Jag höll just på med uppvärmningen på löpbandet när jag hörde en tvivlande röst till höger om mig.
- Jag är tvungen att titta, är det Johan?
Det var David, en tidigare kollega.
- Jajamensan, det är jag. Jag hade inte riktigt hunnit bli andfådd än så det gick bra att prata.
- Det var som fan!
Davids ögon var stora som tefat och minen han hade i ansiktet skulle kunnat illustrera ett frågetecken i vilken uppslagsbok som helst. Han fortsatte?
- Den här dagen trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. Att få se dig på ett gym.
- Trodde du inte?
- Jag kommer ihåg när du sa att så länge du var bredare över axlarna än över käften så skulle du aldrig gå in på ett gym.
- Jag passerade den gränsen, sa jag och skrattade till. Nu har du något att berätta för de andra när du kommer tillbaka.

Att träna har blivit så naturligt för mig att jag glömt bort den gamla lata soffpotatisen Johan.

För övrigt var det tungt idag. Invasionen av ungar med bandyklubbor fick mig att avstå från gymmet förra veckan, och det tar ett par gånger innan jag är igång igen.

Nu ska det banne mig bli minst tre pass den här veckan.

Hmm... undrar när mitt kort går ut?