Hmm....

Ibland blir man sugen på att börja blogga igen.

Farväl till en gammal vän

Min blogg har blivit som en gammal vän från förr. Har vi inte alla sådana? Ni vet en vän
man umgicks med förr och hade väldigt roligt tillsammans med. Då och då stöter
man på varandra, man utbyter artigheter, frågar hur man har det, skrattar åt gamla
minnen och avslutar med att "vi hörs" eller att "vi måste ses snart". Man säger de där orden
utan att egentligen mena så mycket med det. Innerst inne vet man att man inte har något
gemensamt längre, att man vuxit ifrån varandra.

Jag känner lite så för min blogg.
Bloggandet betydde oerhört mycket för mig en gång och de vänner jag fick här betydde massor.
Ni vet vilka ni är.

Vad är de som driver en att blogga?
I mitt fall var det från allra första början en massa skit som bara skulle ut. Att skriva blev
ett sätt att sortera min tankar under en jobbig period av mitt liv.
Så småningom blev det jakten på fler besökare och feedback i form av era kommentarer.

Ska man få riktigt många läsare på sin blogg ska man nog antingen vara ung tjej med
massor av mammas och pappas pengar att köpa kläder för, eller så ska man skriva riktigt
bra och intressant. Jättemånga läsare hade jag aldrig, men de flesta hade jag helt klart
under den där jobbigare perioden.

En liten skara läsare kan man också behålla genom att kommentera andras bloggar.
Man liksom kompisläser och kommenterar hos varandra. Det är himla roligt, men tyvärr
finns det en gräns för hur många av andras bloggar man orkar och hinner följa varje dag.

Jag har inte varit någon flitig bloggläsare senaste tiden. Inte heller har jag haft särskilt
mycket att skriva om. Eller jo, det har jag ju. Men med tiden har jag blivit allt mer mån
om mitt privatliv. Kanske är det så att jag inte inte vill leva mig liv på bloggen längre.
Eftersom jag varken läser eller skriver längre, har bloggen bara blivit ett dåligt samvete.

Jag tänker alltså lägga ned det här. I och för sig ska man aldrig säga aldrig. Blir jag sugen
igen så kommer jag att börja om, men just nu blir det en rejäl paus i alla fall.

När jag avslutar den här bloggen kan jag utan att överdriva säga att jag aldrig någonsin
varit så lycklig i hela mitt liv. Visst, man kan alltid ha mer pengar att röra sig med, man
kommer kanske aldrig att sluta oroa sig för bilen och barnen på ena eller andra sättet.

Men jag har hittat min Malin igen.
Jag är hemma nu.
Äntligen.




PS
Vill ni bli vän med mig på Facebook kan ni maila mig på [email protected] så "addar" jag er.
(Det är alltså inte den adressen jag använder på FB)

:-)

Sköt om er!











Singel?

Följande reklamruta dök upp när jag som hastigast var ute på internet för att uppdatera
en programvara.




Hitta hotell på Koh Tao?
Det är precis den ön vi tillbringade nyår på när vi var i Thailand.
Det ger mig lite spökkänslor.
För inte kan det väl vara en slump att just den reklamrutan dyker upp hos mig just nu?  
Nej, den som vill visa mig vilka hotell som finns på Koh Tao vet om att jag nyligen varit där.
Lite läskigt och obekvämt känns det.

Och under får jag frågan "Är du singel?"
Vet de mer än jag vet undrar jag då?
Måste nästan ringa Malin och kolla.

God Jul från Thailand

Vill bara berätta att det är ganska ok här i Thailand.
30 grader i luften, eget hus med pool, plenty of Singha i kylen och massor av kärlek.
Det är tufft, men jag ska nog klara det :-)

PS
Jag drar inte alls in magen eller spänner mig i största allmänhet på någon av bilderna.

Resfeber?

Nej, inte speciellt. I morgon drar vi iväg till Thailand. Så jäkla skönt det ska bli.
Nästan 3 veckor och eget hus med pool på tomten.
Jag och Malin tar med alla våra söner, alltså blir vi fem totalt.

Varför inte min dotter följer med ska jag inte dryfta här, men tack och lov att även hon
snart är 18 och gör som hon vill.

God jul och gott nytt år på er.

Tur att man inte behöver pengar till julklappar denna månad

Det bästa med att åka ned till Göteborg sent är att man kan stå på lite. Runt midnatt och
många sköna timmar efter är det inga poliser ute för att kontrollera eventuella fartsyndare.

Så tänkte jag ända fram till förra torsdagen.

Efter en kväll på stora hotellet med arbetskamrater och god mat (ingen alkohol för mig)
tog jag lilla Volvon och pekade nosen åt sydväst. Klockan var sådär elva när jag startade
och faktiskt tröttare än jag ville erkänna. Men det är en annan fördel med att åka fort, man
piggnar till och är lite mer på alerten.

Den svarta Saaben jag åkte om just innan motorvägens avfart vid Kallebäck var bara en av
ganska många bilar jag åkte om. Klockan var då två på natten och polisen var det sista jag
tänkte på när bilen bakom mig plötsligt fick blåljus.

Det hade blivit 70 km/h och på den finfina fotot de tagig av mig visade att jag kört 102.
Tur att man inte behöver pengar till julklappar denna månad.
Tur att man inte tänker åka Thailand om en vecka.
Då kunde ju böteslappen på 3600 ha svidit ordentligt.
Suck.
Körkortet tog de också, och jag hade 48 timmar på mig att ta mig hem till Linköping igen.

Ännu vet jag inte hur länge de vill låta mig vara utan körkort. Jag har upptäckt att det trots
allt går ganska bra att åka till jobbet med buss. Malin kom upp den här helgen och nästa
helg drar vi iväg på lång skön semester i solen. Japp, Thailand, mer om det snart.
Om jag "bara" får en månad, gör det egentligen inte så mycket, förutom de 3600 då.

I morgon tror jag att beskedet kommer.



Stulen








Mycket ska man vara med om.
Min dotter är flitig användare på fler sociala medier än jag ens kan namnet på.
Hon blev lite chockad när hon på dayviews.com blev kontaktad av av någon som som såg
ut att vara misstänkt lik hennes egen pappa.

Jodå, något litet pucko till människa har skapat sig ett konto där, hittat ett foto av
mig någonstans och tyckt att det passade bra som profilbild.
Hur ful är man då undrar man?

Först skrattade jag. Det var ju nästan lite smickrande att någon vill se ut som mig. Man är ju
ingen kändis eller Brad Pitt liksom. Men sedan, när jag fick klart för mig att mannen med det
stulna fotot kontaktade unga tjejer kändes det inte alls roligt.

Pinsamt för min dotter, då hon faktiskt känner några av tjejerna han kontaktat. Hon ska väl inte
behöva förklara att det faktiskt inte är jag som jagar småbrudar på nätet. I allra värsta fall handlar
det om en riktigt störd människa, och jag har då ingen lust att få min bild publicerad i tidningarna.
Kanske inte så stor risk men ändå. Jag menar, hur frisk är man om man tar andras foton som
profilbild?

När jag så letade på morgonen idag hittade jag inget. Troligen har han gått vidare till
annan med annat foto.
Stulet foto?
Ditt foto?

Fylla år

När sådana här skickats till mig från Göteborg är det inte så illa att fylla år ändå,
trots att siffrorna som berättar min ålder börjar se overkligt stora ut.











Så lugn

"Du har blivit så lugn sedan du träffade Johan", hade Malins 21-åriga dotter sagt till sin mamma häromdagen.
Nu hörde jag inte samtalet själv och kan tyvärr inte återge det, men att se sin mamma ta en paus för att vila
en stund mitt på dagen var tydligen något hon inte var van vid under sin uppväxt.

Själv kan jag inte sluta fundera på hur detta ska tolkas.

Har jag en bra lugnande effekt som ska tolkas positivt? Är det bra för Malin livet inte går i 210 hela tiden?
Eller har mitt uppdykande i deras liv gjort barnens mamma till en soffpotatis som inte får något hur händerna
längre? Det hade Malin själv inte riktigt förstått, men jag bad henne ta reda på det.

Men faktiskt har hon själv sagt det till mig innan, att hon blivit en lugnare människa. Jag tror kanske inte
det har så mycket med mig att göra alls. Det faktum att vi blir äldre påverkar. Plötsligt är det jäkligt skönt
att sova middag, hur många pensio-poäng ger inte det? Att barnen blir större och inte längre behöver skjutsas
kors och tvärs är också något som minskar intensiviteten i tillvaron.

Förresten, så jäkla lugnt tar hon det väl inte kan jag tycka. Hon ger i alla fall mig träningskomplex som heter
duga. Men som jag sa på telefon förut:

"Det är bra att en av oss tränar, vi får ett ganska hyfsat snitt."


 


Pappa, jag ska tatuera mig.

Jag tror sonen var 16 år när han första gången sa orden:
   "Pappa, jag ska tatuera mig."
Svaret blev givetvis "Nej, det ska du inte" och några vidare diskussioner kring detta behövde
vi aldrig ha. Ingen seriös tatuerare tar sig an en minderårig ens med målsmans godkännande.

För några veckor sedan fyllde han 18:
   "Pappa, jag ska tatuera mig."
Svaret jag återanvänt genom åren fungerade plötsligt inte längre. I ett slag hade pojken som
en gång gav mig ett rött hjärta med texten "I love you dad", som han gjort i träslöjden blivit
vuxen. Det enda jag som förälder nu kunde säga var:
   "Tänk bara på att tatueringen du gör nu ska vara cool också när du är lika gammal som jag
och till och med som farfar".

Min chef hade en idé om hur man skulle komma tillrätta med tatueringsmodet. Tvångstatuera
alla ungar när de börjar första klass så att det inte blir så häftigt längre. Ja, kanske det.
Då skulle det säkert i stället låta:
   "Pappa, jag tänker ta bort min tatuering", varpå jag som förälder fortfarande kan svara, "Nej,
det ska du inte". På 18-årsdagen tar de ändå bort den och tycker de är jättehäftiga.

Jag har själv varit sugen på en tatuering i flera år. Men vad? Nu har jag tvekat så länge att jag
kanske är för gammal. Sedan vet jag inte vad Malin egentligen tycker. Även om hon skulle älska
mig även efter gaddning, så verkar det inte var någon våt dröm med tatuerad kille heller.

Jodå, sonen har tatuerat sig. Det blev en text, inte "I love you dad", utan "Lantz" (vårt efternamn)
ingraverat på hela underarmen. Jag måste erkänna att jag tycker det är snyggt, åtminstone när
man är ung. Fast om jag ska tatuera in någon text är det väl lika bra att ta hela adressen också.
Praktiskt i taxin hem från krogen. Sviker talet efter en tequilarunda så håller man bara upp armen,
och skulle man flytta så tar väl adressändring.se hand om det eller?







Bylsig

Allt oftare känner jag att min rygg är bar. Det glipar.
Det där är lätt åtgärdat. Jag ställer mig upp, drar tag i t-shirtens nedkant
och stoppar omsorgsfullt ned den innanför byxlinningen. Sedan rättar jag till
den stickade utanpå-tröjan också.


Men när man gjort det där några gånger om dagen under några veckors tid börjar
man ju fundera.
Ska det verkligen vara så?
Har jag växt?
Har kläderna krympt eller köper jag dem rentav för små?


Nu har en annan tanke slagit root.
Jag kommer aldrig att erkänna för er att jag skulle vara tjock. Det är jag nog inte
heller, men jag är inte helt sams med min mage. Den är inte tjock, utan mer... bylsig.


Jag tror inte att den där bylsigheten på något sätt skulle vara tilltagande.
Tror inte. Efter förra sommarens gångtävling var jag i ganska bra form och behövde inte
på något vis välja över eller under buk när jag knäppte byxorna, men det är länge sedan
nu.


Är det så att jag går omkring och lurar mig själv? Att jag tror att jag bara är lite bylsig,
men i själv verket håller jag på att bli tjock? Hemska tanke. Är det magen som stjäl tröjtyg
så att ryggen bli utan? Jäklar också! Jag måste börja gå igen. Måste hitta tid att promenera.
Det är enda sättet att hålla den där tjuvaktiga magen och bylsigheten i schack tror jag.


Malin säger att jag är fin, men det är nog sett genom ett rosa skimmer har jag en känsla av.
Dessutom vill hon nog väldigt gärna vara den av oss som är snyggast och mest vältränad.
Som om jag tänkte tävla med en tjej som tränar sex dagar i veckan.


Nej nu ska vi ta tag i det här.


Nu åker jag mot västkusten, jobbar på distans i morgon.
Ska bara stanna till och köpa några flaskor vin.
Man blir inte bylsig av vin eller hur?
Nej, tänkte väl det.

 


 


Obra!


Snacka om att man har bra kondition

Min iPhone är bra på många sätt. Det är ingen överdrift att påstå att den förändrat mitt sätt att leva,
eller åtminstone vara. Dock är det på både gott och ont. Förutom att jag drabbats av Wordfeud-tumme
gör den mig än mer förvirrad, något jag faktiskt inte behöver.

Folk som pillar med sina mobiler när de går omkring ser dumma ut. Trots det gör jag det själv.
Efter lunchen kom jag in på kontoret och började gå uppför trapporna, det är fyra stycken halvtrappor
upp till min våning.

Väl upp funkade inte min inpasserings-tagg. Två gånger provade jag innan jag förstod vad som var fel.
Jag hade stannat vid fel dörr. Tack för det telefonen. Det kändes pinsamt så jag tog några snabba steg
för att fortsätta upp till min våning. Då upptäckte jag misstag nummer två. Min våning låg inte uppåt
utan nedåt. Jag hade gått för långt och allt detta upptäcktes av en av min kollegor som var på väg
nerifrån.

- Såg jag fel nyss eller? undrade han flinande.
- Mmm... svarade jag.  Men hellre än att erkänna min senilitet fortsatte jag:
- Snacka om att man har bra kondition när man kan springa flera trappor för långt utan att man märker
det.

Dåligt samvete

Förr hade jag ibland lite dåligt samvete för att jag åkte bort på helgerna. Det blir gärna så när man envisas med distansförhållanden. Samvetet ropar fortfarande på mig men kanske kan jag be det sluta nu.

Dotter:
- Pappa, är du hemma i helgen?
Jag:
- Nej hjärtat, jag är nog inte det. Skulle du vilja det?
Dotter:
- Nej, nej. Ville kommer hit.

Vem f-n är Ville?


Pyntnytt

Nu är jag lite sent ute med det här inlägget, Halloween har ju redan passerat. Men bättre sent än aldrig kanske.
I år köpte jag mitt allra första pynt för högtiden. Jag önskar att Halloween var som jul, att man kunde ha häxor och monster uppe i en månad eller så. Att det bara sändes spökiga filmer på tv under hela november.
Nåja. Mitt lilla dödskalleljus får iaf stå framme tills tomtarna tar över.


RSS 2.0