Förra veckan tappade jag bort min plånbok igen. När jag upptäckte förlusten klockan åtta
på kvällen mindes jag att jag haft den i en butik tidigare samma dag. Det var när jag köpte
födelsedagspresent till min far. Jag hade inget minne av plånboken alls i föräldrahemmet,
alltså borde den, trots att jag egentligen inte trodde det, blivit kvarglömd i affären. Då det var
efter stängningstid insåg jag att jag snällt skulle få vänta till dagen därpå.

Under den extra betänketiden slog dig mig att jag faktiskt hade haft plånboken efter
presentinköpet. Dottern ville ju stanna till på Fashion Outlet i Mantorp och då vi hade tid
över innan kalaset började gjorde vi så en kvart. Jag hade flyttat den från innefickan på
rocken till backfickan på jeansen och sedan tillbaka igen. Antligen upprepade gånger.
Man får en viss pengaångest när man är med tonårsbrudar i klädbutiker. Hur som helst
hade jag sluppit använda den och jag började tro att den den kanske åkt ut på golvet.

Jag förlägger ofta min plånbok.
Jag förlorar nästan aldrig densamma för gott.
Jag blir aldrig så där extremt orolig som många andra kanske blir när den plötsligt är ute
på egna äventyr. Bra känns det definitivt inte, men jag kastar mig inte på telefonen och
spärrar alla kort.

Morgonen därpå hade jag letat i alla kläder, vänt upp och ned på sängen och lyst med ficklampa
under alla säten i bilen, allt flera gånger dessutom. Jag började faktiskt känna mig redo att
börjar ringa runt och spärra korten.

Då ringer min son.
- Varför har du lagt din plånbok i min jacka?

Där hade jag inte letat.