Närkontakt - The Fourth Kind



Lite ont i halsen.
Hemma.
Ensam - båda tonåringarna är på varsin fest.
Vad gör man?
Jo, man åker och hyr tre filmer. Just det, man öppnar också den halvflaska Borgoletto som
råkar stå kall och god i kylskåpet.
När jag ska se film ensam, det kan liksom inte bli annat är rysare och skräck då, och självklart
kan nörden inte motstå en film som heter Närkontakt - The Fourth Kind.
Rymdmonster hör ju till mina absoluta favoriter.

På baksidan kan man läsa:
Dr. Abigail Tyler videodokumenterar vittnesmål från människor som kan ha blivit bortförda av
utomjordingar i Alaska, där antalet rapporterade fall är högre än någon annanstans.
Det visare sig att deras historier, oberoende av varandra, innehåller snarlika detaljer och Tyler
kommer en skrämmande sanning på spåret.

I rullens inledning får vi av Milla Jovivich, som spelar Tyler, reda på att filmen bygger på verkliga
händeler och att innehållet är spetsat med autentiska ljud och videoupptagningar.
Jo, jag tackar.... Milla lurar mig inte för en sekund tyvärr, annars hade jag kanske blivit skrämd
av Närkontakt. Äh, det hade jag nog inte, jag är alltför luttrad för sådant. Filmen är trots allt
inte dålig, men den hade varit avsevärt bättre om man inte låtsats som om det vore något annat
än just en film. Jag hade gärna sett lite av rymdisarna också.

Tre ugglor och fem möjliga får den av mig.

Nu nästa film.....


PS
Eventuellt ser jag stavfel i detta inlägg när jag slutat dricka vitt vin.

Antichrist


Antichrist: Skräckfilm av Lars von Trier.

Text på filmens baksida:
Han och hon förlorar sin lille son, som leder till att hon drabbas av fruktansvärd
panikångest. Hennes make är terapeut och trots riktlinjer om att aldrig behandla sina
nära och kära, försöker de tillsammans att brottas med hennes våndor, på platsen där
hennes ångest upplevs som starkast: Eden, en övergiven stuga mitt i skogen.
Den terapeutiska kampen utvecklas till ett krig mellan könen. Hennes demoner finns i
de båda och inte ens han kommer undan naturens skoningslösa inneboende ondska.
Naturens brutalitet tar över och hans förnuft och lugn blir fullkomligt lönlöst.
Ondskan i henne förvildas.


Inledningsvis slås jag av det vackra fotot. En svartvit sekvens i slow motion där paret
älskar samtidigt som sonen förolyckas är väldigt vacker. Men varning alla känsliga,
här visas naket på ett sätt man inte är van vid i filmer i stället bland de vanliga rysarna.
Ja, detta förekommer för övrigt regelbundet under hela filmen. Så vitt jag kan avgöra
spelas huvudrollerna (och för övrigt filmens enda roller förutom sonen) av Willem Dafoe
och Charlotte Gainsbourg mycket bra. Sorgen känns trovärdig även om jag inte
riktigt kan förstå de uttryck den så småningom tar sig.

En timme in i filmen börjar jag undra om jag aldrig ska bli skrämd. Okej, det händer
inte ofta, jag är en ganska luttrad skräckfilmstittare, men man vill åtminstone få
höja lite på ögonbrynet någon gång. Strax därefter får jag det, inte av skräck men
av äckel. Scenerna i filmens andra hälft är minst sagt brutala, ja faktiskt lite väl
magstarka för min smak.

Jag tror inte att jag kommer att se om den här filmen. Å andra sidan kommer jag
inte att glömma den heller, trots att jag kanske skulle vilja. Av den anledningen blir
jag tvungen att ge den ett ganska högt betyg trots allt.

Det blir 4 drillborrar av 5 möjliga.

RSS 2.0