"Du har blivit så lugn sedan du träffade Johan", hade Malins 21-åriga dotter sagt till sin mamma häromdagen.
Nu hörde jag inte samtalet själv och kan tyvärr inte återge det, men att se sin mamma ta en paus för att vila
en stund mitt på dagen var tydligen något hon inte var van vid under sin uppväxt.

Själv kan jag inte sluta fundera på hur detta ska tolkas.

Har jag en bra lugnande effekt som ska tolkas positivt? Är det bra för Malin livet inte går i 210 hela tiden?
Eller har mitt uppdykande i deras liv gjort barnens mamma till en soffpotatis som inte får något hur händerna
längre? Det hade Malin själv inte riktigt förstått, men jag bad henne ta reda på det.

Men faktiskt har hon själv sagt det till mig innan, att hon blivit en lugnare människa. Jag tror kanske inte
det har så mycket med mig att göra alls. Det faktum att vi blir äldre påverkar. Plötsligt är det jäkligt skönt
att sova middag, hur många pensio-poäng ger inte det? Att barnen blir större och inte längre behöver skjutsas
kors och tvärs är också något som minskar intensiviteten i tillvaron.

Förresten, så jäkla lugnt tar hon det väl inte kan jag tycka. Hon ger i alla fall mig träningskomplex som heter
duga. Men som jag sa på telefon förut:

"Det är bra att en av oss tränar, vi får ett ganska hyfsat snitt."