: Check
Inpasseringskort: Check
Schampoo: Check
Roll on: Check

Gympiloten kommer att införa checklistan inför nästa flight.
I övrigt gick det bra.
Bra tempo, ingen vila mellan maskinerna och orken fanns där, trots vattenbrist.
Och att torka sig med t-shirt går faktiskt bättre än man tror.

Dagens bikt

Jag hade ingen matlåda med mig idag.
Jag hade ingen plånbok med mig idag.
Hunger inträdde.
När kransarna kom fram på fikabordet tog jag två bitar.
Jag måste straffa mig hårt ikväll.


PS
Bitarna var ganska små.

Tidigare inlägg
RSS 2.0