Det har inte gått att läsa mycket om mina äventyr på gymmet här på sistone. Varför?
Jo, det beror helt enkelt på att jag haft ett graviditetslångt uppehåll ungefär. Nej, nej,
inga grattiskommentarer nu. Varken jag eller någon annan i min närhet har fött några
barn på sistone. Dessutom är jag man så det hade varit en stor händelse även utanför
denna blogg.

Vad ska jag då skylla på. Det började med musarm som spred sig ändå ut i båda
axlarna. Musaxlar? Sånt där hänger gärna i och vad hur jag än gjorde så ville det inte
gå över. Så fick jag rådet att vårdcentralen att käka doser med Voltaren som var minst
dubbelt vad som rekommenderades på förpackningen. Då gick det över nästan med en
gång. Sista månaderna har jag inte haft ont alls, jag har bara inte kommit igång med
träningen.

Igår var det ialla fall dags. Lite vilsen kände jag mig, de hade nämligen byggt om hela
stället sedan jag var där sist. Som vanligt utgör de övriga besökarna minst lika mycket
nöje som själva träningen. När jag värmde upp på löpbandet kändes det bra över förväntan.
Jag orkade mer än jag trodde och musiken spelades gick i takt med mina ben.

Då börjar tanten två löpband bort att sjunga, och givetvis inte till musiken i högtalarna,
nej då, hon hade minsann egen musik i sina lurar. Högt sjöng hon också och allt blev bara
otakt och fel för mig.

Ändå kändes det bra. Som väntat hade jag tappat en del ork på vikter men det får man
väl nästan räkna med. Om jag bara håller igång nu så är jag snart tillbaka. Som väntat
har jag också ömma armar, ben och mage idag, men det känns bara skönt.