Obra!


Jag förlägger ofta min plånbok

Förra veckan tappade jag bort min plånbok igen. När jag upptäckte förlusten klockan åtta
på kvällen mindes jag att jag haft den i en butik tidigare samma dag. Det var när jag köpte
födelsedagspresent till min far. Jag hade inget minne av plånboken alls i föräldrahemmet,
alltså borde den, trots att jag egentligen inte trodde det, blivit kvarglömd i affären. Då det var
efter stängningstid insåg jag att jag snällt skulle få vänta till dagen därpå.

Under den extra betänketiden slog dig mig att jag faktiskt hade haft plånboken efter
presentinköpet. Dottern ville ju stanna till på Fashion Outlet i Mantorp och då vi hade tid
över innan kalaset började gjorde vi så en kvart. Jag hade flyttat den från innefickan på
rocken till backfickan på jeansen och sedan tillbaka igen. Antligen upprepade gånger.
Man får en viss pengaångest när man är med tonårsbrudar i klädbutiker. Hur som helst
hade jag sluppit använda den och jag började tro att den den kanske åkt ut på golvet.

Jag förlägger ofta min plånbok.
Jag förlorar nästan aldrig densamma för gott.
Jag blir aldrig så där extremt orolig som många andra kanske blir när den plötsligt är ute
på egna äventyr. Bra känns det definitivt inte, men jag kastar mig inte på telefonen och
spärrar alla kort.

Morgonen därpå hade jag letat i alla kläder, vänt upp och ned på sängen och lyst med ficklampa
under alla säten i bilen, allt flera gånger dessutom. Jag började faktiskt känna mig redo att
börjar ringa runt och spärra korten.

Då ringer min son.
- Varför har du lagt din plånbok i min jacka?

Där hade jag inte letat.


Plånboken

Jag gillar inte att det tenderar till att bli fler och fler inlägg under kategorin "papphammar"'här,
men det verkar vara lite grann så min hjärna funkar. När det är mycket att göra och stressigt
så sorterar den bort, stänger av och prioriterar ned saker. Helt slumpmässigt faktiskt.

I tisdags var jag på kundmöte i Stockholm.
Vi hade möte.
Vi gick på lunch.
Vi återupptog mötet.

Det var då jag satte mig ned med plånboken i bakfickan. Ni killar vet hur det är eller hur?
Det går bra en stund, men efter ett litet tag börjar den där jäkla plånboken att kännas
obekväm på skinkan. Lösningen är enkel. Man tar väck plånboken ur bakfickan.
Det var sedan det gick fel.

Jag lade plånboken på den tomma stolen bredvid. Redan när jag gjorde det fanns känslan
där, en känsla som nästan hann formas till en tanke:
"Lägg inte plånboken på stolen, lägg den i väskan som du också har bredvid dig."
Men en nästanformad tanke räcker inte.
Med en nästanformad tanke stängde hjärnan av och började fundera på annat.

Min bil var som vanligt inlämnad hos min bilreparatör i Mjölby. Alltså åkte jag med min
kollega Janne till och från kundmötet. På kvällen skulle vi repa med bandet, men jag såg
ändå att jag skulle kunna hinna ta tåget till Mjölby, hämta min färdigreparerade bil och ändå
i stort sett hinna till repet i tid. Alltså bad jag Janne släppa av mig i Linköping vid resecentrum.

Det tog inte lång stund, baklyktorna på Jannes Honda hade inte kommit mer än tio meter
innan jag insåg att min plånbok fortfarande låg kvar i Stockholm, på en stol i ett konferensrum.
Vad tusan gör man på en tågstation utan pengar?

Jag ringde min kundkontakt och fick honom att "säkra" plånboken. Den återfanns snart,
jag visste ju exakt var den låg, alltid något. Hur jag skulle få hem den från huvudstaden
visste jag däremot inte. Det fick jag fundera på en stund.

Jag ringde min far som först fick sig ett gott skratt men som sedan kom och hämtade mig.
Han skjutsade mig till Mjölby och lånade mig pengar till reparation och mat för några dagar.
Med bilen ok kunde jag sedan ta mig tillbaka till Linköping och ansluta till mina kollegor
i Steelrose, en och en halv timme för sent.

Om jag har tur tar en annan kollega med sig plånboken hem idag, annars får jag vänta
till imorgon.

Dagen efter detta åkte jag till jobbet utan min pc.

Det är sjutton inte lätt att vara dum i huvudet.

"Hej Johan heter jag, det är jag som har flyttat in här uppe."

Jag är inte precis ämnad att göra fler saker samtidigt, något jag fick ytterligare ett kvitto
på igår kväll. När jag parkerade bilen utanför lägenheten igår ringde mobilen. Det var
vår gitarrist Wahlis. Då han pratade länge och jag gärna ville komma in i lägenheten för
att jobba med spackel och målning, plockade jag på mig färgburkar och allt annat jag köpt.
Tungt var det när jag släpade mig uppför trapporna, särskilt som min ena hand fortfarande
var upptagen med telefonen.

Då jag satte nyckeln till låset hörde jag till min förvåning att det låstes upp, utan att jag
vridit om nyckeln. Dörren gled upp.

   "Oj, det är visst någon här", blev min första spontana kommentar till Wahlis.

Min nästa iakttagelse blev att lägenheten innanför dörren var fullt möblerad och att tanten
som öppnade inte var någon jag alls kände igen.

   "Wahlis, jag måste lägga på. Jag har nog gått till fel lägenhet här". (Klick).

Nu var det dags att prata med den förvånade kvinnan.

   "Hej Johan heter jag, det är jag som har flyttat in här uppe." Jag nickade uppåt
för att tydliggöra detta. "Jag ber om ursäkt", fortsatte jag. "Jag pratade i telefon och var visst
lite borta".

När jag sträckte fram handen för att hälsa på min granne upptäckte jag att kvinnan hade en
liten hund på armen.

   "Jasså, är det du som skäller på mig när jag går i trappan", skojade jag. Kvinnan log.

   "Vart skulle du då?", undrade hon.
   "Jag har flyttat in här uppe." När jag tittade upp upptäckte jag att det inte fanns något
annat där. Jag var redan högst upp.
   "Oj jäklar, jag har visst gått in i fel port". Nu började det hela kännas lite pinsamt. 
   "Det är bäst jag letar reda på min egen lägenhet", skrattade jag nervöst.

Vad den kvinnan trodde och tänkte kan jag bara gissa. När jag kom ut fick jag se att
jag inte ens var i rätt hus. Jag hade gått in i 15A i stället för 13A.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det är inte lätt att vara dum i huvudet.


En vit t-shirt

När jag vaknade igår började jag som vanligt leta efter något att ta på mig. En vit t-shirt
under skjortan hade jag tänkt. Nu hittade jag ingen vit sådan, något som var lite märkligt
eftersom i slutet av förra veckan hade tvättat upp i stort sett allt jag äger. Jag letade igenom
skåpen. Jag letade igenom tvättkorgen med rentvätt som jag fortfarande inte plockat ur.
Ingen vit t-shirt någonstans.

Något kallsvettig insåg jag att jag glömt ta ur den maskin med vit tvätt som var det sista
jag lagt i. Herregud! Vad hade hänt med den tvätten? Att glömma kvar våt tvätt i en maskin
under flera dagar kan man knappast kalla god hyresgästsed. Alla vet ju vad som händer om
man inte sköter sig. Just det, arga lappar.

Att en maskin full med tvätt skulle ligga blöt kvar i en maskin trodde jag inte riktigt på.
Antingen låg den i en blöt hög någonstans eller så hade någon helt enkelt kastat den.
I allra bästa fall, kunde någon ha hängt upp den och sedan lagt den i en hög, men så vänliga
är inte människor i hyreshus mot varandra.

Jag gick ned i tvättstugan och tittade. Ingen hög med vit tvätt någonstans, vare sig våt
eller torr. Räknandes på kostnaden för en helt ny uppsättning vita t-shirts och kalsonger
lufsade jag moloket tillbaka upp till lägenheten.

Då kom nästa flashback. Jag hade ju bara TÄNKT att lägga i den vita tvätten. I själva verket
hade klockan blivit för mycket och jag hade burit upp det vita lika smutsigt som jag burit ned
det. Japp. Där låg den på golvet i badrummet.

Inga arga grannar.
Inga nya och onödiga kostnader för kläder.
Jag var lättad när jag tog på mig en ren och fin svart tröja istället.

När jag kom till jobbet hängde jag av mig rocken, greppade min kaffekopp och gick bort
till automaten. Där stod min kollega Björn och vi pratade en stund. Sedan avslutade han
samtalet med en fråga:

- Varför har du tröjan ut och in?

Det var ingen bra dag för mig och t-shirts.

Det är inte lätt att vara dum i huvudet

När jag skrev det här inlägget skämtade jag faktiskt. Inte ens jag är så korkad att jag skulle
kunna ta fel på kycklingfilé och maskindisktabletter. Ändå har jag efter det där fått bevis
för att jag faktiskt är en människa som går mer på färg och form än text. Jag vet inte riktigt
vad det säger om mig, men i den här inläggets avslutning ska jag försöka mig på en gissning.

För några dagar sedan var det återigen kycklingfilé i Ica Maxis frysdiskar som gäckade
mig. Den blågula förpackningen med Kajsas kycklingfilé brukar jag ofta köpa. Förutom att priset
är lite lägre än Kronfågels och andras varianter tror jag att färgerna och själva namnet invaggar
mig i en känsla av svenskhet och kvalitet. Lättlurad. Den här gången när jag öppnade förpackningen
var det inte filéer i påsen, utan nuggets. Texten på påsen sade heller inget annat. Jag brukar inte äta
nuggets, tycker inte det är speciellt gott, men nu har jag i alla fall ett kilo i frysen.

Jag har båda mina barn hos mig för stunden. Trevligt. Båda var också överens om att pannkakor
skulle göra deras magar glada. Bara en sån sak, mina barn överens, det är så rörande och jag har
fortfarande inte vant mig vid att de fått en mer vuxen och mogen relation till varandra.
"Ta i lite vaniljsocker", tyckte Skrotan. "Det blir jättegott då". Även om detta var de ense.

"Här ska bakas pannekakas, här ska stekas pannekekas", sjöng jag och sex ägg, en massa mjöl och
mjölk vispades ihop. Sist av allt hällde jag i ett par matskedar av vanillinsockret och vispade lite till.
Innan jag satte tillbaka locket på burken tog jag en sked och stoppade i munnen. Jag ville känna
vaniljsmaken. Jag spottade, svor fräste. Inte fan stod det vanillinsocker på den där burken inte, det
stod bakpulver. En hel jäkla bunke full med smet åt helvete? Jag såg misstänksamt ned i smeten.
Den verkade lite bubblig, på något sätt kolsyrad, men vad sjutton. Det kanske funkade än då.
Resultatet blev lite tjocka och fluffiga pannkakor och vi fick ned en eller två var. Men goda var de inte.
Jag hällde ut och gjorde ny smet, utan bakpulver.

Jag skulle gärna vilja tro att den här typen av misstag beror på min konstnärliga ådra. Form och färg
framför skriven text. Intuition och logik framför instruktioner. Den tanken skänker mig åtminstone någon
slags tröst. Men någonstans säger mig magkänslan att det handlar om något annat, något som kanske
skulle kunna bli mitt måtto:

"Det är inte lätt att vara dum i huvudet".


Huggorm

Just när jag börjat acceptera och till och med på något plan uppskatta tanken på att jag
har en stalker som stjäl mina träningskläder hände det.
Efter gympasset i morse hittade jag min t-shirt i ett hittills outforskat fack i väskan.
Den var fortfarande våt.
Behöver jag säga att den luktar huggorm?
Jag försökte hänga upp den på krokarna i omklädningsrummet för att den skulle torka
lite, men det gick inte, jag höll på att få upp frukosten.
Ärligt talat, kan man rädda den?
Inte så mycket att fundera över kanske, det är ju bara en t-shirt, men blir den ok om
jag tvättar?


Minneskortet

I lördags sålde vi av med lite skräp på loppmarknad igen, Ljusblå, Bråk och jag. Jag hittade två par gamla barnskridskor och ett helt gäng tavlor i förrådet. Ljusblå hade böcker och en massa annat.
Det blev lite pengar istället för att bara kasta. Det är bra.

Jag hade tänkt ta några bilder där, till min eller till hennes blogg tänkte jag, men minneskortet till kameran satt inte i så det blev inget. Jag letade som en tok i väskan, men jag antog att kortet fortfarande satt kvar i pc'n hemma. Sådär gör jag ofta, jag tar ur kortet ur kameran och sätter det i datorn för att tömma det, sedan blir kortet kvar där.

När vi repade igår ville jag också fota, jag behöver fler fina svartvita bilder till hemsidan, men kortet var inte i datorn heller. På vägen dit stannade jag till på jobbet, jag misstänkte att kortet kanske satt i den datorn. Icke.
Nu vände jag verkligen ut och in på väskan och letade precis överallt. Jag drog slutsatsen att jag troligen tappat kortet.

Igår kväll, när jag rotade i väskan efter något annat, hittade jag minneskortet. Jag hade alltså kunnat fota både på loppmarknaden och i replokalen om jag inte varit så blind.

Händer det er också, att så länge ni letar efter något vägrar det komma fram, men låter man bra bli att anstränga sig så snubblar man nästan på det?


Gymhunden

Efter gympasset.
Efter duschen.
Blöt.

Johan (luktar på handduken):
- Usch... den luktar illa...

Doc aka The Body:
- Haha, din idiot. Det är ju den där gamla handduken du torkade av Ljusblås hund med den där veckan.

Johan (grinar illa):
- Lägg av! Har jag inte tvättat den sedan dess?

Doc aka The Body:
- Inte fan vet jag. Det vore inte direkt helt olikt dig.

Johan:
- Nämen... det måste jag väl ha gjort?

Doc aka The Body (rycker ointresserat på axlarna och beundrar sig själv i speglarna).

Johan:
- Jaja, jag måste ju torka mig oavsett.

Doc aka The Body:
- Kom nu gymhunden, vi måste till jobbet.

Jag tror ärligt talat att jag har tvättat handduken. Att den inte luktade sådär jättegott kan ha många orsaker som till exempel "legat blöt för länge i plastpåse".
Men jag vet inte.
Kanske går jag omkring här och luktar blöt Challe idag.
Ingen verkar ha fått någon allergireaktion i alla fall.


Ceasardressingeffekten

Dottern fyller 14 i sommar och en ny cykel står på önskelistan. På lunchen hann jag med att kolla runt lite och hittade en Monark på Team Sportia jag tyckte var fin och i någon mån prisvärd. Alltså, cyklar är inte billiga, och någon mer Biltema-hoj blir det bara inte. Hur som helst ringde jag Skrotan för att höra mig för. Det visade sig att hon var med kompisen Rebecca på McDonalds bara några hundra meter från där jag befann mig. Jag åkte dit för att prata istället.

Skrotan hade beställt en sallad och var i full färd med att klämma ur ceasardressingen. Det gick inget vidare, de är sega de där förpackingarna. Då jag gärna ville förflytta hennes uppmärksamhet till ämnet cykel erbjöd jag mig att hjälpa till med dressingen. Ni vet vad som händer om man med kraft försöker pressa ur en flytande vätska ur ett pyttelitet hål i en plastförpackning eller hur? Just det, man riskerar att när det väl händer så händer det ordentligt. Det visste ju jag också, men inte sjutton hjälpte det.

En rejäl stråle dressing sprutade ut tvärs över bordet, missade ansiktet på Rebecca med någon decimeter och passerade över ryggstödet i soffan där hon satt, bort till gästerna någonstans på andra sidan. Tjejerna skrattade så jag trodde de skulle ramla omkull. Själv undrade oroligt jag vem jag träffat i den överfulla restaurangen. Med handen full av servetter rundade jag sofflängan och gick över till andra sidan.

Otroligt nog satt ingen just där dressingen hade landat. Har ni tänkt på hur ceasardressing på soffa i brun skinnimitation egentligen ser ut? Man skulle kunnat tro att någon lagt en rejäl..... jag vet inte hur unga läsare jag egentligen har och utvecklar inte detta närmare. Precis bredvid den där salladssatsen satt en kille och jag kände att jag inte kunde inte närma mig med alla servetter utan att säga något.
- Ursäkta, jag ska bara torka av lite här. Vi råkade skjuta iväg lite dressing.
Han sneglade på mig, men svarade inte.
- Vilken tur att du inte fick det på dig, fortsatte jag medan jag torkade.
Han sa fortfarande inget.  Jag noterade att killen sannolikt tillbringat många fler timmar i gymet än vad jag har gjort.
- Tur för mig kanske, hahaha, sa jag i ett försök att få en reaktion.
Den uteblev.

Hur socialt inkompetent kan man egentligen tillåtas vara om man ska äta lunch på McDonalds? Någon gräns borde det ändå finnas eller? Något slags lunchrestaurangkörkort eller så? Jag lämnade den dövstumme killen med alla musklerna och hans nytorkade soffa. Grobian!

När jag torkat av hos fjortisarna också kunde jag ge mig iväg med löfte om att de skulle gå och titta på cykeln. Lite nöjd kände jag mig ändå, jag hade fått ett gratis inlägg till bloggen i kategorin Papphammar. Det har gått oväntat segt med inlägg där.

2009: Året då ketchupeffekten byter namn till ceasardressingeffekten.

En glupsk jävel

En gång i halvåret ungefär biter jag mig i läppen när jag äter.  I går var Skrotan och jag ute hos mina föräldrar och grillade. Då hände det. Just när jag skulle sätta tänderna i en härlig karrékotlett.
- Aj fan, jag bet mig, sa jag.
- Jag hörde det, sa Skrotan.
När man biter sig så hårt att andra hör hur det knastrar, då gör det ont.
Jag är en glupsk jävel.

Händer sånt här er också?

Trampolinen

Annas mamma ville ge sina barnbarn något att göra i Ugglarp. Hon ville ge dem en studsmatta,
eller trampolin som det heter nu för tiden. Anna och jag åkte in till Halmstad för att införskaffa
en sådan plus en hel del andra grejor.
 
När vi kom tillbaka lämnades jag ensam med en hel klase glada och förväntansfulla småtjejer.
Det tog en god stund av både tålamod och muskelstyrka innan stålställningen var monterad,
men till sist stod den där, närapå fyra meter i diameter. Nu var det bara själva mattan kvar.

Jag vill påstå att jag till 95% är en människa som lyssnar på andra. Jag behöver vara det i
mitt arbete då det helt enkelt inte finns tid till att hela tiden göra allt på sitt eget sätt och uppfinna
hjulet på nytt. Jag tycker att det har gjort mig lyhörd och intresserad av att höra andras idéer
och lösningar och jämföra dem med mina egna. Det finns också undantag ska jag erkänna.
När jag gjort något en massa gånger på ett sätt jag med manlig säkerhet vet är snabbt och
effektivt, när jag känner att jag bara vill få något gjort fort som möjligt. Jag kan bli oerhört
fokuserad och dominant i mitt agerande. Jag får ett slags tunnelseende där bara målet
existerar. Detta inträffade när mattan till trampolinen skulle hakas fast i stålställningen med
alla fjädrar.

Till att börja med hängde Anna och tjejerna fast fjädrarna i ställningen först, för att det skulle
bli lättare att med bifogat krokverktyg bara haka fast mattan i dem. Jag muttrade något
om att det inte behövdes, då jag gjorde tvärtom. Jag fäster fjädrarna i mattan först och krokar
sedan fast dem i ställningen. Den lyhörde mannen i sällskapet lät dem hållas. Det var kanske
inte det bästa sättet men de gjorde det ju för att de trodde att det skulle underlätta för mig.

Men sedan började det spåra ut ordentligt. Jag brukar alltid haka fast mattan med en fjäder
först. Sedan tar jag en ny fjäder och sätter den ungefär mitt emot. Det är inte så noga med att
det blir exakt, det kan man så lätt rätta till lite senare. Därefter fäster jag två fjädrar till så att
mattan sitter fast med fyra fjädrar ungefär lika långt ifrån varandra. På det sättet jobbar jag
mig fram. Lätt som en plätt. Snabbt och smidigt.

Tjejerna började räkna fjärdrar och öglor för att på så sätt komma fram till hur det
skulle sitta. Herregud, det här kommer ta jättelång tid tänkte jag. När de sedan kom av
sig i räkningen och fick börja om himlade jag med ögonen och kunde inte vara tyst längre.
- Jag har gjort det här massor av gånger med Albin och Amandas studsmatta och jag vet
hur man ska göra. Jag tog över. Tunnelseendet kopplades på och jag ignorerade Majas
förtvivlade protester när hon försökte berätta för Anna att det skulle bli fel. Jag hörde inte vad
de sa men jag tror att Anna måste ha resonerat i stil med "ja, ja, låt honom försöka på sitt
sätt".

Mitt sätt blev inte alls bra. Som jag räknat med kom jag fram till att några av fjädrarna satt
fel och behövde justeras lite i sidled. Med det hade blivit ganska mycket skevt och det blev
allt tyngre att flytta de hårt spända fjädrarna rätt. När jag tyckte att jag det började se bra ut på
en sida såg fjädrarna mitt emot alltför utsträckta och snedmonterade ut.
Det såg för jävligt ut helt enkelt.

Jag antar att Anna iakttog mig noggrant och såg exakt när sprickan i tunneln jag befann
mig i dök upp. Hon kom i alla fall fram och föreslog att vi skulle börja om och räkna igen.

Jag gav med mig, lite motvilligt och sammanbitet. Hallå, jag var ju den ende mannen
i sällskapet och den som faktiskt visste hur man egentligen monterar en studsmatta.
Maja, elvaåringen tog över. Tjejerna samarbetade. Jag hjälpte till under tystnad.
Det tog inte speciellt lång tid att räkna öglor och fjädrar egentligen.

Det var inte läge för manlig stolthet precis. Vad hade ni killar gjort i min sits? Gått till
baksidan för att sura och hugga ved? Ok, det hade varit ett alternativ, men jag är ju inte
sådan. Jag är ju öppen och lyhörd ju.
- Hur tycker du att blir Johan? frågade Anna retsamt. Från det ögonblicket visste jag att
mitt sätt att montera en studsmatta just den där dagen kommer att förfölja mig så länge jag
lever. Tjejerna hade det ju gjort de så mycket bättre än jag. Det var bara att försöka se
det roliga i situationen och möta det med humor.
- Ja, man kan ju göra så där också, svarade jag. Det går, men det är inte rätt.
Tack Lorry-gänget för den repliken.
- Johan, du är jättebra på att sätta ihop studsmattor, sa Maja och jag kunde omöjligt
avgöra om hon jävlades eller om hon verkligen försökte trösta mig.

Gliringarna fortsatte en liten stund men det blev inte så illa som jag fruktat eller kanske
förtjänat. Kanske tyckte de synd om mig.
Det är inte alltid lätt att vara man och bäst på allt.


RSS 2.0