Jag tror sonen var 16 år när han första gången sa orden:
   "Pappa, jag ska tatuera mig."
Svaret blev givetvis "Nej, det ska du inte" och några vidare diskussioner kring detta behövde
vi aldrig ha. Ingen seriös tatuerare tar sig an en minderårig ens med målsmans godkännande.

För några veckor sedan fyllde han 18:
   "Pappa, jag ska tatuera mig."
Svaret jag återanvänt genom åren fungerade plötsligt inte längre. I ett slag hade pojken som
en gång gav mig ett rött hjärta med texten "I love you dad", som han gjort i träslöjden blivit
vuxen. Det enda jag som förälder nu kunde säga var:
   "Tänk bara på att tatueringen du gör nu ska vara cool också när du är lika gammal som jag
och till och med som farfar".

Min chef hade en idé om hur man skulle komma tillrätta med tatueringsmodet. Tvångstatuera
alla ungar när de börjar första klass så att det inte blir så häftigt längre. Ja, kanske det.
Då skulle det säkert i stället låta:
   "Pappa, jag tänker ta bort min tatuering", varpå jag som förälder fortfarande kan svara, "Nej,
det ska du inte". På 18-årsdagen tar de ändå bort den och tycker de är jättehäftiga.

Jag har själv varit sugen på en tatuering i flera år. Men vad? Nu har jag tvekat så länge att jag
kanske är för gammal. Sedan vet jag inte vad Malin egentligen tycker. Även om hon skulle älska
mig även efter gaddning, så verkar det inte var någon våt dröm med tatuerad kille heller.

Jodå, sonen har tatuerat sig. Det blev en text, inte "I love you dad", utan "Lantz" (vårt efternamn)
ingraverat på hela underarmen. Jag måste erkänna att jag tycker det är snyggt, åtminstone när
man är ung. Fast om jag ska tatuera in någon text är det väl lika bra att ta hela adressen också.
Praktiskt i taxin hem från krogen. Sviker talet efter en tequilarunda så håller man bara upp armen,
och skulle man flytta så tar väl adressändring.se hand om det eller?