Moppekillen i lyxförpackning

Skolavslutning. Moppekillen går ut grundskolan.
Söta tjejer i vita eller färglada klänningar kramas och gråter oavbrutet.
Stiliga killar i kostym och slips skojar med tjejerna, låtsasgråter och skrattar, kanske för att hålla de riktiga tårarna tillbaka. Lite vemodigt måste det rimligtvis kännas. Ja, jag säger måste kännas. Någon av de andra föräldrarna frågade mig om jag kom ihåg hur det var när jag slutade högstadiet, men shit, det gör jag inte. Gymnasiet, visst, men nian är luddig, för att inte säga utsuddad. Föräldern som frågade kände likadant, det var en tröst.

Det jag rörs av nu är hur fina de är mot varandra. De har en stämning och en sammanhållning i klassen och även över klassgränserna jag inte alls förstått existerade. På låg och mellanstadiet hade man ganska bra koll på ungarnas klasskompisar, på högstadiet kom många nya ansikten samtidigt som insynen försämrades av någon anledning. Men jag måste säga att jag gillar Pirre, Gluggen, Tobbe, Sami och de andra av sonens gamla polare. De hälsar alltid och småsnackar en stund när man träffar dem.

Ikväll blir det stort röj är jag rädd. Kanske ger jag mig ut och nattvandrar lite.