Rosa
Det blir rosa i juli, hoppas ni känner igen er ändå.
Rosa för att jag kan.
För att jag törs.
För att jag lovat Eremo.
Inte vet jag om ni kommer att protestera och säga: "Det där är inte rosa, det är cerise", eller något annat.
Hmm... någonstans har jag en fin mailväxling om det där med färgnyanser. Ska se om jag hittar den.
Blomman är en Rhododendron jag fotade i ravinen.
Till er som inte gillar blommor och rosa, det tar bara en månad så är det dags att byta igen :-)
Redan nu kan jag utlova grönt till augusti.
Jag lägger också upp en bild på den gula eran, så att ni inte glömmer.
Förbaskat snabb
- Det bästa med frysen i min lägenhet är att den är så förbaskat snabb, kolla här.
Skrotan satt vid köksbordet och såg på medan jag lade in en cola-flaska fylld med vatten i frysen. Vi brukar göra så och ta med till stranden, då har man kallt vatten en bra stund. Jag stängde frysen och tittade på klockan. Efter tio sekunder öppnade jag och plockade ut flaskan, helt genomfrusen.
Jag:
- Tada!
Skrotan:
- Va? Är det redan is? Dottern såg minst sagt storögd ut. Jag gav den till henne så att hon fick känna. Hon var förstummad.
Jag hade givetvis redan en färdigfryst flaska därinne, men under de sekunder det tog innan jag började skratta fattade hon ingenting. Det händer inte så ofta längre, men när man väl lyckas lura ungarna lite är det desto roligare.
Galghumor
Lågsäsong
Semestrar och annat elände gör att det blir mindre repa under sommaren, det är inget konstigt med det. Imorgon ska vi faktiskt lira i alla fall, och det ska bli rätt spännande. Vi ska nämligen testa en kille på keyboard. Ingen av oss känner honom, han har svarat på en annons (eller om det är vi som har svarat, Wahlis sköter det där).
För övrigt verkar de flesta av oss sugna på att lägga in en högre växel i höst. Vi vill kunna spela ute, uppträda liksom, och för att det ska bli verklighet behöver vi repa oftare, säg två gånger i veckan, åtminstone under en tid. Vi behöver få upp vår lägstanivå om ni förstår. Brrr, det känns fruktansvärt nervöst att tänka på att stå på scen, men samtidigt en utmaning.
Utan lite nya sådana i livet skulle det nog bli tråkigt. Det vill jag aldrig ha.
Feedback
Välj bland följande alternativ angående getingdesignen.
A) Gult är fult.
B) Jag hatar getingar, inga fler kryp tack.
C) Designen är oviktig, ta bara en standard och skriv i stället.
D) Annat, nämligen.......
Tack på förhand.
Är ni riktigt snabba kan ni kanske få mig att ändra utseendet för juli.
Jag planerar för rosa.
:-)
Kolmården
Hmm.... tyvärr är jag inte riktigt nöjd med kvaliteten på mitt 70-300mm. Det blir inte så skarp som jag skulle önska i alla lägen. Jag kanske börjar bli petig, döm själva.
Präriehund.
Snöleopard. Djuren var ganska slöa i värmen.
Jag är rädd för tigrar. Det är väl ganska nyttigt att vara tror jag.
Coyote.
De är mäktiga de där djuren.
Delfinshowen var en utmaning att fota.
De är suddigt, men jag kan inte skylla på objektivet här. Ljuset var dåligt och det gick minst sagt undan.
Hehe, jag återkom till tigrarna hela tiden.
De sötaste djuren hittade vi nog ändå ute på parkeringen.
Getingdesignens sista gula dagar
Fågel-Bo
Det händer inte så himla mycket i värmen, därför bjuder jag på en idolbild med solbränna, skrynklig skjorta, svettig panna (det är väl ok, det är ju fan 30 grader ute?) och fågelbofrisyr. Hmm, jag heter ju Bo i andra namn. Fågel-Bo.
Moppekillen tittar bara förbi som hastigast ibland, sedan drar han ut med kompisar och badar. Var jag likadan i den åldern? Såg mina föräldrar aldrig mig heller? Jag är rädd för det. Skrotan och jag har mest badat och hälsat på släktingarna. Vi brukar åka till Varamon, Sverige största insjöbad. Där är fint, men så jäkla kallt att jag trots det varma vädret ännu inte kan skryta med att jag har badat. I förrgår var det 15 grader i Vättern. Igår hade jag badat (tror jag), men tyvärr tog jag inte med badbrallors. I dag pratar dottern om att vi ska åka till Kolmården. Puh, det kommer att bli varmt.
Vi får se hur det blir.
Han är här också
På Ica Maxi.
- Pappa, du vet när Rebecca och jag var i stan?
- Ja?
- Du såg vi en kille vi tyckte var söt.
- Jasså?
- Han är här också.
Det har blivit lite för mycket killprat för min smak på sistone.
Slut på slappandet
Det är två veckor sedan jag besökte gymet senast, men nu får det vara slut på slappandet.
--
Uppdatering:
Det kändes bra trots allt. Härligt mör efteråt.
Det är lite för varmt därinne bara.
Jag tror jag kör på tisdag igen.
Första semesterveckan i bilder
Jag bara älskar min kamera och den hänger med nästan överallt. Det blir också en hel del foton givetvis.
Håll i er nu, här blir det vykortsinlägg från första semesterveckan.
Ljusblå med syster Lena och kofärgad hund.
Stugan i Ugglarp. I nedkant: Kofärgad hund.
Hästar. Synd att inte Skrotan var med.
Titta inte på frisyren. Jag valde bilden för att jag ser lite mer bredaxlad ut än jag egentligen är.
Ljusblå i koma.
Oftast ser jag grävlingar utmed vägkanten, uppsvullna på rygg med benen rakt upp. Den här krabaten var inte speciellt blyg av sig. Den verkade vänlig, så vänlig att vi fick springa ifrån den. De är rätt gulliga, men jag tror de har vassa tänder.
Idéen till bilden är lånad med tillstånd av Pudding. Detta är den första i min nya bildserie "Saker på kofärgad hund".
Titta inte på frisyren. Jag valde bilden för att jag ser lite starkare ut än jag egentligen är.
Bus mexikanska solgud gav oss en härlig start på semestern.
Inga barn ville följa med oss på den årliga vandringen längs Hallandsleden. Det gjorde däremot Challe.
Ljusblå i "vårt" vindskydd.
Hårig
Den här godbiten letade farsan fram åt mig när Skrotan och jag var där och grillade igår.
Jag funderar över en sak. Min mor som skriker, springer och halvdör när hon ser en orm på tv, kan ta upp en sån här hårig best i handen och beundrande kalla den för gullig. Hur är man funtad då?
Det kryper i mig när jag ser en spindel, samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras. Att ta närbilder av dem kanske kan få mig att se dem annorlunda?
Eh... eller inte...
Jordgubbe
Michael Jackson
Visst måste man som bloggare skriva något om Michael Jacksons död?
Som artist betydde han kanske inte så mycket för mig personligen. Jag gillar skräckfilmer, alltså gillade jag videon
till Thriller och givetvis har jag nynnat på flera av hans låtar, men Jacksons musik föll mig aldrig riktigt i smaken.
Stor var han givetvis. "Vår tids Elvis" läste jag någonstans och kanske är det så. Apan Bubbles, handsken, munskydd, syretält och pedofilanklagelser. Hans person har nog väckt lika stor intresse som hans musik. På sistone har det varit tyst. Då och då har jag läst något om hans växande skulder (vilket bara är helt obegripligt för mig), men jag måste erkänna att det känns tomt. Det är som om han alltid funnits.
Sommarskola
Moppekillen tvingades gå ett par veckor på sommarskola inne i stan för att fixa godkänt betyg i matematik. Jag vet att han inte är dum i skallen och att brist på intresse är orsaken, alltså kändes det onödigt. Det kom lite oväntat, och ännu
mer förvånande var att så många av ungdomarna behövde ägna delar av sommarlovet åt att läsa ifatt i något ämne.
En av dagarna innan midsommar ringde han mig på jobbet runt lunch.
- Bussen går inte förrän om femtio minuter, kan inte du komma och hämta oss?
Han hade lite tur. Hemma i tvättmaskinen låg tvätt som jag ändå tänkt åka och hänga upp, alltså var det ingen större
uppoffring att svänga förbi skolan och hämta upp några slashasar. Efter en liten stund fick jag möjligheten att intervjua
fyra grabbar och en tjej under en kvart eller så.
Jag:
- Hur kommer det sig att ni hellre går i skolan på lovet än är lediga och åker och badar?
Mummel och grymtningar från baksätet.
Jag:
- Men ärligt, vad beror det på att så många måste läsa ifatt?
Baksätet:
- Amen, lärarna är skitdåliga. Asså, Anders är as-schysst, men han kan inte lära ut.
Ungdomarna var rörande eniga om att alltihop var lärarna fel.
Jag:
- Men vänta nu, jag hänger inte med riktigt. Det är lärarna som är korkade, men ni som får underkänt? Jag hajar inte,
ni får förklara.
Nu skrattades det förläget bakom ryggen och jag kände jag att jag inte behövde vrida om kniven mer.
Det gick bra för Moppekillen på sommarskolan. Läraren hade frågat vad han egentligen hade där att göra.
Nu har han sitt godkända betyg och kommer in på gymnasiet som det var tänkt.
Skönt.
Kenny
Detta handlar om ett telefonsamtal från en pappa i Halland till sin dotter hemma i Östergötland.
Jag:
- Hej älskling, hur är läget?
Skrotan:
- Bra, jag är i stan.
Jag:
- Jaha, är du där med mamma?
Skrotan:
- Nej.
Jag:
- Nähä, är du med Rebecca?
Skrotan:
- Nej, jag är med några.
Jag:
- Hmm... jaha...
Skrotan:
- Jag är med en som heter Kenny.
Jag (med lika delar munterhet och förfäran):
- Vad?! Är du i stan med en kille?!
Skrotan (fnissande):
- Nej, jag är med Rebecca.
Hon fyller snart fjorton, och vet precis knappar hon ska trycka på för att få pappa att vakna till.
Tillbaka
Vi hörs i morgon.
12 - Max
Han behöver jobba en stund till.
Han placerar sin laptop på den platta spishällen. Anledningen till just detta val av arbetsplats: Okänd.
Med benet råkar han ovetandes komma åt vredet på spisen. Det stannar inte på 3 eller 5, utan på 12 - Max.
Snart tycker han att det luktar konstigt i köket.
Frun kommer in. Det luktar bränt.
Förskräckt upptäcker Stjärnsäljarn att han laptop flyter ut över spisplattorna.
Jag dödade min egen pc med kaffe, men här ligger jag helt klart i lä.
Nu längtar jag efter semester
Långt projekt. Stort projekt. Mycket arbete. Noggranna tester. Problem har uppstått och lösts.
Igår kväll var det driftsättning av det nya systemet. Efter halvt kaos på morgonen känns det nu som att röken skingrats och att vi är i luften på riktigt.
Nu längtar jag efter semester. Det är bara några dagar kvar nu, sedan åker jag ned till Ugglarp och Ljusblå.
Som vanligt blir det att dela lite på sig. En vecka i Halland (eller Holland), sedan åker jag hem ett tag för att umgås med Skrotan och Moppekillen. Jag kommer att åka tillbaka till Ugglarp och kanske får jag med mig Skrotan ett par dagar. Det vore kul, men annars åker jag ändå. Fjärde veckan kommer jag att vara hemikring, då ska ju Skrotan hyra häst.
Att åka en del fram och tillbaka gör mig inget. Det finns ju ljudböcker. Dessutom när det något man får på köpet som skild känns det som.
Bloggandet kommer att ske något mer sporadiskt, om jag nu inte får för mig att ordna ett mobilt bredband.
Holland?
- Pappa, var ligger Ullared? Det ligger väl typ i Holland eller?
- Eh... det ligger i Halland.
- Fniss... oj... fniss. Jaha tack, hej då.
Ceasardressingeffekten
Skrotan hade beställt en sallad och var i full färd med att klämma ur ceasardressingen. Det gick inget vidare, de är sega de där förpackingarna. Då jag gärna ville förflytta hennes uppmärksamhet till ämnet cykel erbjöd jag mig att hjälpa till med dressingen. Ni vet vad som händer om man med kraft försöker pressa ur en flytande vätska ur ett pyttelitet hål i en plastförpackning eller hur? Just det, man riskerar att när det väl händer så händer det ordentligt. Det visste ju jag också, men inte sjutton hjälpte det.
En rejäl stråle dressing sprutade ut tvärs över bordet, missade ansiktet på Rebecca med någon decimeter och passerade över ryggstödet i soffan där hon satt, bort till gästerna någonstans på andra sidan. Tjejerna skrattade så jag trodde de skulle ramla omkull. Själv undrade oroligt jag vem jag träffat i den överfulla restaurangen. Med handen full av servetter rundade jag sofflängan och gick över till andra sidan.
Otroligt nog satt ingen just där dressingen hade landat. Har ni tänkt på hur ceasardressing på soffa i brun skinnimitation egentligen ser ut? Man skulle kunnat tro att någon lagt en rejäl..... jag vet inte hur unga läsare jag egentligen har och utvecklar inte detta närmare. Precis bredvid den där salladssatsen satt en kille och jag kände att jag inte kunde inte närma mig med alla servetter utan att säga något.
- Ursäkta, jag ska bara torka av lite här. Vi råkade skjuta iväg lite dressing.
Han sneglade på mig, men svarade inte.
- Vilken tur att du inte fick det på dig, fortsatte jag medan jag torkade.
Han sa fortfarande inget. Jag noterade att killen sannolikt tillbringat många fler timmar i gymet än vad jag har gjort.
- Tur för mig kanske, hahaha, sa jag i ett försök att få en reaktion.
Den uteblev.
Hur socialt inkompetent kan man egentligen tillåtas vara om man ska äta lunch på McDonalds? Någon gräns borde det ändå finnas eller? Något slags lunchrestaurangkörkort eller så? Jag lämnade den dövstumme killen med alla musklerna och hans nytorkade soffa. Grobian!
När jag torkat av hos fjortisarna också kunde jag ge mig iväg med löfte om att de skulle gå och titta på cykeln. Lite nöjd kände jag mig ändå, jag hade fått ett gratis inlägg till bloggen i kategorin Papphammar. Det har gått oväntat segt med inlägg där.
2009: Året då ketchupeffekten byter namn till ceasardressingeffekten.
Skramlar
Jag måste bara hissa upp bilen för att se vad det är som skramlar.
Det har blivit otroligt mycket värre och nu är jag rädd att fanskapet kommer att stanna.
Inte bra inför semestern.
Jag räknar med åtskilliga tusenlappar i reparation.
Igen.
Uppdatering:
Åkte ned till OK. Betalade 57 spänn för att få hissa upp bilen. Jag behövde tio minuter för att inse att jag inte fattade ett jota. Nu ska jag ringa min vän Christer istället.
Är de som vi?
Jodå grabbar, kom igen. Visst här ni tänkt det? Visst har det väl även på era herrmiddagar/grabbkvällar ibland yttrats något i stil med: "Undrar om tjejerna är som vi när de träffas? Snackar de på samma sätt som vi gör? Är de lika jäkla galna?" I alla fall har jag hört de där tankegångarna ventileras några gånger.
Det har varit en hemlig dröm för mig. Tänk att få sitta som en fluga på väggen hemma hos ett gäng tjejer och bara få ta del av det som sägs efter att vinflaska efter vinflaska avverkats. För inte snackar väl tjejer bara om barn, jobb och skit om de som inte kunde komma? Klart de halkar in på samtalsämnen som har med motsatta könet att göra, precis som vi.
Eller?
När Ljusblå och jag kom hem till hennes vänninna Anna, satt redan två andra tjejer runt bordet. Jag anade oråd direkt, men jag hälsade artigt och satte mig sedan till bords tillsammans med de andra och ett eget glas rött. Snart ringde det på dörren och ännu en tjejkompis presenterades och slog sig ned. Så där höll det på. Tjugo minuter senare stod faktum klart. Jag befann mig i ett rum med åtta kvinnor och några bag-in-box rödtjut, dock inte som en fluga på väggen utan som den ende mannen där. Under tjugo minuter väntade jag oroligt på att Ljusblå skulle berätta vad jag egentligen gjorde där, att mitt uppdrag var att sakta dansa av mig kläderna till sensuell musik inför alla damer. Snart kunde jag slappna av. Jag hade helt klart överskattat värdet av min närvaro.
Eftersom jag aldrig kommer att bli en fluga (och tack för det, de är för jäkla fula) var jag nu så nära min dröm jag någonsin skulle komma, alltså började jag lyssna. Jodå, visst blev det en del jobbsnack, självklart blev det en genomgång av barnen. Jag började tappa modet. Här skulle inte bli något av de diskussioner jag väntade på.
När lördagsnumret av NA's helgbilaga åkte upp på bordet halkade sällskapet tills slut in på ämnet jag väntat på: Män.
I den hade några av tidningens anställda fått visa sig på bild i ett moderepotage. Ljusblå var en av dem, men det var inte hennes bild som orsakade den plötsliga förändringen och grötigheten i rösten hos kvinnorna. Badmodet för herrar illustrerades av en fotograf vars karriär lika gärna kunde varit en plats på motsatta sidan kameralinsen. Nu tror ni kanske att jag började småle för mig själv, nöjd och belåten med orden "jag visste det" på läpparna? Nja... Upprymdheten av att få ta del av den vändning tjejsnacket tog, hölls tillbaka något av att Ljusblå var den som ögonen lyste mest på.
Nåja, han är snygg, det kan jag väl bjuda på haha.
Lite skvaller om en äldre kvinna som dejtat en betydligt yngre man avhandlades, men jag måste säga att jag på det stora hela var jag lite besviken. Fick min närvaro (jag är ju ingen fluga trots allt) tjejerna att skärpa sig? Nu var det här ett gäng där alla inte kände alla jättebra heller. Det kan faktiskt vara en förklaring. Ja, några hade små barn där också. Då kan man inte bära sig åt hur som helst.
Jag tror tyvärr att de flesta frågetecknen kvarstår.
Hur bär sig ett tjejgäng egentligen åt när när de är ensamma?
Hur går snacket?
Ljuger de som vi?
Är de barnsliga som vi?
Är de som vi?
Ni kvinnor som läser här, vad tror ni?
Hur tror ni att vi är?
Blåklint
Nationalsången
Du tysta, Du glädjerika skÖÖÖÖna.
Jag hälsa Dig vänaste land uppå jord,
Din sol, Din himmel, Dina ängder grÖÖÖÖna.
Din sol, Din himmel, Dina ängder grÖÖÖÖna.
Du trona på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flÖÖÖÖg ÖÖÖÖver jorden.
Jag vet att Du är och Du blir vad du var.
Ja, jag vill leva jag vill dÖÖÖÖ i Norden.
Ja, jag vill leva jag vill dÖÖÖÖ i Norden.
Jag hoppas verkligen att ni alla får höra svenska nationalsången på östgötska någon gång.
Gamnackad och dum
Jag vet åtminstone vad det beror på: Min syn.
Rock'n Roll -känslan att gå till optikern och beställa dubbelslipade glasögon är sådär ska jag erkänna, men för ett par veckor sedan gjorde jag det i alla fall. Medan min kropp blir allt yngre och snyggare(självironi igen) blir mina ögon bara äldre och äldre.
Med glasögon: Jag ser bra på långt håll. Jag kan inte läsa böcker, tidningar och annat med liten text, (till expempel kamerainställningar) på nära håll.
Utan glasögon: Jag ser ingenting på långt håll. Jag ser lite grann på normalt läsavstånd, men för att läsa böcker eller tidningar får jag krypa ganska nära. Det här inlägget skriver jag utan glasögon och ser nog ganska gamnackad och dum ut.
Ni ungdomar tänker inte på det, men man vill ju hela tiden växla mellan att se saker på långt och nära avstånd. I mitt fall, från kollegan Björn som säger något roligt till skärmen, sedan till Lars-Åke som går förbi och tillbaka till skärmen igen. I bilen vill jag ofta se långt fram, dvs på vägen, sedan fokusera närmare på hastighetsmätaren. Självklart tar jag inte av och på glasögonen hela tiden, jag anstränger ju ögonen hela tiden och hjärnan blir förvirrad och vill att jag ska bli sjösjuk.
Nu längtar jag intensivt efter de där nya glajjorna. Faktum är att det kommer att bli tre par totalt, (heja Direktoptik) så räkna med en glasögonspecial här på bloggen framöver. Två par dubbelslipade och ett par enkla med solglas.
Av normalbrillorna valde jag ett par hyfsat stora plastbågar (de kändes coola) och ett par lite nättare och mindre iögonfallande. Tyvärr hade jag inget smakråd med mig i form av Ljusblå, så hur cool jag i själva verket blir vet jag inte.
När bildspecialen kommer, please be kind. Fatta vad dubbelslipade glösögonjävlar kostar!
Helt sanslöst!
Nu är frågan: Spy eller jobba? Eller kanske snarare spy och jobba, eller gå hem?
Träningsångest
Mycket på jobbet och skolavslutning är orsaken.
I morgon bitti får det bli ett andra pass åtminstone.
Skolavslutning
Moppekillen i lyxförpackning
Skolavslutning. Moppekillen går ut grundskolan.
Söta tjejer i vita eller färglada klänningar kramas och gråter oavbrutet.
Stiliga killar i kostym och slips skojar med tjejerna, låtsasgråter och skrattar, kanske för att hålla de riktiga tårarna tillbaka. Lite vemodigt måste det rimligtvis kännas. Ja, jag säger måste kännas. Någon av de andra föräldrarna frågade mig om jag kom ihåg hur det var när jag slutade högstadiet, men shit, det gör jag inte. Gymnasiet, visst, men nian är luddig, för att inte säga utsuddad. Föräldern som frågade kände likadant, det var en tröst.
Det jag rörs av nu är hur fina de är mot varandra. De har en stämning och en sammanhållning i klassen och även över klassgränserna jag inte alls förstått existerade. På låg och mellanstadiet hade man ganska bra koll på ungarnas klasskompisar, på högstadiet kom många nya ansikten samtidigt som insynen försämrades av någon anledning. Men jag måste säga att jag gillar Pirre, Gluggen, Tobbe, Sami och de andra av sonens gamla polare. De hälsar alltid och småsnackar en stund när man träffar dem.
Ikväll blir det stort röj är jag rädd. Kanske ger jag mig ut och nattvandrar lite.
Som en katt.
Just nu känner jag mig lite som en katt.
Nix, jag är inte sugen på vare sig råtta eller mus,
inte heller går jag omkring och kelar med folks byxben eller spinner.
Jag har verkligen inte tagit på mig kattmössan till jobbet.
För en stund sedan hittade jag en fästing på mig.
Det är väl en av nackdelarna med att krypa omkring i naturen med kamera.
Nu går jag omkring med rynkad panna och olustig känsla.
Någon äter på mig.
Jag vill inte ha den där och jag får inte bort den själv.
Den sitter på min sida, jag når den inte riktigt.
Hasse sa att jag skulle vara försiktig, jag kunde få ebola annars sa han.
Jag tror han menade en annan sjukdom.
Petra här har hund, hon borde kunna hjälpa mig.
Inget ni vill se
- Har ni måndagsmöte idag? undrade jag.
- Nej, vi har fika, sa någon. Men du kanske har något du vill ta upp?
- Nej, inget ni vill se.
Fem sekunder av total tystnad, sedan trillade poletten ned och allmänt garv utbröt.
Ibland är min hjärna snabbare än Lucky Luke.
Klockorna stannar
Det är även jag.
Jag hoppas inspirationen kommer tillbaka snart.
Fotodag
Att den där ravinen blivit ett favoritställe jag återvänder till så ofta jag bara kan har ni säkert förstått vid det här laget. Ändå tror jag inte ni fattar hur otroligt vackert det är där med en porlande bäcken, alla fåglar och vackra blommor. Därför ville jag göra min livs första videoblogg så att ni fick höra ljuden och få en liten uppfattning om hur det är där.
Nu blev det snarare en 20-minuters naturfilm. Videokvaliteten är usel och kameran gungar så att jag blir åksjuk när jag tittar på den. Ljudet hade varit okej om jag ändå haft vett att hålla tyst. Man gillar inte direkt att höra sig själv prata. Njae, jag kommer att återvända med något annat att filma med, det är verkligen värt att se.
En bild med en fin rhododendronblomma (svårt att stava till) blir det i alla fall. Flugor har jag fotat också, men jag tror ni vet hur de ser ut vid det här laget.
Jag funderade på varför jag gillar det där stället så mycket, förutom naturupplevelsen alltså. Där är relativt lite folk. Jag skulle jättegärna vilja ligga på knä och fotografera tulpaner mitt i rondellen i Ljungsbro, men man gör liksom inte så. Folk skulle tycka att jag vore konstig, och jag tror att mina barn helt enkelt skulle förbjuda mig att göra det. I ravinen är det helt okej. Alla som är där har en kamera med sig. I dag såg jag till och med en kille som kunde varit min spegelbild. Han kröp omkring bland buskarna med stativ och Nikon, precis som jag. En del äldre möter jag där och några vill gärna prata en stund. För ett tag sedan mötte jag ett par jag tyckte verkade så bekanta. Det visade sig efter en stund att det var föräldrarna till en tjej jag gick nio år i grundskolan med.
Där finns en led man kan följa, men jag tror att ravinen är bra mycket längre än så. Om man orkar klättra och krypa lite tror jag att man kan upptäcka nya ställen. Någon gång ska jag ta med mig stora kaffetermosen och mackor så att jag kan lägga en heldag där.
Spök-Johan
Har man inget annat för sig kan man ju alltid leka med multiexponering på kameran.
Eh... jag har inget annat för mig.
Julidesignen klar
När jag inte har något annat för mig brukar jag roa mig med att göra en ny headerbild bloggen. Jag tycker det är rätt kul.
Julidesignen är klar och Eremo, du kommer att bli så nöjd.
Är det dumt att byta design en gång i månaden som jag tänkt?
Vill man känna igen sig när man kommer till en blogg?
Eller är det kul med något nytt ibland?
Hotet mot den perfekta kroppen
V 21: 3 ggr
V 22: 2 ggr
V 23: 3 ggr
V 24: 3 ggr
Jag är mycket nöjd med min ihärdighet i gymet senaste månaden. I morse var jag där strax efter åtta och det kändes som att jag orkade hur mycket som helst. Grrrr! Det är skönt!
Enda hotet mot den perfekta kroppen (OBS! självironi) är semestern. Den kommer och förstör om bara några veckor. Njae, det är inte så att jag är rädd att jag ska tjocka till mig eller förtvina under de där veckorna, men jag vet att det kan vara svårt att komma i gång igen.
Äh, det ordnar sig nog. Dessutom blir det nog tillfälle att träna några gånger i sommar också.
Trött på tyska
Jag har varit det förr.
Då var det på gymasiet under evighetslånga lektioner i mörklagda salar. Jo, han gjorde så Stig, vår lärare. Han satte på ett bildband, sedan fick det tysktugga på i 40 minuter eller så. Gissa om man var pigg efter det.
Nu är Tokio Hotels fel.
Och min dotters.
Tonårstjejer kan bli så oerhört fokuserade, särskilt när det handlar om gulliga killar. När hon inte spelar deras musik högt på mobilen kollar hon videoklipp på Youtube, eller så pratar hon om dem. Jag tror jag vet allt om bröderna Kaulitz och deras vapendragare.
Nu ska jag inte såga Tokio Hotel. Jag tycker att mycket av det jag hört är bra och låten Monsoon fastnar som en tunga på en lyktstolpe i januari. De har ju spelat in låtar på engelska också, när de ville göra karriär utanför hemlandet gissar jag. Men det är inte de låtarna Skrotan spelar mest. Hon är mer fascinerad av inspelningarna de gjorde som elvaåringar. Det blir "... durch den monsoon..." med pojkpipiga röster.
Om idolhysterin håller i sig är jag rädd att det blir till att följa med på konsert om de kommer till Sverige.
Bo
Säg grattis!
Det är Bo idag.
Jag heter Bo.
Bo är fint.
Jag har ju mina tänder kvar
"Det får bli som sist, jag äter bara upp gratängen."
Miner grimaserande avsmak.
Rynkade näsor.
Stora, i några fall nästan helt orörda bitar av kött ligger kvar på tallrikarna.
Dock inte på min, den är helt renskrapad.
Min ambition är att ta med matlåda till jobbet varje dag. Det känns som en stöttande sak att göra i dessa köpstoppstider. Dessutom är det alltid billigare och ofta godare än den mat man kan köpa ute. Ibland blir det ändå så att jag hänger med grabbarna ned till husets lunchrestaurang, särskilt fredagar då det brukar vara något extra gott, som idag: Entrecote med potatisgratäng.
Ozzy gapar förvånat och pekar på min tallrik:
- Va? Åt du upp din?
- Ja, jag har ju mina tänder kvar, svarar jag.
Okej, köttet var inte det möraste jag ätit, men så himla illa var det inte heller. Det måste finnas många miljoner människor som dreglande skulle kastat sig över de där köttbitarna. Jag förvånas över hur bortskämda och känsliga vi människor har blivit. Snacka om i-landsproblem.
Nu känner jag mig gammal som ens reagerar över att andra människor ratar mat.
Mörkt
Ord saknas. Det får bli en bild eller två.
Buns of steel
Jag har upptäckt 2 saker i gymet:
1) Det är mindre folk där vid kvart över sju än kvart över sex. Hur man än vänder och vrider på det så är det alltid skönast med egen kupé.
2) Arselmaskinen. En maskin jag tidigare ignorerat. Jag trodde den främst var till för låren, men den har visat sig ge rejält med träningsvärk i rumpan. Buns of steel väntar!
En fluga till
Det ska bli den sista på ett tag.
Krokodil
När jag gick i skolan använde man betygsskalan 1-5, där 5 var det högsta. Det enda ämne jag någonsin fick 5 i var teckning. Det är inte svårt att förstå när man ser min MS Paint bild av en krokodil.
Kan ni göra en lika fin?
På max fem minuter?
Forwardade
Ibland får jag för mig att svenskan på it-företags intranätsidor är lite speciell.
Nog dumt
Det var nog dumt inser jag nu.
Grillning och kanotpaddling
Det finns en sak man inte kan säga om Ljusblå och mig, och det är att vi kompletterar varandra. Dagen innan hade jag varit och köpt tio stycken engångsgrillar. Gissa var de var när vi kom fram? Jo, i min bil som stod kvar hemma hos Ljusblå förstås. Jag åkte tillbaka och hämtade.
Hon hade gjort supergod potatissallad, tzatsiki och fixat med grönsaker. Jag hade tänkt till och skurit det medhavda köttet i tunna bitar eftersom glöden de där engångsgrillarna ger ibland kan vara lite sådär. Det ingen av oss hade tänkt på var tallrikar eller bestick. Vi fick äta i salladsburkarna och dess lock med träpinnar.
En sak hade vi båda tänkt på: Tändstickor.
Hur som helst blev det en fin eftermiddag i värmen. Vart tog den vägen förresten?
Ljusblå paddlar iväg
Ljusblå mumsar. I bakgrunden en kofärgad hund.
Blomma
Jag får lust att photoshoppa den där blomman lite, ta bort den där fula fläcken. Annars är bilden fin tycker jag.
Viljestyrka
Veckans första gympass avklarades i morse. Den där galna morgonpiggheten jag hade förra veckan, när jag kunde vakna halv fem av mig själv, är som bortblåst nu. Det krävdes en del viljestyrka för att kliva upp ur sängen, men nu när det är gjort är jag glad och nöjd.
- Vi har varit inne på Ljusblås google och läst lite.
Jag:
- Eh?
Mamma:
- Ja, eller vad det heter.
Jag:
- Ah, du menar bloggen?
Mamma:
- Heter det google?
Jag:
- Nej, det kallas blogg.
Mamma:
- Hon köper väl kaffe?
Jag:
- Ja, mamma, hon köper både mat och kaffe.
Lilla mamma då. Men det är starkt att hon lämnat patiens på pc'n och tagit sig ut på internet.
Ris
I kylskåpet har jag en kastrull med ris som jag lagade i torsdags.
Kan jag ha den i matlådan i morgon eller är den oätlig nu?
Jag skulle kunna fråga Ljusblå, men i köpstoppstider är jag rädd att svaret kan bli.... ja, fel.
Jag tror hon äter sådant som hunden ratar.
Jag köper dem bara på H&M
Faktum är att jag tog några bilder där jag själv befann mig liksom inuti tröjan, men de refuserades. Hälften av er skulle tro att jag tror att mina turer till gymet på morgnarna börjat ge effekt, och att det är därför jag vill visa mig i t-shirt. Den andra hälften av er skulle förbryllat klia er i huvudet och undra: Varför ger hans turer till gymet ingen effekt?
Det finns en typ av plagg som jag har på mig i stort sett varje dag. En t-shirt, antingen vit eller svart, antingen utan något mer till (alltså på överkroppen), eller under skjorta, tröja eller kavaj. Det är skönt att inte behöva stå och välja för mycket när man ska klä sig och gå till jobbet på morgnarna. Vitt eller svart, svart eller vitt, mer komplicerade frågeställningar behöver jag inte ägna mig åt. När man är så pass fantasilös är det bra om man har några stycken att byta mellan eller hur?
För bara några år sedan trodde jag att storlek XL satt ledigt och snyggt på mig. Hur det kunde komma sig vet jag inte, men jag har till slut fått viss självinsikt och förstår nu att jag borde ha medium i mina tröjor. Som över en natt ansågs plötsligt att mina t-tröjor vara för stora. Vissa av dem funkar fortfarande under andra plagg, men inte annars. Jag har dem när jag går omkring hemma, men jag var tvungen att komplettera min garderob rejält.
Detta har resulterat i att varje gång jag går in på ett köpcentrum där H&M finns, kommer jag hem med två nya t-shirts. Jag köper dem bara på H&M för jag har upptäckt att de passar bra, dessutom är de överkomliga prismässigt.
Man skulle kunna undra vad min bloggande spargris till flickvän tycker om alla dessa inköp. Inte för att jag själv har köpstopp, men konsumtion är ju något väldigt fult i hennes värld för tillfället, så lite knorrande och menande blickar måste jag ändå värja mig mot. Jag tycker så här: När jag ska tvätta en maskin med vit tvätt (eller svart) är det bra om maskinen blir full. Om tröjorna i garderoben är slut och jag bara har en halv maskin i tvättunnan, ja då har jag helt enkelt för få kläder. Att tvätta halva maskiner är vare sig ekonomiskt eller miljövänligt.
Några t-shirts till behöver jag, men snart har jag nog så att jag klarar mig.
Bajs
Jag hade samlat minuspoäng, det var därför det kunde hända. I fredags hade jag missuppfattat tiden jag skulle varit i Örebro. I lördags uppdagades det också att jag missuppfattat när Ljusblå har semester och därmed inte bokat in min egen semester samtidigt. Vi får se vad vi kan göra åt den saken, men hur som helst förstår ni säkert att jag låg back.
- Nu när du gjort så mycket fel får du ta påsarna. Jag blev stel av skräck. Det är få saker jag tycker är så äckligt som hundskit. Orden hade inte uttalats som en fråga, och jag ville verkligen försöka göra vad jag kunde för att ligga lite bättre till igen. Jag tog den tomma påsen. Det var ju inte säkert att Challe skulle vara på det humöret. Det var han givetvis.
Så kom det sig att jag trots löften om att aldrig hantera några påsar med hundsaker i, ändå åkte på det. Jag gjorde det visserligen med frukosten åkandes upp och ned i halsen. Jag höll den i handen och utan att ens kunna knyta igen den sprang jag med utsträckta armar till närmaste papperskorg. Jag gjorde det inte på något särskilt manligt sätt, men jag gjorde det.
Usch.
Jag ska ligga på plussidan i fortsättningen.
Det är det livet handlar om.
