Flugjäveln som fanns i sovrummet irriterade mig hela natten. Ibland tände jag lampan, satte mig upp och försökte kisande fokusera blicken. Jag såg den inte ens. Jag hörde den surra förbi mitt öra och jag kände den landa på armen, men den satt  aldrig stilla så länge att jag hann se den. Istället drog jag upp täcket så långt jag kunde och somnade om.

På morgonen läste jag i min bok (Stephen Kings, Det Mörka Tornet - Magiker och Glas, jag närmar mig slutet och den är otroligt spännande) och flugan fortsatte att bråka med mig. Nu hade jag inga problem att få syn på den, men o så nervös den var. Den satt aldrig stilla någonstans längre än två sekunder. Då kom jag på: mitt elektriska flug/geting -tennisrack. Hehe, nu skulle det lilla aset få.

Med nya batterier i handtaget gick jag till anfall. Satan så snabb den var. Från sängen till lampan till garderobsdörren till taket till min fot, ja så där höll den på. Skillnaden mellan en morgontidning och en elektrisk flugsmälla är att man inte använder kraft med den senare, ett hårt slag mot väggen skulle troligen ta kål på smällan snarare än fienden.

Ok, men om jag bara sitter stilla och läser då? Med vapnet i ena handen och fingret på avtryckaren? Så som den där idioten for omkring skulle det väl inte dröja länge innan den satte sig på den strömförande metallen och då.....
Så gjorde jag.

Flugan fortsatte. Varför gör de så där? Vad hinner en fluga uträtta på en halv sekund? Varför har de alltid så bråttom till nästa ställe? Till sist satte den sig på mitt racket, men inte på metallen utan på plastramen. Där kunde jag inte skada den. Jag slutade andas och iakttog flugan. Kom igen då, kliv ned på metallen, det är en centimeter kvar. Nej, den flög vidare till foten. Nu började jag tappa tålamodet och viftade patetiskt efter flugan. Jag var alldeles för långsam.

Så hände det. Flugan satte sig precis där jag ville att den skulle sätta sig. Mitt på den strömförande tråden på mitt fina elektriska flugjaktvapen. Den enda jag behövde göra vara att trycka in knappen med tummen som redan vilade där. Jag log elakt. Jag tryckte in tummen. En liten blixt fick flugan att dansa. Jag släppte knappen. Den rörde sig. Jag tryckte igen. Flugan gnistrade vackert och rummet fylldes av den tveksamt angenäma doften av bränt flughår.
Jag var nöjd.

Hämnden är ljuv.